Hemma i Husen

juli 14, 2014

Litet brev till kristna

Filed under: Vaka under bön — L. Widerberg @ 8:37 f m

Litet brev till kristna
Om bedjandet som nödvändig insats i lycksökandets dagar

Herren ställer en särskild sorts personer i gapet till försvar för en stad. Hans folk lär sig ständigt mer om det bönens arbete som klarar att värna och freda städer och samhällen. Bergspredikan talar om dessa saliga ”som skapar frid”, det är sådan som ”skall kallas Guds barn”. Matt 5:9

Dessa som är Herrens sak till gagn, i bönekammare och i bönelag, förs till lektion efter lektion rörande försoningens väsen. Det vittnesbörd som är deras är ett vittnesbörd om försonandets verklighet. De verktyg som sänts att användas i de verkligt kärva sammanhangen går alla att ordna under rubriken ”gemenskap efter Herrens sinne”. Utan detta Kristi eget sinnelag, verksamt till att ordna en Andens samfällighet och konsensus, uteblir det Himlens övertag som annars skulle kunna freda både de små sammanhangen och ge större konfliktsituationerna ett moment av eftertänksamhet.

Dessa ändens dagar ropar på sammankomster, de heligas sammankomster, i vilka Himlens vittnesbörd om försoningens möjligheter låter sig uttryckas. Det bedjande som skulle kunna verka som salt i mitt i förruttnelse, i dessa den stora orons dagar, har annorlunda karaktär – dess väsen och sätt står på annan grund än de tillfälliga sammandragningarnas och manifestationernas. Dess väsen karaktäriseras av långsiktigt och djupgående engagemang där den verkliga insatsen räknas i det ödmjuka tjänandets poster.

Få av oss har vana vid dessa kategorier – utforskas, inläras och utövas måste de. Detta samfällda bedjande utförs av dem som har stillat sina sinnen. Detta samfällda bedjande kan utövas av dessa som avvant sina sinnen från den religiösa flärdens och fåfängans mångahanda varianter. Den verkliga väckelsen växer fram i denna särskilda mylla – aldrig på annan plats. De verkliga gudsingripandena och bönesvaren kan förväntas på denna grund. Det gedigna vittnesbördet om Kristus och hans herravälde formas i dessa sammanhang.

Lars Widerberg

juli 4, 2014

Återkomstens tid 02

Filed under: Ändens tid — L. Widerberg @ 9:32 f m

Återkomstens tid
Introduktion till Sions sak och Herrens dag #02

Vägmärken och referenspunkter

Herren har formulerat en slutpunkt för allt sitt verk i denna värld, en referenspunkt till vilken allt ska relateras och enligt vilken allt ska stämmas och regleras. Var företeelse mäter sin existens och sitt värde efter denna särskilda fixpunkt. Vart ord som sänts från Himlen står i särskild relation till denna ena, väl avvägda, målsättning.

”Den sjunde ängeln blåste i sin basun. Då hördes i himlen starka röster som sade: ’Herraväldet över världen tillhör nu vår Herre och hans Smorde, och han skall vara konung i evigheternas evigheter.’” Upp 11:15
”Hans välde är ett evigt välde som inte skall ta slut, och hans rike skall inte förstöras.” Dan 7:14

Varje annan utsaga om avslutandets och återkomstens tider står relaterad och fixerad till denna ena fundamentala omvälvning. Faderns beslut står med evighetens orubblighet klar – att låta den enfödde, den förstfödde, Jesus Kristus, styra alla riken från Sion. Enligt dessa rådslut, alla förankrade i Herrens egen förbundstrohet, leds var företeelse att tjäna – till och med mitt under sin mest förfärande avoghet och sitt våldsammaste uppror. Allt är bestämt att inordnas i Guds förut uppgjorda ordning – all denna terror, all denna hånfullhet, all denna laglöshet. Också den laglöse kommer när han måste och handlar så som profetorden beskriver.

Orden om riket och Konungens återkomst, om Israels omvändelse enligt nytt förbund, om de heligas uppståndelse och om styret i Sion – alla dessa ord hör till kärnan i Guds evangelium, evangeliet om riket. Alla dessa ord låter sig sammanföras till en korresponderande helhet. Den frälsning och den upprättelse som profetorden talar om, förkunnar också kontrovers och konflikt – Guds handlande till upprättelse åtföljs av ett vredens verk. När änden kommer – ”I den yttersta tiden”, säger Jeremia, i de dagarna ”skall ni förstå”. I de dagarna, just då denna kontrovers tätnar kommer ni att kunna se och förstå hur profetorden hänger samman. Daniel tog emot en liknande sats: ”Försegla denna skrift intill ändens tid; många komma att rannsaka den, och insikten skall så växa till.”

Dessa profettexter som formar underlag för förståelsen av de dagar som ligger framför oss bär i sitt innersta den löftestrohet och sannfärdighet som är Herrens egen. Den som begynner att söka sig igenom dessa textavsnitt görs omedelbart medveten om nödvändigheten av att formulera referenspunkter mot vilka all text kan ställas utan att orsaka konflikt. Gudsordet kan inte läsas selektivt, dess vittnesbörd går förlorat då man rycker sönder sammanhangen till förmån för ett ytligt tolkande. Herren varnar direkt och omedelbart för ett oförsiktigt hanterande av dessa tydligt angivna referenspunkter, vilka låter varje annat ord få fullviktig betydelse. ”Låt ingen bedra er…” Aposteln Paulus inleder ett referenssammanhang i det andra brevet till församlingen i Tessalonika på samma sätt.

Ett stycke avfall, en sektor i det avfall som förutsagts ska komma i de sista dagarna, ligger bundet till det eskatologiska tankegods som presenteras på bred front i de sammanhang som vi benämner frikyrka. Det eskatologiska perspektiv, den lära rörande de yttersta tingen, vilket vi vant oss vid innehåller ett antal felaktigt antagna referenspunkter vilket gör att vi går miste om möjligheten till saklig beredskap inför de ting som snart kommer att äga rum. Stora delar av modern kristenhet står lurad ifråga om de ting och förlopp, vilka bestämts och fastlagts i gudsordet rörande ändens tid – just på grund av att man slarvar, slarvar intill lögnaktighet, med grunden till bygget.

Vår uppgift består i att återerövra ett sakligt förhållningssätt till dessa ting. Vår uppgift består i att återerövra den sannfärdighet som fordras för att ordna ett hållbart eskatologiskt perspektiv. Vår uppgift består i att på korrekta grunder vänta Konungens återkomst. Vår uppgift består i att väcka varandra till trygg tillförsikt mitt under de kärva tider som kommer – de tider då konflikten rörande styret i denna värld förs in mot sin avslutningspunkt. Vår uppgift består i att etablera ett gott vittnesbörd om de ting som kommer, till tröst för varje del av gudsfolket – för jude såväl som hednakristen.

Lars Widerberg

Läsning: Jer 30:24, Dan 12.4, Matt 24:4, 2 Tess 2:1-4

juli 2, 2014

Eftersom ni hånas…

Filed under: Israel — L. Widerberg @ 10:20 f m

Eftersom ni hånas…

Det finns ord att ta fatt i, ord från Himlen, ord som bär inom sig ett slutgiltighetens gränsdragande. Det finns profetord att ta med sig, ord som lärjungar är ämnade att bära på, ord som bestämmer och riktar tid och ting. Dessa ord formulerads först av män, gudsmän, för många och långa tider sedan, men de bär fullaste vikt och betydelse i dessa våra dagar då folket till vilka de först sändes, trängs allt hårdare av de maktsammanslutningar som inte klarar att acceptera eviga rådslut.

Eftersom ni hånas och förtalas, eftersom man ”med förakt i själen har tagit mitt land i besittning för att tömma det och göra det till sitt byte” finns det ord, evighetens väl vägda ord, sammanförda att åter utsägas som rättframma, riktande ord – ord som redan bestämts att forma förlopp och resultat. Eftersom dessa Israels Guds höjder och dess städer, eftersom gudsfolket självt, varthelst de nu befinner sig, trängs så illa, sätts dessa märkliga ord i spel för att placera ut ramverk för ändtidens förlopp och som strikt gräns för överträdelsen.

Varför existerar detta ständigt pågående hat bland alla dessa Israels grannfolk? Varför traktar man så hett efter att kunna göra sig av med påminnelsen om Guds beslut att placera Sonen som regent i Sion? Varför har Herren valt sig ett löftesfolk och bestämt löftesmark? Varför står dessa ting, som beseglats med Guds eviga förbund, motsagda med den förfärligaste opposition?

Denna gruvliga opposition ska upphöra, detta hån ska tystas för gott. Dess tid är bestämd. Snart hörs änglaröst: ”Tiden har tagit slut”. ”Inte för er skull gör jag detta, ni av Israels hus, utan för mitt heliga namns skull.” Herren har sak med folken, sekundärt uttrycks den i form av denna ständiga kontrovers. Primärt rör sig allt detta om gudsnamnet, dess helighet, dess storhet och dess räckvidd. Primärt rör sig detta om Guds väsen och attribut, hans helighet, hans rättvisa, hans barmhärtighet, hans rätt i den skapelse som ändå är hans. Den nyckelsats som återkommer gång efter annan hos Hesekiel heter: ”De ska inse”. Både löftesfolket och hednafolken kommer att föras till en djupgående, allt överskuggande insikt om Guds väsen och väg.

”Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött.”
Den omvandling av hjärta och sinnelag som väntar det judiska kollektivet är av ett sådant slag att inget initiativ kommet ur människors ansträngning på något sätt kan jämföras med detta Himlens eget under. Denna förvandling äger rum på det nya förbundets grund och genomförs under Guds Helige Andes hand – allt i Sonen, i Jesus Kristus, han som kommer för att styra nationerna från Sion.

”När jag har renat er från alla era missgärningar, då skall jag låta städerna på nytt bli bebodda, och då skall ruinerna på nytt byggas upp.”
Det Israel som vi ser vara så framgångsrikt och på samma gång så illa trängt är inget mer än en preliminär företeelse. Det uppfyller på intet sätt Guds kriterier för den nation som ska stå som prästfolk inför alla nationer. Det uppfyller på intet sätt de kriterier som förutsägs av dessa gamla profeter som visste vad Herren eftersträvar och vill ha – ett Sion till vilket alla folk ska strömma för att lära sig smida svärd till plogbillar och sitta ner för att lära Kristi lag – det nya hjärtats regel.

”När jag har renat er från alla era missgärningar, då skall jag låta städerna på nytt bli bebodda, och då skall ruinerna på nytt byggas upp.” I dessa ord vilar löftet om ett renat folk, ett folk som genom ytterligare sållning nått fram till den punkt då de alla kan se och identifiera Sonen, ”den som de har stungit”. Vid den tiden begynner den verkliga upprättelsen, det verkliga uppbyggandet av städernas ruiner, av Israel som ett Guds initiativ – vilket ska föra all världens folk till insikt om Guds väsen och väg. Det Israel vilket Herren söker är ett folkkollektiv som präglats av Herrens eget hjärtelag – inom vars ram varje humanistiskt baserad ambition överräckts till Kristi kors för att dö bort och försvinna.

Vi väntar denna slutgiltiga uppfyllelse av profetorden, dessa ord som bär inom sig ett slutgiltighetens gränsdragande. Vi väntar denna slutgiltiga uppfyllelse av de gamla profeternas ord, vilken kommer att göra slut på hån och förakt och vända nationernas sinnen till att söka Kristi lag, den lag efter vilken var man klarar att leva försonande. Vi väntar dessa dagar då var man klarar att tala och göra idel gott, efter det nya hjärtats väsen och det nya förbundets sinnelag.

Lars Widerberg

Läsning: Hes 36:3, 6, Ps 2, Upp 10:6, Hes 36:15, 23, 26, 33, Upp 1:7

juni 26, 2014

Vad gör fåren utan herde?

Filed under: Frågeställningar — L. Widerberg @ 6:55 f m

Vad gör fåren utan herde?

Att göra bruk för liknelser är ofta till hjälp för tanken. Som pedagogisk metod står den sig gott mot många andra sätt att förmedla tankestoff. Drivs den för långt, blir den sin egen bane. Att kalla de heliga ”får” och ge Herren Jesus titeln ”fåraherde” passar för lärjungasituationer. Om vi betraktar oss vara hjälplösa krakar utan herdar, har vi kanhända tappat bort vårt eget ansvar i den process som leder till andlig mognad.

Det är nödvändigt att först göra en notering om det förlopp som förvandlar både jude och hedning till att passa som får i Herrens hjordar. Det ord som först möter oss på vägen till fållan heter ”metanoia” – omvändelse – en helomvändning till att låta Herren vara herre. Det kors som vi omedelbart stöter på då Guds Ande guidar oss fram genom denna omvändandets process, låter oss förstå att vi alls icke skulle passa för Himlen om det, detta Kristi kors, inte får förmedla sin särskilda nåd till ett bortdöende från de ting som hör det jordebundna livet till för att sedan ge nytt hjärta och ny ande enligt det nya förbundet. Omvändelsen öppnar i sin tur för den nya födelsen. I Johannesevangeliet kallar Herren denna omvälvning ett ”födande från ovan”.

Redan på detta plan uppstår närmast fatala svårigheter. Vittnesbördet om omvändelsens och pånyttfödelsens absoluta nödvändighet, den predikan som skulle bära på Andens överbevisning om synd, rättfärdighet och dom, har beskäftigt bytts ut mot bilder av och utfästelser om det bekväma, ansvarsbefriade livet som benådad syndare på väg till en romantiserad, men blek, himmel. Än värre, upprättandet till att kunna vara en mognande varelse till gagn för Herrens sak, har bytts ut mot en party-kristendom, en underhållnings-andlighet som direkt säger emot Himlens intention. Våra kyrkolokaler hamstrar kristna som inte har genomgått pånyttfödelsens djupgående under. Och, herdeskapet står radikalt skyldiga.

Pånyttfödelsen leder till djupaste samhörighet med Herren. Den leder, bland så många andra ting, till en förmåga att välja bort oduglig föda – får känner sin herdes röst, de vet att skilja mellan de ting som hör Himlen till och dessa odugligheter som en lejd herde presenterar. Andlig hunger bekräftar pånyttfödelsen, sensationslystnad avslöjar dessa många som endast söker en ”brödkonung” – Joh 6. Får klarar att värja sig mot vargflocken – vi är redan tvungna att göra våld på liknelsen. Får känner sig alls icke tillfreds där herdeskapet inte står sant och rent. Sakarja gavs en bild som speglar dessa dagars församlingssituation. Herren lovar att göra sina får till ”en stolt stridshäst åt sig”. Får, dessa de pånyttfödda, tar ansvar under Herrens hand för sitt vittnesbörd, sin mognad och den gemenskap som hjorden är ämnad kunna erbjuda.

Dessa, de kringspridda som Hesekiel kallar dem, kan av Herren vänta ett återsamlande, ett återsamlande under omständigheter och regel som inte liknar något av detta som vi hittills vant oss vid. De ord som vi här, till sist, använder som liknelsematerial ska i första hand appliceras på det judiska kollektivets situation i ändens dagar, men är samtidigt tillämpbara bland de hednakristna – och detta som ett förebådande av de dagar då Herden, Herren, kommer för att leda sitt samlade folk till källor med renaste vatten och till rofyllda betesplatser. Dessa de pånyttfödda längtar med största iver och intensitet efter dessa kommande dagar. Denna längtan håller dem andligen levande, och är i sig en betesplats – en böneplats.

Lars Widerberg

Läsning: Jer 31:31-33, Joh 3:6-7, Joh 10:1-3, Sak 10:3, Hes 34:2-6

”Mot herdarna är min vrede upptänd och bockarna skall jag hemsöka. Ja, HERREN Sebaot skall vårda sig om sin hjord, Juda hus, och skall så göra den till en stolt stridshäst åt sig.”
Sak 10:3

Du människobarn, profetera mot Israels herdar, profetera och säg till dem: Så säger Herren, HERREN: Ve er, ni Israels herdar, som bara tagit hand om er själva! Skulle inte herdarna ta hand om hjorden? I stället åt ni upp det feta, ni klädde er med ullen och slaktade de gödda djuren. Men ni tog inte hand om hjorden. De svaga stärkte ni inte, de sjuka botade ni inte, de sårade förband ni inte, de som drivit vilse förde ni inte tillbaka, de förlorade sökte ni inte upp, utan med hårdhet och grymhet härskade ni över dem. De skingrades, eftersom de inte hade någon herde. De blev till mat åt alla markens djur när de skingrades. Mina får irrar nu omkring på alla berg och alla höga kullar. Över hela landet är mina får kringspridda utan att någon frågar efter dem eller söker upp dem.
Hes 34:2-6

– — –

juni 24, 2014

Andens vittnesbörd – överensstämmelse

Filed under: Hungriga predikanter — L. Widerberg @ 7:14 f m

Andens vittnesbörd – överensstämmelse

Guds försoning innehåller ljuvliga hemligheter. Den ger oss återupprättad samhörighet med Skaparen och det skapade. Med korset som verktyg förs vi till ett ensvarande med Himlen. Herrens försoning leder oss in till både inre och yttre överensstämmelse med dessa eviga värden som återfinns i Kristus. Den öppnar dörr till en mognad, vilken står på Guds Andes grund.

Bedjandets nyckel heter ”Såsom i Himlen”. Mognandets nyckel heter ”Förvandlad till Herrens avbild”. Det andliga livets väsen bestäms av ett formande efter ”Guds Sons bild”. De enkla ord som samlar syftet för denna process heter överensstämmelse, likhet, samstämmighet, vittnesbörd. Samma slags ord utgör grund för ett bedömande av en situation, ett sammanhang, en person. Den enklaste fråga att ställa, lyder: ”Liknar detta Herren Jesus?” Eller, ”Skulle Jesus bete sig på detta sätt?”

Det mogna andebedömandet söker alltid efter denna likhet. Det frågar alltid efter Himlens närvaro. Den andliga människan känner Kristus, ser hans närvaro, och reagerar på och ryggar tillbaka för hans frånvaro. Denna andebedömandets gåva ser och gläds över samstämmigheten. Den sänder varningssignal där det brister i överensstämmelse.

Kristussinnet manipulerar inte. Det söker inte sitt. Det förhäver sig inte. Kristi sinnelag bär ödmjukheten som främsta igenkänningsmärke. Inte skulle det ge sig till att högljutt göra utfästelser likt fåfängans profeter. Inte skulle det förmedla andliga upplevelser bundna till bisarra beteenden. Inte skulle det söka förmå åhörare att ge upp sin integritet, varken etisk eller ekonomisk, för att bekräfta ändlösa charader. Kristi sinnelag vittnar om Himlen, om dess renhet, dess mjukhet och dess sensibilitet.

Vittnesbördet lämnar insikt om Jesu Kristi kors. Vittnesbördet klarar att ge smak för Himlen. Vittnesbördet – överensvarandet med Herrens eget sinne, förmedlar frid och försoning. Dess väsen kan inte vara annat än himmel, med dess stillhet, dess inbjudan till återupprättelse och helhet.

Lars Widerberg

Läsning: Matt 6:10, 2 Kor 3:18, Rom 8:29

maj 27, 2014

Apostoliskt uppdrag 03c

Filed under: Apostoliskt uppdrag — L. Widerberg @ 5:13 f m

Apostoliskt uppdrag
Att bära bud från Gud – honom som korsfäst

Kapitel 03, c

Välsignad av Himlen – att lära känna eviga värden och syften
Dessa apostoliska realiteter märks ut av Hebreerbrevets författare i det att han talar om dem som ”smakat det goda Gudsordet och den kommande världens krafter”. Dess praktiska uttryck har sin begynnelse med ett riktande av både sinne och hjärta till att ”söka det som är där ovan, där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som är där ovan, inte på det som är på jorden. Ty ni har dött och ert liv är dolt med Kristus i Gud.” Liv i Kristus, uppståndelseliv, liv framsprunget på korsets uppståndelsesida sträcker sig precist och omedelbart efter de ting som existerar bortom det ordinära, ting som bestäms av och förmedlas från Guds tron. Det liv som levs på korsets uppståndelsesida avvisar och förskjuter de ting som hör världslighet och köttslighet till.

Återigen: ” Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.” Den apostoliskt sinnade bär på en förmåga att fånga upp och föra fram det som inte kan ses, visa på de ting som inte går att omfatta – dessa ting som både göms och ges av Himlen. Aposteln ger sig i kast med de ting, tar strid för de ting som utestängts från denna värld – vittnesbördet och den härlighet som bara Gud själv äger. Hans brottningskamp består i att hävda och värna den kommande, den framtida, uppenbarelsen av Herrens härlighet; än mer, hävda och värna själva återkomstens faktum. Hans perspektiv är apokalyptiskt, han bär på klar insikt om Guds slutpunkt för den närvarande tiden och den nya skapelsens ankomst. Hans utblick är mättad av ödmjukhet – av den enkla anledningen att han har smakat den kommande tidsålderns krafter. Han känner sin arvedel, han har sett dess existens i det ödmjukande som han genomgått i uppenbarandet av Lammet, slaktat och offrat för det missgärningsmått han burit på och för att han ska kunna vandra i ”ett nytt väsende, i liv”. Apostlasinnets känslighet – saktmod samspelande med förmåga att bedöma, ett formande av visdom och rättsinne efter Kristi mått.

Apostolisk grund – ett slaktat lamm. Apostolisk förståelse – ett slaktat lamm. Apostolisk verklighet – ett slaktat lamm. Gud korsfäst för att omplacera människor i relation till tronen. Gud korsfäst för att omforma hennes inre konstitution. Apostoliskt förkunnande – ett slaktat lamm. Ett kungörande av gudsrikets anländande, med den maktsvär redan tillgänglig som Kristi herravälde uttrycker i samspelet mellan allmakten den ödmjukhet som väljer ett kors. Endast Gud kan åstadkomma sammanförandet och hålla balansen mellan dessa båda företeelser i ett enda radikalt uttryck. Han lever och utandas detta solenna uttryck, han uttalar eviga värden i detta uttryck – aldrig går det att fånga dess väsen i principer eller regelstyrt agerande. Guds eviga tilltal i Kristus producerar mjukhet och saktmod, ett väsen som ingen människa kan finna uttryck för. Dessa eviga värden återfinns i Kristus – endast i honom. Han är måttet för allt verkligt liv – måttet efter vilket allt ska jämföras och dömas.

maj 1, 2014

Vad gör fåren

Filed under: Frågeställningar — L. Widerberg @ 3:12 e m

Vad gör fåren när deras herdar har upphört att skaffa bete?

Predikandets ärende består i att visa Kristus. Predikandets ärende består i att ordna för ett andligt mognande. Predikandets ärende består i att stänga för världens krafter, så strängt upptagna med att föra var individ på villovägar. Vad gör den kristne när dessa som ställts som beskydd och ledarskap inte längre bryr sig om Himlens dimension i denna sin kallelse?

Man leds av tradition och bestående modeller att tro att tingens ordning är just ordningen sådan den ska vara. Söndagens kyrksamhet, menar man, är den situation som ordnar plats bland de saliga och heliga – men den bär förbluffande ofta endast sken av gudsfruktan… Den nikolaitermodell som följt oss i århundraden ses bland oss som normalaste normalitet – men, Herren klassar den strikt annorlunda. Detta passiviserande styre som delar skaran församlade i en bänknötarkategori och i ett upphöjt och bildat styresmannaskap, för oss endast till det av svält fördärvade vittnesbördet.

Joel lämnade mönster utifrån en situation då svälten var som värst – ett mönster att tillämpa i de tider då man kan ana att Herrens dag står för dörren. ”Det som blev kvar efter gräsgnagarna åt gräshopporna upp, det som blev kvar efter gräshopporna åt gräsbitarna upp, och det som blev kvar efter gräsbitarna åt gräsätarna upp.” ”Berätta om detta för ett kommande släkte”, som underlag till strategi i de dagar som föregår vedergällandets dag – Herrens dag.

Låt blåsa i horn bland gudsfolket, kalla dem till Helig Sammankomst – samla dessa som hungrar efter Andens verkligheter. Låt dem föras samman för att gemensamt bära Guds vånda – till det rop som är ämnat att i ändens tid höras från altaret. Herdar manas att ta sig an den tjänst som i sanning skaffar både bete och utsäde: ”Må prästerna, Herrens tjänare, gråta mellan förhuset och altaret och säga: ’HERRE, skona ditt folk och låt inte din arvedel hånas och bli till en nidvisa bland hednafolken’”.

Denna vår söndagskultur visar sin skeva välvillighet i det att den söker skydda oss från all slags smärta och all slags vånda – allt detta som vållar minsta besvär måste ju höra fienden till och måste därför avvisas på det bestämdaste. Herren för den mognande kristne till ansvar och delar sin börda med dessa som har ett mjukt hjärta. Det verkliga bedjandet, det bedjande som öppnar för Himlen att verka sitt verk, detta bedjande avvisar inte de bördor som förmedlar uppenbarelse av Guds eget hjärta. Paradoxen, Andens paradox, består i att ge av Guds eget hjärta till oss – och detta förmedlande leder till korsbärandets smärta. Det leder oss bort från söndagskultur och glättighet – det leder oss till bete. De får som vågar de svåra passagerna finner gott bete…

Lars Widerberg

Läsning: Upp2:6, Joel 1:3-4, Upp 6:9-11, Joel 2:17

Apostolicity@gmail.com

april 18, 2014

Där kan vi samtala, 09

Filed under: Församling med mandat — L. Widerberg @ 8:34 f m

Böneplatsen, lejonets rytande

Amos, herden, hade valt sin flock ur en fårras som var känd för sitt oattraktiva utseende men också för den förnämliga ull som dessa fula djur kunde producera. Han var, likt David, van vid naturens växlingar, vid djurens rofyllda rutiner men var också bekant med de faror som herdelivet förde med sig. Rytandet från en lejonflock klarade att jaga kalla kårar genom hans varelse, men han hade noggrant övat de rutiner som bäst skulle freda flocken. Herren tog honom från hjorden för att vänja honom vid att gensvara till ett rytande som ägde annorlunda kraft. Herren tog honom från hjorden för att vänja honom vid att lyssna, för att sedan kunna tala till folket. Am 7:15.

Herrens rytande, de maktord som den mognande profeten med hela sin varelse gjordes medveten om, hade sitt ursprung i Sion, Am 1:2. Detta rytande skulle höras vida omkring, men det hade följdriktigt sitt epicentrum på den plats vilken Herren, Israels helige, hade valt som uppenbarelseplats. Detta maktvrål, denna Himlens indignation, var ämnat att höras och ha direktverkan i de nationer som omgav Israel och Juda. Än mer, Herrens tal och hans rytande riktades med hela sitt allvar till gudsfolket för dess omvändelses och upprättelses skull.

Herren riktade sitt maktord till staden på andra sidan Gennesaret och Golanhöjderna, till Damaskus, den stad vars namn säger något om de vävare som tillverkade säckväv. Deras vävstolars dunkande hade upphört, liksom förmågan att höra samvetets röst och att känna skam över orättfärdigt handlande. Amos samlade detta maktcentras handlande med koncisa ord – man hade tröskat Gilead med järntaggade tröskdon. Denna ort, varifrån man skulle ha kunnat hämta balsam och som med sitt egennamn så väl motsvarade den kristna församlingens syfte – samlat och samstämmigt vittnesbörd till liv– detta vittnesbördets sammanhang hade slagits i spillror och reducerats till en grushög. Så hade Damaskus förbrutit sig, både tre- och fyrfaldigt.

Nehemja, före detta munskänk i Susans borg, sedermera murbyggare, tog sig hjälpligt fram över grushögarna invid den fördärvade muren kring Jerusalem, Guds Sion. Hans företag var buret av förtvivlan över Sions tillstånd, av djup sorg inför det faktum att Israels Helige tvingats skaka sin egen stad till spillror på grund av folkets avfall. Guds dom hade fallit över ett vittnesbörd som inte längre ägde relevans, över ett folk som skulle kunna ha varit förmedlare av Himlens goda till var nation men som valt att sitta ned med ogudaktigheten i dess rådslag.

Den blivande murbyggaren kunde på plats konstatera att rapporterna rörande folkets elände och vanära utifrån vittnesbördets sammanbrott inte på något sätt överdrivits. Han såg med egna ögon och gjorde egna erfarenheter av hur främmande makter övade välde över detta samhälle som skulle bära vittnesbörd om Guds välde. Amos hade förts undan från sina fridfulla rutiner för att föras ens med Herrens indignation. Nehemja, den praktiskt lagde organisatören, hade rörts till att dela Herrens tårar och vånda. Båda lärde sig höra Herren och se så som Gud ser. Båda hade förts till insikt om mötesplatsens och vittnesbördets nödvändighet. Båda hade rörts av nödvändigheten att föra fram Herrens tilltal och skapa förutsättningar för vittnesbördets återupprättelse.

Dessa dagars avfällighet står konfronterat av lejonvrål – av maktord från Lejonet av Juda. Den moderna församlingen måste gå i lära hos de vävare som framställer grov säckväv – den ljuva bildvävens tid är gången, omvändelsen är ett odiskutabelt måste. Vittnesbördet, gudfruktighetens vittnesbörd kommer att stå i kraft mot dessa som driver med Guds Helige Andes väsen och i festyra, med partyinramning, ’släpper lös’ något som de fräckt benämner ’Guds ande’. Am 5:21. Det är tid för vittnesbördets återetablering, den samfällda lydnaden gentemot Herrens befallningar. Det är tid för helig sammankomst. Det är tid för bedjare att ta spjärntag samman med den Helige mot varje företeelse som söker erövra Guds Sion.

Vi kallar till sammankomst, vi ropar på ett gudfruktighetens folk till sakligt agerande i Guds sak, vi manar till ett vandrande bland ruinhögarna, till klarsyn, till gråt och vånda över tingens tillstånd. Det räcker inte med ”lagom”, det går inte att nöja sig med ett ”halvvägs” eller ”halva murens höjd”- Neh 4:6, 10. Det ”villiga folket” måste tillåtas ett sammanförande i denna Guds tid, Ps 110:3. Det villiga folket, väckelsefolket, sammankomstens folk klär sig i den helighet som hör Herren till. Den tiden har kommit, det klädandet pågår. De dagarna då Herren manar till sammankomst, till bygge och till avslutande konfrontation har kommit.

Lars Widerberg

Målbeskrivning:
Ett sammankallande, ett sammanförande av gudfruktiga män och kvinnor på var ort med syfte att uttrycka oreserverad överlåtelse och formulera precisa överenskommelser för bedjandet och förebedjandet med övergripande syfte att förbereda ett ovedersägligt vittnesbörd om Herren Jesus Kristus. 1 Tim 2:8, Matt 18:19-20.

Vilken är din roll och uppgift i förhållande till ett sådant sammanförande? Vilket kommer ditt gensvar att bli till en sådan kallelse? Skulle du ge dig till ett bedjande vilket kan ingå i ett mobiliserande av sådana gemenskaper, överlåten till att verka fram dessa uttryckliga överenskommelser rörande avsättandet av tid, definierandet av målsättningar och förfinandet av vår gemensamma gudfruktighet?

februari 28, 2014

Apostoliskt uppdrag 03b

Filed under: Apostoliskt uppdrag — L. Widerberg @ 9:54 f m

Apostoliskt uppdrag
Att bära bud från Gud – honom som korsfäst

Kapitel 03, b

Förvaltandet av Himlens värden
Män som sänts, män med ett Himlens mandat, står som ett Guds motmedel mitt under växande förvirring och avfall. Under den process, vilken består i ett sökande efter Herrens ansikte i bön och Ordets läsning, formas deras hjärtan till mottaglighet för de ting som sänds ovanifrån. Ihärdighet och tålamod står som viktiga komponenter i detta sökande, till att hämta fram ”Kristus”-innehållet i både Gamla och Nya testamentet. Inte vid något tillfälle ställer de upp resultaten av sitt väntande och sökande som principer eller formler att tillämpa enligt människors mått. Deras hjärtan har öppnats för Faderns perspektiv – utifrån denna erfarenhet förmedlar de liv, en livets puls som ingen princip någonsin kan härbärgera. Sådana män behöver inte använda ord, de ger sig inte till skådespeleri eller imitation – deras väsen präglas av autenticitet, deras väg är en erfarenhetens väg på vilken Herren anger karaktär och tempo.

Dessa mandatets män låter sig undervisas mitt i erfarenheternas flöde, mitt under det bedjande med vilket de söker Herrens ansikte och det läsande som ”prövar vad som är välbehagligt för Herren”, ”vad som är Herren kärt” och följer uppmaningen att ”Se till att era avgöranden och beslut står i samklang med Herrens vilja”. (Eftertryck och emfas frambringat med bruk av flera översättningar. Vi använder oss inte vid något tillfälle av parafraser – detta för att förbli trogna mot ursprungstext och dess värdeladdning.) Den apostoliska människan ivrar för Guds syften. Han återvänder gång på gång till en enda enkel fråga: ”Vad vill Herren ha?” Man kan genast utveckla den sålunda: ”Vad är han ute efter att kunna åstadkomma i dessa sena år?” ”Hur ser innehållet ut i ett verkligt representerande av hans syften?” ”Vad innebär det att föras till fullhet och fullkomlighet?” ”Står vi alls med i hans verk?” ”Vad innebär hans börda för oss?” ”Vad slags slutprodukt är församlingen ämnad att sträcka sig efter och kämpa för?”

Det apostoliska sammanhanget görs tillgängligt för utrustandet av ”de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus”. Det apostoliska sammanhanget, den heliga sammankomsten, görs tillgängligt för att skaffa samfällt hörande, för en gemensam förståelse av Guds syften, för ett vittnesbörd och för ett uttryckande av Himlens värden. Den apostoliska livspulsen har sitt fokus i att föra fram dessa eviga värden, den sätter öppnandet av Kristi hemlighet allra främst.

Kristus – måttet för allt som existerar. Församlingen som helhet, och i varje enskild del, ”välsignad med all den himmelska världens andliga välsignelse”. Frånvaron av apostolisk verklighet stadfäster en snabb omsvängning till världens utblick, till materialistisk måttstock, till en medelklassens värdegrund vilken i allt bestäms av en drastiskt anti-kristen livsregel: ”Vad tjänar jag på detta”. Frånvaron av apostolisk erfarenhet öppnar utrymme för omtolkandet av Himlens värden och välsignelser till att förstås i termer av ett fördjupande och stadfästande av en världsligt betingad livsstil och ett säkrande av självvalda trygghetssfärer. Den Heliga sammankomsten finner sin främsta utmaning i återvändandet till apostoliskt mönster. Församlingen i de sista dagarna uppfattar som sin huvuduppgift att återuppföra mur och stänga portarna mot värdens influenser och dess beslutsgrund. Församlingen måste lära sig att göra bedömningar och fatta sina beslut efter Himlens mått, enligt Jesus Kristus. Församlingen måste föras åter till att förstå att Himlen inte sänder något som inte hör ihop med uppenbarandet av Kristi sinnelag och sätt. Denna upptäckt kommer att vålla smärta, en nödvändig, renande smärta.

– — –

Läs det engelska manuset ”Apostolicity. The heralding of the crucified God.” i FaceBook-gruppen: http://www.facebook.com/groups/275824945863496/?bookmark_t=group

Eller, börja följ det svenska manuset ”Apostoliskt uppdrag. Att bära bud från Gud – honom som korsfäst” i FaceBook-gruppen:

http://www.facebook.com/groups/476310975766658/?bookmark_t=group

Kontakta oss i detta särskilda ämne vi e-mail: Apostolicity@gmail.com
Privatpost: LWiderberg@ymail.com

februari 1, 2014

Apostoliskt uppdrag 03a

Filed under: Apostoliskt uppdrag — L. Widerberg @ 7:26 f m

Apostoliskt uppdrag
Att bära bud från Gud – honom som korsfäst

Kapitel 03, a
Måttet – Kristus

Bilder som begynnelse
Hebreerbrevet etablerar en solid begynnelsepunkt: Gud valde att tala till sitt folk på mångahanda sätt under dess långa historia genom män som hade skolats på hans vägar. Emedan dessa män talade i enlighet med Faderns syften, valde han att sända sin Son för att säga sanning och tala sant, för att tala liv till dem som gett bort sina liv för tjänandets skull. Om honom talade Fadern: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!” I honom, i Kristus, finner man Himlens mått, det mått med vilket Himlen mäter allt. I honom finner man en standard som är perfekt i alla stycken, en standard som är avpassad för allt liv under alla dess omständigheter. Till oss är den given, detta mått på liv, denna källa till liv – honom, i vilken Gud funnit behag i fullaste mått, i honom, i vilken allt ges syfte och ram.

Män som Hesekiel och Sakarja blev medvetna om Himlens mått i det att de mötte ”en man som såg ut att vara av koppar. Han hade ett snöre av linne i sin hand samt en mätstång, och han stod i porten.” Till Hesekiel sa denne man: ”Du människobarn, se med dina ögon och hör med dina öron och lägg märke till allt som jag kommer att visa dig, ty du har förts hit för att jag skall visa dig detta. Tala om för Israels hus allt vad du får se.” Vi skriver om utsagan så att alla kan ta fatt i den och förstå: ”Låt ditt hjärta ha fokus på Himlens sätt att mäta så att du formas efter det och kan gå till gudsfolket, till den vilsna församlingen, för att ge dem en mönsterbild att korrigeras efter.”

Profeten Jeremia fick ta emot en arbetsbeskrivning, kärv till sin karaktär och minimal till sitt omfång – Jer 1:9-10. Något senare fick han höra liknande ord: ”Jag har satt dig att pröva mitt folk och gjort dig till en fast borg, för att du skall lära känna och pröva deras vandel.” Aposteln, den man som sänts av Himlen, bär inom sig Himlens måttenheter, Himlens mönster, för att lägga grund för gudsfolket att stödja sig på och för att ge ramverk för deras gemensamma verklighet. På samma sätt är profeten sänd till församlingen för att förmedla korrektion enligt Himlens protokoll. Deras tjänande är initierat och grundat i samma slags seende och sändande. Att ha sett Gud, att stå förkrossad, att ha begynt lära sig Kristus och ha tagit del i en Himlens kallelse ger dem alla en gemensam grund – de delar samma slags erfarenhetsramar och klarar därför att känna igen Kristus där han givits rum.

Aposteln Petrus talade grundläggandets ord till ett heligt folk och dess ledare, och säger samma sak till våra sammanhang: ”Så skall ni alla och hela Israels folk veta att den här mannen står frisk framför er i kraft av Jesu Kristi, nasaréns, namn. Honom korsfäste ni, men Gud har uppväckt honom från de döda. Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare kastade bort, men som blev en hörnsten.”

Dessa ord bär på återlösningens hemlighet, de utrycker och förklarar Herrens suveräna välde och dess innebörd, och de definierar nödvändigheten av ett Himlens mått att läggas över detta som formas och byggs för att representera himmel. Herren Jesus klarlade för alla att den klippa på vilken församlingen ska byggas inte är något annat – eller mindre – än Faderns evigt barmhärtiga villighet att förse med ett återlösandets fundament, för att på detta skapa och ställa fram ett folk till att vara vittnen och ”förkunna hans lov”, för att på detta forma ett prästfolk till ett andligt tjänande inför honom. Frälsningens klippa, församlingens klippa är denna oavvisliga orubblighet i Guds eget väsen på vilken alla Guds syften vilar. Han, Herren, bygger enligt sina egna syften, vilka alltid är återlösandets syften – en inriktning och ett mål som står klippfast orubblig och på vilka församling byggs. Detta är den apostoliska förståelse i vilken Petrus har del. Detta är den apostoliska förståelse till vilken inget kan läggas. Ingen annan källa än Herrens eget tilltal förslår i denna sak. Ingen källa vid sidan av detta eviga tilltal kan vid något tillfälle vara till hjälp i återlösandets förlopp. Endast i Kristus, den korsfäste, förmedlar Gud kvalitetstilltal. Endast i honom talar Livet, sådant det levs inför Gud. Endast den man som står sänd av Gud, lär denna märkliga tilltalets kvalité.

– — –

Läs det engelska manuset ”Apostolicity. The heralding of the crucified God.” i FaceBook-gruppen: http://www.facebook.com/groups/275824945863496/?bookmark_t=group

Eller, börja följ det svenska manuset ”Apostoliskt uppdrag. Att bära bud från Gud – honom som korsfäst” i FaceBook-gruppen:

http://www.facebook.com/groups/476310975766658/?bookmark_t=group

Kontakta oss i detta särskilda ämne vi e-mail: Apostolicity@gmail.com
Privatpost: LWiderberg@ymail.com

december 21, 2013

Istället för Kristus

Filed under: Uncategorized — L. Widerberg @ 8:36 f m

Istället för Kristus

Guds evangelium om Sonen förkunnar delaktighet i en himmelsk kallelse och leder var och en som hörsammat sådant tilltal att se på Jesus – Heb 3:1.
Detta Guds evangelium manar till ett övergivande och erbjuder förnyelse till ande och sinne i Kristus – Ef 4:20-23.
Evangelium om Sonen slår fast att efterföljaren ska betrakta sig själv som död från synden för att leva sitt liv för Gud i Kristus Jesus – Rom 6:11.
Det kristna livet är således pilgrims väg mot mognad, ett inre växande under Guds hand, en utgestaltning av Kristus till vittnesbörd för ögon som önskar se.

Att försöka närma sig Gud vid sidan av den väg som han berett i Kristus är lönlöst. Att välja och vända sig till andra medlare mellan Gud och människa kränker Guds val av Kristus, Kristus allena. Att söka blidka honom i hans vrede över synden och värja sig för syndens konsekvens med fortsatt offertjänst diskvalificerar den fullständighet som Kristi försoningsdöd bär. Inte heller går det att köpa sig frälsning – betalningen har ordnats en gång för alla, lösepenningen klingar i fullvärdig valuta i Himlen. Att meritera sig för gemenskap med Levande Gud på annat sätt än att gripa tag om frälsarhand och förbundets orubblighet förvandlas omedelbart till hinder i sökandet efter honom. Fadern ställer fram Kristus till att vara allt i alla – men kyrkor formulerar fromhet till att ersätta och stå istället för Kristus, som om han inte skulle räcka till.

Den tro som fattar tag i Jesus Kristus som offerlamm och regent förvandlas till en vidskeplig tro då man väljer att hämta assistans för dess uttryck och funktion – den genuina tron behöver ingen hjälpare. Den vidskepliga tron söker efter och skaffar sig hjälpare och tröstare, vilkas företräde består i att vara mera lättillgängliga och hanterbara än den väg som Herren visar. Den vidskepliga tron letar efter hjälpfrälsning. När den katolska kyrkomakten väljer att föra in element från hednisk rit för att stärka sin ställning säger den samtidigt något om sitt förhållande till Kristus och om sin syn på Guds tilltal till människan.

Romarkyrkan slår genom sitt traditionskomplex i stycke efter stycke fast att Kristi fullhet är otillräcklig. Dess riter och sakrament formulerar metod för människors frälsning vilken berövar Jesus hans absoluta roll. Sakramentets och ritens inneboende kraft utlovar omvandling och ett förmedlande av nåd ”ex opere operato” – deltagandet i riten ger delaktighet i de ting den representerar; den fromma handlingen skaffar delaktighet i den eftertraktade verkligheten. Flitigt deltagande och repeterat agerande samlar frälsande meriter. Sådan ser hjälpfrälsningen ut i dess elementära form och bestäms i Hebréerbrevet som döda gärningar utan verkan. Den tanklösa, blinda, vidskepliga tron har heller ingen förmåga att dra någon slutsats om vart traditionens makter slutligen styr sinne och hjärta.

Om vidskepligheten
En enkel definition av begreppet vidskepelse skulle kunna formuleras så: Att med köttslighetens resurser ta sig in i och söka hantera andliga verkligheter. Paulus ställer upp en lista på köttslighetens uttryck och räknar in det rituella manipulerandet som en viktig aspekt. Det grekiska ordet ”pharmakeia” innehåller dels ett metodiskt element – bruket av formler och magiskt upprepade bönesatser och befallande ord ämnade att ta välde över verkligheten. Dels finner man omedelbart en koppling till ett droganvändande – att medelst en giftbrygd påverka sinnet hän mot ett förändrat medvetandetillstånd i vilket man kan finna lindring och därtill kontakt med hjälpare i andarnas värld.

Den köttsliga människan har inga andra att vädja till än de tröstemakter som uppträder under sådan åkallan. Kristi kors står som orubbligt markerat skilje för att sedan föra den kristne bort från dessa inflytanden. Men romarkyrkan införlivar dessa förfaranden hämtade ur hednatradition med enklaste retuschering. I traditionens namn bevarar man och befäster köttsligheten och ger den roll som hjälpfrälsning. I den lista som följer finner vi ett flertal metoder som sålunda återanvänds till att ackumulera frälsande meriter.

Riter och ritualer står förankrade i den verklighet som försöker kommunicera med det gudomliga med hjälp av yttre form, som försöker uttrycka det andliga med hjälp av estetiskt eller sensuellt formade uttryck. Riten arbetar utifrån sinnenas förmåga att uppleva och uttrycka. Sakramentalismen söker fånga, definiera och intensifiera upplevelsen av det heliga. Sakramentalismen försöker utverka helighet medelst rit – och står därmed i opposition mot den Herre som själv – utan hjälp och hjälpare– helgar. Den vill tro att den klarar att gripa fatt i och hantera det ogripbara. Att mena att sakramenten och riterna bär på frälsande förmåga är att placera Jesu Kristi frälsning utanför Kristus.

Märk, således, att konstnärliga uttryck vilka förmedlar glädjen över skapelsens såväl som Skaparens skönhet har sin givna plats i kristen tro – då de däremot görs till bärare av mysteriet, av frälsande kvalitéer, rör man sig in på vidskepelsens område. Ikonoklasten, bildstormaren, har sin givna profetiska roll i den situation vi nu står. Det som är sant bär den allra härligaste skönhet, ödmjukheten och gudfruktigheten tillhör de vackraste av vackra uttryck.

Hjälpfrälsningen manövrerar bort Kristus
Romarkyrkan är bärare och försvarare av de många tilläggen. I detta försvar hörs hednariternas beskäftiga ”Jag hjälper Gud”, ”Jag klarar att blidka gudarna”. Och sammanblandningen ställer sig ivägen för den frälsning som endast går att finna i Kristus. Romarkyrkans frälsning är något man kan köpa; den är avsedd att blidka en vred Gud, en vred Kristus. Denna kyrka förmår inte att förkunna ett ”friköpt och välkommen” i Kristus.

Dess sakrament, sju till antalet, säges hålla frälsande kapacitet. Att erkänna dem och ta del i de riter som förknippas med dem ackumulerar frälsande förtjänst. Att låta tanke och sinne underställas de dogmer som kyrkan presenterar baserade på denna oheliga mixtur av bibelutsagor, apokryfiska texter och traditionens introduktion av hedniskt förhållningssätt verkar frälsande menar man – kyrkan blir själv till ett sakrament, en frälsarinstitution utanför vilken ingen kan finna Gud. Hon, romarkyrkan, finner för gott att därtill lägga kraftfulla förbannelser över dem som ger sig iväg för att söka Gud utanför hennes hägn.

Romarkyrkan försöker en egendomlig strategi mot vidskepelsen hos okunniga lekmän genom att placera Bibeln i ett index för förbjudna böcker. Gudsordet hamnade i denna förteckning år 1229. Enda undantaget gjordes för enkla psalmer att brukas då man sökte Maria för hjälp. Att använda texter ur Bibeln översatta till ”vulgärspråk” – definitionen använd för att skilja latinet från andra språk – deklarerades dubbelt förbjudet, då sådan läsning skulle göra långt mer ont än gott. Konciliet i Trent adderar förbannelser till dessa påbud; påvar i senare tid uttalar sig skarpt och synnerligen fördömande mot de protestantiska bibelsällskapens grova brott mot förbuden. Denna Roms hållning stärker naturligtvis okunnigheten och hjälpfrälsningens fästen. Denna Roms hållning fråntar gudsordet dess roll som rikslikare, denna hållning nekar Kristus att bygga sin församling. Rom ställer sig där Kristus skulle stå.

Den man som efter långa studier och i apostolisk succession står som präst i kyrka har denna ställning i egenskap av ”alter Christus” – i stället för Kristus. Konsiliet i Trent förklarar sålunda: ”Den som avvisar prästen, avvisar Gud, den som hör honom hör Gud. Prästen förlåter synder så som Gud förlåter och det som han nämner Kristi kropp på altaret ska tillbes som Gud av honom själv och av församlingen. Det står klart att den roll han står i inte överträffas av något. Det är följdriktigt och rätt att kalla prästen Gud, eftersom han bär Guds makt och auktoritet bland oss.”
En betydande kanadensisk biskops ord: ”Se prästen, se hans makt. Han förmår att medelst ett enkelt ord förvandla ett brödstycke till Gud – ett större under än själva skapelsen av denna värld. Prästen har Guds plats i kyrkan.”

Med denna syn på prästrollen, placeras Kristus i bakgrunden och församlingen återförs till gammaltestamentlig grund där synd- och skuldoffret måste repeteras och upprepas. Försoningen, Kristi försonarroll, misskrediteras då man inbjuder till och företar ett upprepat offer av gudslammet i form av en särskilt bakad och hanterad offerkaka. Avhoppande präster vittnar om den känsla av ofullständighet som upplevs under offrandet – en brottningskamp med synden som borde kunna föras in under den Helige Andes kraftfulla välde. Lekmännen ser också det fruktlösa i att söka annullera synderna och väntar på att ledas och föras till ställning i Kristus där man räknar sig som död för synden. Korset, Kristi kors tillåter inte att någon skaffar sig välde på Kristi bekostnad. Kristi offerdöd hävdar ett sådant uppgivande och självutgivande – romarkyrkan och dess präst står tömd på detta vittnesbörd.

Romarkyrkan förmår inte hålla vad den lovar rörande människors frälsning därför att den ställer upp en rad företeelser som hjälp till frälsning, vilka inte går att förankra i Kristus. Någon har fastställt att vid pass hälften av dess nuvarande lärosatser var okända i den tidiga församlingen. Kejsar Konstantin gjorde den kristna tron till officiell romersk religion, till officiellt maktmedel. Det direkta resultatet var att hedningar i tiotusental strömmade till kyrkorna för att skaffa sig de särskilda privilegier som medlemskapet förmedlade.

De kom i sådana mängder att man inte kunde instruera och assimilera dem. Då de var vana vid ritualer av långt mera sensuellt slag nöjde de sig inte med den enkla kristna formen för tillbedjan och introducerade därför sina riter, sina mysterier och därmed sina alternativa frälsningsmodeller. Detta förlopp korrumperade den enkla tron och församlingen gjordes romersk och hednisk till sitt väsen. Gradvis, genom att man lade Bibeln åt sidan och under inverkan av okunnighet och vidskeplighet, introducerades all denna hedendom till att utgestalta frälsning – istället för Kristus. Vi lägger med ett appendix till denna artikel, i vilket fyrtiofem innovationer och villfarelser radas upp som av romarkyrkan erbjuds som tillägg till frälsningens väg och som därmed verkar direkt mot Kristus och hans väg.

Riten – omvandlingens instrument
Ritualiserandet av den enkla tron står som begynnelsepunkt på vägen bort från Kristus. Den religiösa riten säges göra deltagaren delaktig i mysteriet med dess hela innehåll i kraft av ritens innebörd och i kraft av deltagarens inordnande under ritens förlopp – ”ex opere operato”. Riten binder deltagaren till en andlig verklighet. Sakramentalismen kan sammanfattas som vidskepelsens och mystikens sätt till att förhålla sig till Guds handlande. Med sakramentets representation försöker man att tillgodogöra sig och gripa de ting som inte går att gripa eller formulera. Men att helga sig medelst riter och sakrament, att försöka utverka helighet medelst rutinreglerad religiositet är att motsäga Herren som allena helgar. Romarkyrkan gör riten och ämbetena som administrerar sakramenten till oumbärliga funktioner för att nå frälsning. Allt detta istället för. . .

Johannes Paulus II slår i en liten skrift – ”Eukaristin och Kyrkan” – fast att sakramentet är ett frälsningsinstrument. Påven citerad: ”På många orter intar den dagliga tillbedjan av det allraheligaste sakramentet en framskjuten plats och blir en outtömlig källa till helighet.” Han refererar till andra vatikankonciliet, till dess ord om det eukaristiska offret som ett frambärande av offerlammet till att åter och åter offras för synderna. Men detta offer är inte bara ett återupprepande av Kristi död, det återupprepar också uppståndelsen. Häri reducerar romarkyrkan Kristus till att vara ett med mysteriekulternas säsongsvis döende och återuppstående vegetationsgud – sörjd av modern, styrd av modern. Denna eukaristiska kult är det främsta medlet till kyrkans tillväxt låter konciliet oss förstå. Allt detta inte bara i stället för Kristus, här möter vi en annan kristus. Och den helighet som skulle kunna växa fram genom Andens formande av Kristus hos den överlåtna människan ersätts av idel bländverk, idel tomhet.

Ingenstans växer vidskepligheten sig större än vid altaren där man låter människohänder hantera ett stycke bröd som om det vore Kristus till att offras åter och åter. Kulten av den återupprepat offrade Kristus är tveklöst en kult av en annan kristus. Denna kult saknar omvandlandets vittnesbörd. Evangeliet erbjuder Jesus som salighetshopp – Kristus i oss, ett hopp som omvandlas till uppfyllelse, till substantiell helighet under Andens hand i den kristnes hela verklighet. Denna eukaristiska kult saknar omvandlandets och helgelsens vittnesbörd – påvarnas och prästernas personliga moral visar sakramentets oduglighet som livsförvandlande kraft. Sakramentets kraft ska alltså utföra en omvandling för mig – evangeliet erbjuder Kristus som den som utför omvandlingen i mig. Riten klassar alltså Kristus som oduglig att genomföra denna omvandling.

Några av de många tilläggen
Tillbedjandet bär på ett av livets stora mysterier. Den kristne förstår att människan är ämnad för tillbedjan. Den enkla människa, hedning såväl som kristen, vänder sig ivrigt till högre makt i de trånga passagerna. Hur skall man tillbe? Hur skall man kunna skilja på tillbedjan och tillbedjan? Hednakultens inkorporerande i romarkyrkan erbjuder ett delikat problem på detta område. Gud ska man tillbe, man kan också begära hjälp av de avlidnas andar – av Jesu mor Maria och personer som klassats som helgon.

Sådant hjälpsökande bifalls av prästerskapet tvärs emot Bibelns drastiska påbud att inte söka gemenskap med de hädangångna. Ett försök att klara trovärdigheten görs i form av att med ord definiera den tillbedjan som endast tillkommer Gud – latria, den tillbedjan som tillkommer Maria – dulia, och den tillbedjan som tillkommer helgonen – hyperdulia.

En avgörande följdfråga uppstår omedelbart: Hur ska den enskilda människan kunna moderera sitt sinnes hållning och inställning till lämplig nivå passande tillbedjansobjektet? Problemet blir oöverstigligt alldenstund de gester och uttryck i form av knäböjande, korstecken, kyssande av ikoner, vigvattenstänkande, rökelsedoft, votivoffer, blomsterarrangemang, ljuständande och övriga hjälpmedel inte skiljer sig åt vid de olika tillbedjanssituationerna. Den vidskepliga människan ber och tillber – punkt. Och den vidskepliga människan använder hellre dessa metoder, väljer hellre att närma sig dessa lägre och lättbegripliga varelser som objekt och medlare, än att söka Herrens ansikte. Härmed ratar romarkyrkan och dess folk Kristus som exklusivt tillbedjansobjekt och väljer ett i stället för.

Relikernas dynamik utgör ett annat viktigt tillägg till frälsningens effektivitet enligt romarkyrkans förhållningssätt. Kyrkobyggnader och kloster bör ha sådana objekt nedlagda vid dess fundament som vigande och helgande fokus. Det fromma bedrägeri som är bundet till handeln med dessa objekt borde få den tänkande människan att rysa och högljutt protestera. Luther gjorde så. . . Dess mirakelkraft finner ingen annan bas än den direkt ritualmagiska och måste tveklöst ses som ett graverande intrång av det hedniska väsendet på den kristna trons område.

Kristi kors återfanns, menar man, av kejsar Konstantins mor. Hundratals delar av korset har sedan dess spridits och tillbetts av det vidskepliga folket under det att prästerskapets och kyrkornas kassakistor fyllts på i form av votivoffer och skuldpengar. Paulinius, apologeten, försvarade relikernas äkthet och funktion och sade också att ett av dessa stycken av korset begynte en avknoppningsprocess utan att självt mista i omfång. Om tron på relikernas frälsande kraft hade riktats till Kristus. . . Om inte vidskepelsen hade vridit tron ur kyrkans hjärta. . . Om man inte hade skapat alla dessa tillägg. . . Kanske himmel på jord redan nu.

Bikt och bot, avlat och pilgrimsfärder tillhör kärnområdet i hjälpfrälsningen. Att lågmält redogöra för synder i biktens form med den åtföljande prästerliga absolutionen reducerar frälsningen till att ha rättighet att och vara redo för att kliva in genom ”pärleporten” då den tiden kommer. Men den förmedlar ingen frälsande kraft till att kunna begynna handla annorlunda, efter Kristi sinnelag. Den åtföljande boten, det disciplinstraff utfärdat av prästen i form av en offergåva eller en vallfärd har naturligtvis ingen frälsande förtjänst?

Pilgrimsfärder och vandringar till heliga orter populariseras i dessa dagar för att öppna väg för hjälpfrälsningens alternativ och för självfrälsningens förtjänstbaserade tänkande. Endast den pånyttfödande tron ger möjlighet till att leva heligt, att leva annorlunda, att leva med ett mått av seger över synden. Korset deklarerar att vi icke bär på någon självförbättrande kraft, deklarerar att den sortens kraft inte kan hämtas på disciplinerandets område. Den måste läggas som gåva i Kristus i människans innersta, för att sedan blomma ut i handlande som inte köper frälsning men som demonstrerar frälsningens förblivande faktum i Kristus.

Avlatssystemet förblir bestående i den katolska tron, emedan romarkyrkan meddelar att hon alltid är den samma. Ett avlatsbrev kunde köpas till visst pris allt efter syndernas gruvlighet och kvantitet. Den som kunde betala mycket för sin frihet från skärseld och från syndastraff kunde därför ta sig stor frihet i förhållande till den moralkodex som satts upp av kyrka och samhälle. Denna den köpta frälsningen formulerar ett gapande hån mot korsets faktum, mot dess kraft och mot dess insisterande förvandlingskrav. Då egenrättfärdigheten köper sig rätt i förhållande till korsets exklusivitet står avlatssystemet kvar som hjälpfrälsning – tvärs emot Kristus.

Enkelt slutomdöme
Romarkyrkans tro, den tro som enligt den för till frälsning, består av en samling lärosatser som måste omfattas och av en följsamhet gentemot gudstjänstens, ritens förlopp och förmedlande. Den ställer upp dessa funktioner som oundvikligheter och utan vilka den enskilda individen placerar sig under kyrkosystemets misshag och förbannelse. Att omfatta kyrkans tillrättalagda doktrin och faktabas och att delta i riterna formuleras således som den saliggörande frälsningsvägen, en väg lagd för att jämka för hedningen och göra mysteriet åtkomligt för alla utan att behöva gå korsväg. Alla dessa ”i stället för” garantera säker färd – Gud kan man blidka genom upprepat offer och upphandlad merit.

Det katolska sammanhanget är ett sammanhang som inte håller vad det lovar ifråga om frälsning. Hon bär generellt inte på pånyttfödelsens verklighet, hon förmedlar inte formandets frälsande verklighet. Det katolska systemet erbjuder en frälsning som frälser från frälsaren – detta under sken av att vara äkta frälsning.

Frågorna som återupprepat måste ställas lyder så: ”Blir jag frälst på grund av att jag har gjort allt som kyrkan befaller mig att göra – har jag lyckats samla tillräckliga meriter? Eller: ”Blir jag frälst genom att förtrösta på Kristus allena, han som har offrat allt och som gör allt för min frälsnings och helgelses skull?” Hur känns den frälsta människan igen? Vad bär hon på som gör henne annorlunda gentemot alla andra? Förmår vi att identifiera pånyttfödelsens igenkänningstecken hos varandra, eller strävar vi endast efter en yttre, formell samhörighet under gemensamma organisatoriska och rituella förtecken?

Och så den provocerande frågan: ”Är vi kristna nog att stå upp tillsammans mot den återkatolicering som nu begynner i vårt land? Vet vi vad vi tror på? Kan vi redogöra för vad vi tror på? Lever vi det vi tror på? Kan vi definiera skillnaderna mellan den verkliga frälsningen och all denna hjälpfrälsning?

Den frälsning som ligger tillreds för dem som hungrar efter rättfärdighet låter sig uppenbaras för dem som inte väjer för något i sitt sökande av Guds ansikte.
Den frälsning som ligger tillreds för dem som hungrar efter rättfärdighet låter sig uppenbaras för dem som inte värjer sig då vägen blir trång och oländig under sökandet av Guds ansikte.
Den frälsning som ligger tillreds för dem som hungrar efter rättfärdighet låter sig uppenbaras för dem som inte letar genvägar eller finner på metoder att underlätta frälsningen.
Den frälsning som ligger tillreds för dem som hungrar efter rättfärdighet låter sig uppenbaras för dem som inte ställer upp frälsare vid sidan av Jesus Kristus.
Den frälsning som ligger tillreds för dem som hungrar efter rättfärdighet låter sig uppenbaras för dem som inte söker medlare mellan människa och Jesus Kristus.

Alla dessa småsaker, tillbehör och tillägg växer sig till ett gigantiskt ”I stället för Kristus”.
För oss som tror gäller ett saligt ”Kristus allena”.

Appendix
Några katolska innovationer, tillägg och villfarelser

01. Böner för de avlidna – ca. år 300.
02. Bruk av korstecken – ca. år 300.
03. Ljuständande – ca år 320.
04. Tillbedjan av änglar och avlidna helgon – 375.
05. Bilder och ikoner – 375.
06. Mässan som dagligt offer – 394.
07. Maria deklarerad som Teotokos, Guds moder – 431.
08. Präster börjar klä sig liturgiskt – 500.
09. Sista smörjelsen – 526.
10. Skärselden etablerad av Gregorius I – 593.
11. Latinet påbjudet som liturgiskt språk – 600.
12. Böner riktade till Maria, änglar och helgon – 600.
13. Titeln påve tillämpad på Bonifacius I – 607.
14. Kyssandet av påvens fot – 709.
15. Jordisk myndighet förmedlad av påve till kejsare – 750.
16. Tillbedjan av krucifix, bilder och reliker auktoriserad – 786.
17. Vigvatten – 850.
18. Tillbedjan av Josef, Marias make – 890.
19. Kardinalernas kollegium etablerat – 927.
20. Dop av kyrkklockor – 965.
21. Kanonisering av helgon – 995.
22. Fredagsfastor och fastlagsfirande – 998.
23. Mässan alltmer utformad som återupprepat offrande, obligatoriskt deltagande – 1000-talet.
24. Celibatet – 1079.
25. Radband och rosenkrans – 1090.
26. Inkvisitionen – 1184.
27. Avlatshandel – 1190.
28. Transsubstantiation – 1215.
29. Bikt – 1215.
30. Tillbedjan av hostian, oblaten – 1220.
31. Bibeln förbjuden för lekmän – 1229.
32. Skapularet uppfunnet – 1251.
33. Kalken förbjuden att drickas av lekmän – 1414.
34. Skärselden uppfunnen – 1439.
35. Doktrinen om de sju sakramenten – 1439.
36. Ave Maria – 1508.
37. Jesuitorden – 1534.
38. Traditionen upphöjd till lika giltighet med bibelordet – 1545.
39. Apokryferna tillagda till Bibeln – 1546.
40. Pius IV bekännelse framtagen som officiell bekännelse – 1560.
41. Den obefläckade avelsen – 1854.
42. Syllabus, fördömer samvetets och tankens frihet – 1864.
43. Påvens ofelbarhet – 1870.
44. Allmänt skolväsen fördömt – 1930.
45. Jungfru Maria upptagelse – 1950.

Lars Widerberg

november 15, 2013

Apostoliskt uppdrag 02d

Filed under: Apostoliskt uppdrag — L. Widerberg @ 8:04 f m

Apostoliskt uppdrag
Att bära bud från Gud – honom som korsfäst

Kapitel 02, d
Förvaltandet av Guds hemlighet

Förvaltandet av hemligheten
”Som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter skall man alltså betrakta oss. Av en förvaltare krävs att han visar sig pålitlig.” 1 Kor 4:1-2
”Han har gjort oss dugliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund.” 2 Kor 3:6

I apostlaskapets kärna och i profetiska sinnets innersta finner man något som tillhör Guds eget väsen – prästsinne och prästroll. Aposteln, och hans följeslagare, profeten, klarar inte sin uppgift så som det är tänkt utan altarets förkrosselse och dess etablerande av ett tjänandets sinnelag. Himlens protokoll uttrycks i termer av prästsinne, i termer av förkrosselse och ödmjukhet, i termer av det nya förbundets innersta kvalitéer. Paulus definierar krossandet och otillräckligheten, vilka tjänar som plattform för prästsinnet så här: ”Vem räcker till för detta? Vi är inte som de flesta, som för egen vinning förfalskar Guds ord. Nej, i Kristus predikar vi med rent sinne inför Gud det ord som kommer från Gud.” Vårt behov av honom är konstant – Gud söker efter tomma kärl till att använda för frambärandet av budskapet om den korsfäste Sonen. Och Paulus understryker sin sak när han förklarar att hans styrka och hans apostlaskap ligger gömd med, och görs funktionell i hans bräcklighet.

Aposteln använder två laddade ord i ett försök att definiera den roll och det arbete som han och hans medarbetare förts in i – dessa som hade ”fått del av en himmelsk kallelse”. Det första ordet för oss ombord på en Romersk trirem – dåtidens snabbaste krigsskepp, vilket besatt våldsam slagstyrka och effektivitet. Dess primära framdrift bestod av 80 par åror arrangerade i tre etage. Aposteln hade gjort omedelbar bekantskap med dessa förfärliga krigsmaskiner under sina långa strapatsrika resor. Han hämtar det första beskrivande ordet för apostlaskapet bland roddarna ombord på triremen – en ”huperetes”, roddaren på nedersta etaget. Denne man, längst ned, tog emot de hårdaste törnarna från vind och sjö. Medelhavsvågorna slog ofta in över honom då vinden låg mot. Också i stilla vatten var hans arbete med dessa långa åror det tyngsta.

Ordet ”huperetes” är noggrant valt av aposteln för att, en gång för alla, placera apostelns arbete som slitgöra på den lägsta positionen bland Guds tjänare. Om och om igen låter han denna tanke befästas genom att använda ordet ”doulos” – vårt gamla svenska ord ”träl” passar som motsvarighet. Han gör sak mot de falska apostlarna, som for runt bland de nyetablerade församlingarna för att söka utnyttja dem i deras aningslöshet – han gör sak mot dem på just denna punkt. Apostlaskapet lämnar inget utrymme för självupphöjelse och flärd, det lämnar inget rum för något försök att säkra position över folket för att styra och utnyttja. Ordet ”huperetes” vaktar dörren till Guds hus och stänger ute nikolaiterna – dessa härskandets män, vilka Herren pekar ut och fördömer så kraftfullt i sändebreven till de sju församlingarna i Mindre Asien.

Tjänaren, underroddaren, vet att hantera strapatser och påfrestningar och gör det med vetskap om att ”vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet.” Han vågar inte förfalska gudsordet för den egna vinningens skull. ”Denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss.” Aposteln, Herrens träl, beskriver läget och klargör normen. ”Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv skall bli synligt i vår kropp. Ty vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv skall uppenbaras i vår dödliga kropp.” Umbäranden, försakelse och ödmjukhet utmärker den verklige aposteln. Han är en blåklädernas människa – arbetar hårt, pålitlig, alltid på plats, och i allt ödmjuk. Vad slags män är vi?

Det andra ordet, använt av Paulus för att definiera aposteln, är “oikonomos”, vilket beskriver förvaltandet av ett hushåll. Petrus för fram saken som en huvudpunkt i sitt första brev, i det att han skriver noggranna ord om det andliga huset och dess ordning – sammanförandet av en prästerlig gemenskap ämnad för gemensam tillbedjan och för andliga offer till Guds välbehag i Kristus. Denne ”oikonomos” skapar ordning för tjänandet bland de heliga, ordning där det rutinmässiga organiserandet och programmakeriet är bannlyst. Guds hus, ett heligt folk, avskiljt för sådant som är sant andligt, för gemensam tillbedjan – musikalitet har lite eller inget med dessa ting att göra, för detta som uttrycker en människas innersta, en människa i bävan, i förundran, i uppgivenhet, i förkrosselse, i jubel och med lydnad. I denna rymd där helighetens väsen och välbehag formar protokoll öppnar män, som lärt andlighet och konsten att offra andliga offer, vägen för den renhet och den känslighet som eliminerar var tendens till låghet och trivialiserande, öppnar väg för blygsamhet och ro, öppnar väg för den fridsamhet och det stilla väsen som reflekterar Himlen. Vad slags män är vi?

Förvaltandet av Guds hemligheter innebär en intrikat utmaning värdig verkliga män. De flesta förblir just bara män, utan verklig kvalité, utan verkligt vittnesbörd. Förvaltandet av Guds hemligheter inbjuder till att ta sig an den mödosamma färden upp på Guds höjder, hän mot andlig mognad. De flesta föredrar medelmåttighet, föredrar värld och flärd, föredrar att dröja kvar bland allt lågt och ytligt. Förvaltandet erbjuder hårt arbete, det arbete som kräver verkliga män – det är därför ett arbete med lön av förnämligaste slag. Den stora skaran låter sig nöjas med religiositetens larm och skrammel, det som rätt och riktigt kallas sötsliskig imitation. Förvaltandet av Guds vittnesbörd innebär expeditioner och företag som sträcker sig in på områden där tankemöda och organisationsförmåga står sig slätt. De män som hävdar dessa kvalitéer dröjer hellre kvar i sina säkrade trygghetssfärer och förblir oskickliga för Herrens sak. Underroddare och trälar – det apostoliska idealet innebär ett kontinuerligt pågående krossande till förmån för ett genuint vittnesbörd. Vad slags män är vi?

– — –

Läs det engelska manuset ”Apostolicity. The heralding of the crucified God.” i FaceBook-gruppen: http://www.facebook.com/groups/275824945863496/?bookmark_t=group

Eller, börja följ det svenska manuset ”Apostoliskt uppdrag. Att bära bud från Gud – honom som korsfäst” i FaceBook-gruppen:

http://www.facebook.com/groups/476310975766658/?bookmark_t=group

Kontakta oss i detta särskilda ämne vi e-mail: Apostolicity@gmail.com
Privatpost: LWiderberg@ymail.com

augusti 17, 2013

Apostoliskt uppdrag 02c

Filed under: Uncategorized — L. Widerberg @ 9:46 f m

Apostoliskt uppdrag
Att bära bud från Gud – honom som korsfäst
Av Lars Widerberg

Kapitel 02, c
Förvaltandet av Guds hemlighet

Hemligheten
”Ni har fått del i Guds rikes hemlighet. Men de som står utanför får allt i liknelser.”

Där ett hjärta låter sig öppnas till att lyssna och begrunda är rikets hemlighet redan verksam. Ett mjukt hjärta klarar att ta emot ett förmedlande av de ting som vilar i Guds hjärta. Det sinne som bär på höga tankar om sig själv stannar sällan upp för att tänka efter, det ser sig själv som referenspunkt och måttstock för allt och alla. Då Herren började tala till folket med hjälp av liknelser klarade lärjungarna inte att följa honom i hans val av taktik och de bad honom strax att förklara. Jesus hade begynt att använda denna metod då han funnit att åhörarnas öron och hjärtan slöts allt mer i ett avvisande av utmaningen till omvändelse och gudfruktigt liv. Hans användande av bilder och liknelser i kommunicerandet av Himlens värden och protokoll nådde dem trots deras ovilja att höra – deras samveten förstod och skapade oro. Hans liknelser passerade förbi deras förståndsapparat och nådde deras inre öron. Detta kunde han göra på basis av det uppdrag som han mottagit av Fadern, på basis av Himlens eget sändande. Dessa sändandets ord kunde avvisas som obegripliga av förståndets människa, men de hade alla förmåga att röra vid samveten och öppna hjärtan till begrundan och överbevisning.

”Ni har fått del i Guds rikes hemlighet.”
Uppenbarandet och igenkännandet av Guds rikes hemlighet förmedlas till människor på exakt samma villkor som nyfödelsen och sändandet – från ovan, från Himlen, initierat av Gud. Detta kände Paulus så väl till, utifrån sin egen erfarenhet, och därför bad han församlingen i Efesus att ”be också för mig, att ordet ges åt mig när jag öppnar min mun, så att jag frimodigt gör evangeliets hemlighet känd”. Han bad om att ord skulle ges honom – i sig en markör för det apostoliska uppdraget, ord med särskild bärighet till att penetrera hjärtan och föra till omvändelse och gudfruktighet. Vilket språk den mannen använde under Guds hand – ett Himlens penetrerande från generation till generation, ända till jordens ändar!

”Jag har visat mig för dig för att utse dig till tjänare och vittne, både till vad du har sett och till det jag kommer att visa dig, när jag räddar dig undan ditt eget folk och undan hedningarna. Till dem sänder jag dig, för att du skall öppna deras ögon, så att de vänder sig från mörker till ljus.”

De män som sänts av Himlen har blivit vittnesbördets män, de brottas alla med de ting som finns bortom och som därför är av en annan sort. Deras uppträdande och förhållningssätt reflekterar Himlen. De är verkligen män, mognande män, på väg att bli det som män är ämnade att vara – på väg att bli lika Kristus, på väg att göras till kärl för hedersamt bruk. Dessa sändandets män är män som tömts, kärl som krossats. Inför den församling som drivs av syften och ambitioner som motiveras av ett bedrägligt självfokus, av fåfängans falska löften och av utsikten att göras gudomlig står aposteln som ett omutbart råmärke och visar på korsets väg som den enda vägen till manlighet. Detta är hemlighetsfullt och otillgängligt – det tillhör gudsfruktans hemlighet.

Himlens sändande är ämnat att öppna ögon – bland hedningar och bland kristna. Detta öppnandets uppdrag, dess penetrerande verkan till omvändelse är ett av grundläggandets särmärken hos den apostoliska människan. Himlens sändebud kungör nyfödelsens nödvändighet såväl som dess möjlighet. Hans budskap är en provokation och bär på ett överväldigande löfte. Utan denna Himlens provokation är den person som menar sig vara sänd rätt och slätt ett präktigt misslyckande. De heligas gemenskap vilar på det faktum att de kallats till omvändelse och deras vittnesbörd vilar med den radikala omvandling som följer omvändelsen. De har förts tillsammans för vittnesbördets skull, för den gemensamma lydnadens skull, för att stå tillsammans inför hedningar och de makter som styr dem. Det apostoliska vittnesbördet, det samfällda vittnesbördet talar på mångfaldiga sätt också till makterna i himlarymderna. Och frågan lämnar oss inte – hur uppträder vi, vad slags intryck förmedlar vi, vad slags män är vi?

juli 17, 2013

Apostoliskt uppdrag 02b

Filed under: Uncategorized — L. Widerberg @ 9:44 f m

Apostoliskt uppdrag
Att bära bud från Gud – honom som korsfäst
Av Lars Widerberg

Kapitel 02, b
Förvaltandet av Guds hemlighet

Guds hemligheter
”I de dagarna när den sjunde ängelns röst hörs och han blåser i sin basun, då är Guds hemlighet fullbordad, så som han har förkunnat i det glädjebudskap han gett sina tjänare profeterna.”
Upp 10:7

En bestämd punkt i tiden ligger uppmätt, och den ligger nära, då Guds hemlighet når sin fullbordan. Det finns en tidpunkt, nära förestående, då Guds syften når sin slutpunkt. Det finns en markör i tid och rum då allt skapat står vid sin ände – för att ge plats åt en ny begynnelse. Denna Guds dag kommer med förödelse, den kommer som en härlighetens dag med vilken han slår upp dörren till en ny värld och för sitt suveräna välde, för var och en att se och glädjas över. Till den dagen måste hans syften ses och hanteras som hemligheter. Men, dessa Guds hemligheter kungörs av män med sändandets mandat, de öppnas och förklaras i den rättframhet och anspråkslöshet som Himlen ger. Guds hemlighet ligger öppen för var och en som ger sig tid att undersöka dess väsen, de ligger till reds i väntan att öppnas av öppna hjärtan, av hjärtan som är redo att lära ödmjukhet.

Apostlasinnet kungör en öppen hemlighet, sändandets människa bär med sig Guds hemlighet. Dessa män bär med sig en extraordinär komponent i sitt inre, i ett ”Han har låtit oss få veta sin viljas hemlighet, enligt det beslut som han hade fattat i Kristus”. Apostlaskapet låter oss få se ett tjänande av ett annorlunda slag, ett tjänande efter Himlens protokoll. Vart och ett av Himlens syften, varje del av dess intention låter sig samlas under begreppet ”protokoll”, detta som är Himlens särskilda förhållningssätt och arbetsmetod. Faderns vilja, detta i vilket han finner behag – detta som inte kan gå om intet – summeras och sammanfattas i Kristus Jesus. De ting som överlever denna tidsålder, för att snart föras in i den nya, står alla famnade och återlösta i Kristus Jesus. De ting och sammanhang vilka inte tillåter sig föras in under Herrens hand kommer att skakas och försvinna. Hemligheten talar, Himlens protokoll talar sakligt och kärvt om skiljandet mellan dessa som låter sig helgas och dess motsats och motståndare – dessa som fortfar att stå kvar i ovänskap och orenhet. Män som sänts av Himlen bär bud om det rike som kommer och om dess begynnelse invärtes – det rike som begynner invärtes hos män som vågar böja sig, ödmjukade av mänsklig otillräcklighet.

En särdeles kompakt version och summering av denna hemlighet innefattar följande noteringar:
”Ni har ju hört om det uppdrag som Gud i sin nåd gav mig med tanke på er, hur jag genom en uppenbarelse lärde känna hemligheten så som jag redan i korthet har skrivit. När ni läser detta, kan ni förstå vilken insikt jag har i Kristi hemlighet. I tidigare släktled har den inte avslöjats för människor så som den nu genom Anden har uppenbarats för hans heliga apostlar och profeter. Den innebär att hedningarna i Kristus Jesus och genom hans evangelium är våra medarvingar och tillhör samma kropp som vi och har del i samma löfte. Och detta evangelium har jag blivit satt till att tjäna i kraft av den gåva och nåd som Gud har gett mig genom sin mäktiga kraft. Jag, den ringaste av alla heliga, har fått denna nåd att bland hedningarna predika evangeliet om Kristi outgrundliga rikedom och att upplysa alla om hur den hemlighet förvaltas, som från evighet har varit dold i Gud, alltings Skapare.” Ef 3:2-9

”Därför, heliga bröder, ni som har fått del av en himmelsk kallelse, se på Jesus, den apostel och överstepräst som vi bekänner oss till.” Hebr 3:1

”Församlingens tjänare har jag blivit i kraft av det uppdrag Gud har gett mig för er räkning, att överallt predika Guds ord, den hemlighet som genom tider och släktled varit dold men nu har uppenbarats för hans heliga. För dem ville Gud göra känt vilken rikedom på härlighet hedningarna har i denna hemlighet – Kristus i er, härlighetens hopp. Honom predikar vi genom att förmana varje människa och undervisa varje människa med all vishet, för att ställa fram varje människa som fullkomlig i Kristus.” Kol 1:25-28

Sammanfattningen summerad: Det apostoliska uppdraget; ett sammanförande av män till att vara Kristi följeslagare, till att kungöra hans suveränitet, till att kungöra Kristi hemlighet bland hedningar, till att kungöra hemligheten – Kristus i er, härlighetens hopp. Sända och satta istånd att visa upp och kungöra ting som ligger bortom förstånd och fattningsförmåga – att födas till liv i Kristus, liv bestämt och ordnat i Kristus, honom formad invärtes, ett växande till andlig mognad. Ett sådant vittnesbörd följer på – kan bara följa på – ett Himlens sändande och ett rustande efter Himlens protokoll.

– — –

Läs det engelska manuset ”Apostolicity. The heralding of the crucified God.” i FaceBook-gruppen: http://www.facebook.com/groups/476310975766658/members/#!/groups/275824945863496/?bookmark_t=group

Eller, börja följ det svenska manuset ”Apostoliskt uppdrag. Att bära bud från Gud – honom som korsfäst” i FaceBook-gruppen:

http://www.facebook.com/groups/476310975766658/members/#!/groups/476310975766658/?bookmark_t=group

Kontakta oss i detta särskilda ämne vi e-mail: Apostolicity@gmail.com

juli 5, 2013

Apostoliskt uppdrag 02a

Filed under: Apostoliskt uppdrag — L. Widerberg @ 8:18 f m

Apostoliskt uppdrag
Att bära bud från Gud – honom som korsfäst
Av Lars Widerberg

Kapitel 02, a
Förvaltandet av Guds hemlighet

Vad slags män är de, dessa apostlar? Hur utmärker de sig, dessa apostlar? Deras karaktär – hur ser den ut? Vad sysslar de med? Ser man dem på framskjutna positioner? Med vilka markörer identifieras deras storhet? Finns det någon beröringspunkt mellan deras karaktär och uppträdande och det budskap som de sänts att bära fram? Vad slags män är de, dessa apostlar?

Ni vet ju hur vi uppträdde bland er och vad vi gjorde för er. 1 Tess 1:5
Som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter skall man alltså betrakta oss. 1 Kor 4:1

Ordet ”apostel” låter sig inte användas som förevändning för självupphöjelse, det innehåller ett uppdrag vilket bärs och hanteras allteftersom manbarhet och mognad fostrats fram i tjänandets ande. Paulus beskriver sig själv och det apostoliska sällskap av kringresande sändebud i det följande: ”Som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter skall man alltså betrakta oss”. Han ser på sig själv och sina följeslagare som tjänandets män, som män ständigt på plats i väntan på Mästarens ord och befallning. Han uppfattar sig själv och sina medarbetare som män vilka på allt sätt måste värna trovärdighet och rykte, väl övade i de ting som hör Guds hushåll till. Deras kreditiv bärs av Guds eget sändande, sända med bud om Jesu Kristi suveränitet och herravälde. Med deras uppdrag följer svårigheter och obehag, en uppgift som består i att forma brohuvuden och fundament för de ting som bär Himlens kännemärken. Deras roll innebär sant tjänande för att Guds hushåll ska kunna föras till mognad.

Dessa män, dessa sända män är vittnesbördets män. De är ämnade att bära vittnesbörd, deras arbete består i att etablera ett stadigt vittnesbörd – de förs ut för att visa upp den andliga verkligheten. De nitälskar alla för andlig autenticitet. Den verklighet de bär på äger stadiga moraliska kvalitéer, den andlighet vilken de representerar kungör ett moraliskt initiativ. Den är en andlighet som för in moralisk konsekvens. Apostlaskapet är en levande produkt av Herrens bergspredikan. Sången i deras mun, sången i allt de företar sig, är direkt hämtad ur varje vers av Psalm 119. Deras är budskapet om den kommande Återlösaren, en återlösning som bringar rättsinne och rättfärdigt liv. Och de nitälskar för ett tillägnande och för tillämpning av dessa återlösandets verkningar, utlovade och framförda till män och kvinnor på var plats genom Guds egna texter. Ord som summerar, ord som definierar och bringar överensstämmelse återfinns ofta i deras tal – ord som ”oåterkallelig”, ”Mitt rådslut skall gå i fullbordan”.

Mannen på Damaskusvägen, tillintetgjord i grund genom uppenbarandet av den Herre och Mästare som han hade förföljt med hjälp av de grymmaste medel och allvarligaste resultat, ställde upp den mest betydande fråga av dem alla: ”Vad vill du att jag ska göra?” (Ingen av våra svenska översättningar vågar ta med den.) Den sammanfattar den apostoliska nödvändighetens skärpa. Den människa som vågar lägga stoppkloss för sina projekt och sitt arbete och stänga dörren till de ting som ligger som ouppfyllda drömmar och ambitioner gör sig själv till kandidat för ett tjänande av apostoliskt snitt. Allt detta agerande och allt detta handlande för att bli sedd och erkänd passar inte in då Herren uppenbarar sig för att föra en människa till en Himlens uppgift. Ivern att producera efter religiöst mått, ambitioner enligt jordiskt sätt klarar inte kraven på andlig kvalité inför Herren. ”Vad vill du att jag ska göra?” – lydnad, då svaret kommer, står som begynnelse på den apostoliska färden.

maj 31, 2013

Israel, Messias och församlingen

Filed under: Israel — L. Widerberg @ 8:20 f m

Israel, Messias och församlingen

Alfa och Omega
Avslutandet och de nya begynnelserna.
Hemligheten – Israel och församlingens samhörighet.

En ängel gör sig redo att blåsa i sin lur, Upp 10.7. Signalen förkunnar att Guds hemligheter har nått sin fullbordan – frälsningshistorien har nått sin slutpunkt och Herren har bärgat sin skörd. Han, Herren, heter Omega – den som fullföljer och avslutar. Han heter samtidigt Alfa, den som begynner, den som redan har format en ny himmel och en ny jord – en ny tid med liv levt inför Levande Gud och en stad där man samlas för jubel och samhörighet.

Alla dessa öppna hemligheter har sin fullbordan i Kristus – också sådana som Församlingen stoppat undan och helst inte vill veta av. Våra församlingar har drabbats av ett ivrigt reducerande under vilket den hemlighet som innefattar sammanförandet av Israel – alla dessa judar, det gamla förbundets folk – och pånyttfödelsens folk, förda ut ur alla folk och folkslag enligt Ef 2 och Rom 9-11, har förvrängts, gömts undan eller plundrats på verklig substans.

Israels existens, judafolkets existens, utgör ett irriterande faktum vilket är ämnat för församlingens ödmjukande och för att locka fram ett kvalitetstjänande utan vilket Kristi vittnesbörd förblir magert. Detta tjänande är i sin tur ämnat att väcka det gamla folkets avund. Denna interaktion, detta samspel, leder under Guds hand till att alla nationer ska se den härlighet som vilar i Guds boning och har sitt absoluta centrum i hans eget hjärta.

Denna lilla Facebook-grupp har till syfte att söka hemlighetens verkliga innehåll, bereda ett folk för ett tjänande i denna Guds sak, till hans ära, och väcka en längtan efter att få höra basunsignalen som talar om att Guds och evangeliets hemligheter har nått sin fullbordan.

Lars Widerberg och Fredrik Säfsten

https://www.facebook.com/groups/190304644460703/

april 20, 2013

Skolad för Liv – Ny skolstart

Filed under: Skolad för Liv — L. Widerberg @ 6:42 f m

Skolad i Kristus
Skolad för liv
Stunder av samling inför Kristi ande

Vårterminen för den tredje årskullen i denna skola, ämnad för andlig mognad och vittnesbörd, lider mot sitt slut.
Därför är det tid att kalla en ny kull studenter.
Vi studerar texter på distans och möts över helger en eller två gånger pr termin – höst och vår.
Välkommen att ta kontakt…
Lars W.

Här följer en introduktion till skolans mål och syfte:

Vi har satt upp en studiesituation med vars hjälp vi låter oss föras in i gemenskapssituationer där försoning övas, där vetekornslagen inskärps och där korset får en praktisk utgestaltning. Vi ser församlingen som ett sammanhang där ödmjukheten är gemensam och ömsesidig, där försoningen omvandlas till bärkraft för att ta hand om varandras bördor. Målet är att skaffa varandra ett rikt mått av kristuserfarenhet och ett samfällt vittnesbörd, vilket förmår att påminna var och en om den verklighet som kan kallas Guds rike.

Studierna bedrivs på distans, i hemmen, och stäms och koordineras med hjälp av ivrigt samtalande via alla moderna kommunikationsleder och med hjälp av samlingar och samhörighet under helgarrangemang. Dessa studier företas under två terminer med arbetet fastställt till ungefär 10% av en 40-timmars vecka.

Vi länkar också församlingsseminarier till detta lilla arbete, under vilka vi koncentrerar samvaron in mot förståelsen av församlingens syfte, till ett gemensamt lyssnande för att utforska vad Gud vill i de särskilda situationer som finns representerade.

Här presenterar vi med en svepande gest de ämnesområden vid vilka vi lägger särskild tonvikt:
1. Fadern och faderskapet. Att söka sig in mot tillbedjandets erfarenhet.
2. Apokalyptiskt perspektiv. Att föras till förståelse av Guds syfte i vår tid.
3. Grundelement, om omvändelse och dop – skiljemärken mot omgivande kultur.
4. Kristus och församlingen – apostolisk tradition och husförsamlingar.
5. Trons språk och dess bilder. Att höra, förstå och uttrycka. Vittnesbörd och profetism.
6. Pilgrimskyrkan och väckelserna.
7. Andens verk och dess frukt.
8. Bedjandet och bönhörelsen.
9. Omsorgen, själavård och församlingstukt.

Du är välkommen att söka som elev. . .

Lars Widerberg

EPC@comhem.se

mars 12, 2013

Apostoliskt uppdrag 01d

Filed under: Apostoliskt uppdrag — L. Widerberg @ 7:11 f m

Apostoliskt uppdrag
Att bära bud från Gud – honom som korsfäst
Av Lars Widerberg

Kapitel 01, (d) Apostlasinnets innersta väsen

Att förvalta Kristi mysterium

Färden upp på berget in i Guds närhet, reducerandet under färden, det fullständiga nedbrytandet som äger rum då en man leds att se Herrens helighet, sökandet efter och inblicken i hemligheten med ”en så stor frälsning” – allt detta hör till förberedelserna för et förvaltande av Kristi mysterium, för ett kommunicerande av Guds hjärta. Förvalta och hanterandet av denna hemlighet, kungörandet av denna Kristi hemlighet innebär först av allt ett inlärande av Kristus, ett inskrivande av honom som Livets Lag i det innersta av ens varelse. Den apostoliska hemligheten är Kristus, honom som liv, honom som den levande. Aposteln – detta Guds kärl ämnad att föra fram Guds som korsfäst bland hedningarna, att förkunna Guds hemlighet bland hedningarna, vilken är ” Kristus i er, härlighetens hopp”. Apostlaskap – Kristus i en människa inre, en hemlighet kungjord i ödmjukhet och sanning.

Paulus definierar den apostoliska människan som förvaltare av Guds hemligheter. Denna märkvärdiga uppgift samlar, till att börja med, ting omöjliga att hantera. Den apostoliska uppgiften innebär ett förvaltarskap av sådana ting som inte går att fatta. Det är ämnat för ett förmedlande av de Himlens ting som människor inte förmår att förstå. Dess innehåll ligger bortom ordinära kategorier – dess storhet, dess omfattning ligger bortom mått. Men ändå, detta som apostlaskapet avskiljts att förkunna, uppenbaras och uttrycks utan svårighet för hungriga män och kvinnor, for dessa som ”hungrar och törstar efter rättfärdighet”. Kungörandet skapar konfrontation – även om sändebudet, på allt sätt, söker undvika konflikt. Apostoliskt uppdrag – också ett kungörande av de ting som väntar i kommande dagar, en konung och ett styre i Zion, ett styre utan gräns, utan utmanare, utan brist, utan fläck. Förvaltarskapet – att ge bostad åt Himlens verkligheter, att sträcka sig efter och vänta ett uppenbarande av och ett uttryck för dessa eviga värden.

Aposteln Paulus gjorde följande uttalande för att försöka fånga sin känsla inför apostlaskapet: ”Inte som om jag redan har gripit det eller redan har nått det målet, men jag jagar efter att gripa det, eftersom jag själv har blivit gripen av Kristus Jesus.” Hans allt övergripande ambition var att söka få fatt i de ting som ligger bortom all fattningsförmåga – inga fantasifoster, men den fullhet som finns i Kristus. Hans relaterande till Guds nåd var av funktionell natur – nåd som utför ett radikalt omformande an människans hjärta, ett omformande som kan identifieras i förnyelsen av både sinne och handlande. Apostlasinnet för himmel till jord – dess verk begynner med ett bedjande om ett ”Såsom i Himlen, så ock på jord”. Den apostoliska uppgiften består i att tillämpa Himlens protokoll – för att var och en individ ska kunna komma i kontakt med Guds funktionella nåd, vilken är ämnad att i grund omstrukturera människors varande och handlande.

Apostlaskapet så väl som profeten – båda dessa urtyper står ju so grundläggandets män – lär sig ett seende ordnat efter Himlens perspektiv. Aposteln sänds att förkunna Himlens sätt att se. Den apostoliske mannen inrättar sig efter Himlens ordning. Han bär med sig en mycket speciell känslighet för det eviga, för detta som inte kan rubbas eller förändras. Hans längtan efter dessa ting som återfinns långt bortom det ordinära är okuvlig. Hans törst efter autenticitet är osläcklig. Hans Hängivenhet når konungslig nivå. Hans är den kommande Konungen – Jesus Kristus. Till denne Konung – konungarnas Konung och herrarnas Herre – hör äran i evigheters evighet… Apostlaskap kungör denna särartade härlighet.

Kapitel 01, slut Ytterligare 23 följer

februari 1, 2013

Apostoliskt uppdrag 01c

Filed under: Apostoliskt uppdrag — L. Widerberg @ 7:10 f m

Apostoliskt uppdrag Att bära bud från Gud – honom som korsfäst

 

Kapitel 01, (c) Apostlasinnets innersta väsen

Att begynna närma sig Gud

Förstår vi något av det som händer med en människa som begynner närma sig Israels Helige, Gud – den som står som skapare av detta universum. Förstår vi vad slags företag det innebär? Är vi medvetna om den egendomliga konfrontation som uppstår – avsaknaden av helighet ställd inför den Helige och Rättfärdige, en man som i allt står oren och ofärdig stående inför detta som i fullaste mening heter fullhet och slutgiltighet? Den man som finner sig involverad i processen hän mot att bli ett apostoliskt verktyg kan intet annat än att släppa fram det djupaste existentiella rop: ”Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, HERREN Sebaot.” Vem vågar nalkas, vem vågar närma sig detta? Vilka och hurudana är de män som bär med sig ett vittnesbörd om att ha gått igenom närmandets process med dess bestörtning och omvälvande konfrontationer?

Apostlaskapet bärs av män, grundsättandets män – konfrontationen med det heliga och den reningsprocedur som hör därtill lägger och utgör grund. Dessa ting hör inte i särskild grad till trons och troendets område, sändandet innebär en solitt praktisk upplevelse av det heliga. Tron blir med en sådan händelse en substantiell företeelse. Sändandets sammanhang är den andliga verklighetens område – den rör heligheten i dess djupaste mening. Mötet mellan denne man och hans Gud har verkligen ägt rum – och den är en pågående verklighet. Apostlatron är solid och substantiell, den apostoliske mannens gemenskap med Herren, Frälsaren, äger bärighet och mättnad – den står med kontinuitet. Utan detta – ingen apostolisk grund. Utan detta – tro utan relevans, en tro på låtsas. Men, närmandet är en möjlighet, förskräckande och förskräckligt men fullt möjligt.

Profeten Jeremia gör en fundamental observation: Få som sänts, många som ränner runt, få som verkligen sänts med ord, många som hopar ord. Ett av de stora hindren, vilket måste avgränsas och angripas för att freda de heligas uppgift och vittnesbörd, utgörs av köttslighetens förhållningssätt. Verksamhetsiver och önskan att bli bekräftad i allt detta verkande berövar oss möjligheten till djup gemenskap och andlighet. Då själv-liv och själv-tillräcklighet står som fokus skyms och glöms de ting som hör till sändandets uttryck. Koncentrerade ansträngningar för att säkra ”mitt och mina” är och förblir det större hindret för andliga strävanden. Våra intentioner, vår vilja och villighet att åstadkomma och den kapacitet att utföra som vi besitter, stänger sist och slutligen vägen för oss då vi börjar söka oss upp emot Herrens heliga berg, till den plats där Herrens verk har både begynnelse och skydd.

Ek – ur Herrens hand. Ek – Gud bestämmer begynnelse och initierar sändande. Dia – under Guds hand. Dia – både ledd och styrd av den Helige Ande. Dessa små prepositioner, hämtade ur det grekiska språket, bär med sig Himlens krav på en absolut överlåtelse. Den apostoliska människan är en person som har gett upp inför Himlens helighet. Detta sätt att se verkligheten utmanar till det yttersta, detta sätt att se väcker anstöt och förargar den självsäkra världsmänniskan. Det åstadkommer mer än så, det innebär en verklig stötesten för de män som skaffat sig plats och position i församlingar och kristna institutioner. Budskapet om Guds ödmjukhet, budet om Gud som låtit sig korsfästas bärs av och vilar hos män som vandrar med Gud i hans ödmjukhet. Den apostoliska människan förs bortom gängse kategorier – han leds att ge upp rätten att ha rätt för att sedan kunna hävda rätt i Guds ödmjukhet. Vår iver att försvara de ting som vi anser vara andlighet när den är som bäst, är oftast just de ting som sätter gräns för Herren att verka bland oss under korsets stilla väsen.

Sändandets uttryck innebär ett radikalt omformande av en människa hjärtegrund, ett omformande som låter sig identifieras i sinnelag och sätt. Sändandet utgör ett omvälvande tillrättaläggande av den sända människans syn på liv och uppgift. Den person som inom sig bär en längtan att samverka med Herren inom ramen för dennes eviga syften måste ställa in sitt varande på en väntan för de ting som endast ges och kan tas emot från Himlen. Sändandet innehåller kvalitéer vilka inte på något sätt kan mobiliseras annat än genom att vänta på dem.

Sändandet, den apostoliska dimensionen, är det område där Guds utväljande och val råder. Därför ter det sig för de många som stötande – en man som säger sig vara sänd från Gud?? Vem är denne, som vågar ställa sig upp bland oss – som det verkar, stolt och framfusig – för att bära fram ord från Himlen? Sådana anspråk är närmast skandalösa – men de tillhör utväljandets anstöt, en Himlens nödvändiga provokation. Endast Guds egen ödmjukhet, skriven i den sända människans inre, bestyrker och balanserar ett sådant anspråk.

januari 7, 2013

Apostoliskt uppdrag 01b

Filed under: Apostoliskt uppdrag — L. Widerberg @ 11:02 f m

Apostoliskt uppdrag Att bära bud från Gud – honom som korsfäst

Kapitel 01 (b) Apostlasinnets innersta väsen

Män som sänts De män som fostras för sändandet, förs oavvisligen till att upprepat stå rådlösa och handfallna. De leds utan undantag genom förkrosselsens erfarenheter. Mose togs undan från palats och position till den bortersta änden av öknen med insikten om sin oduglighet – inget kunde han åstadkomma för att hjälpa i befriandet av sitt eget folk. Frihet och frälsning frambringas inte på människors initiativ – det hopp och de föreställningar som rotats rycks upp under korsets beröring. Att höra en röst ur en brinnande törnbuske med ord om helighet och befrielse, med tilltal som skickar lyssnaren med stav i hand och fåordigt budskap till att träda fram inför maktens män – att höra på detta sätt smular sönder mannen redan vid början av hans uppdrag. Och samma slags process repeteras vid varje nytt uppdrag – en man ensam med Gud, en man tömd på all tilltro i fråga om egen duglighet, en man förd till insikt om dessa Himlens ting vilka till sitt väsen är så fundamentalt annorlunda.

Dessa som kallas åt sidan för att fostras för Himlens uppdrag konfronteras upprepat av dessa företeelser som ter sig så annorlunda, detta som ligger bortom naturlig fattningsförmåga – som den ödmjukhet som låter sig trängas samman i en törnbuske. Budskapet om den Gud som låter sig korsfästas kan inte bäras fram som ett intellektets sammanställning – en sådan hälsning hanteras och förmedlas av ett lika tömt som varmt hjärta. Detta som blir givet honom är också det som strömmar ut från honom, hans hjärta hanterar varje del av denna process – ett budskap som systematiseras i studerkammaren uppenbarar endast ett hjärta som undvikit förkrossandets nödvändighet.

Budskapet om den Gud som låter sig korsfästas har sin begynnelse i bönekammaren, det föds i handfallenheten, i våndan, i brottningskampen med de ting som borde bära på helighet men som ter sig fullständigt odugliga för sådant. Apostelns hållning till det som hör Herren till, till heligheten och gudfruktigheten, låter sig visas i hans sätt att förhålla sig till alldaglighetens ting och företeelser. Den apostoliska människan värnar enkelheten – hans inställning till de små tingen låter honom säga något om heligheten och om den sublima skönhet som bor samman med enfald och enkelhet. Den man som bärs av sändandets verklighet bär därför på ett stycke av Himlens väsen, dess helighet – och heligheten skapar avtryck. Detta är det Guds mysterium som följer honom.

”Vem får gå upp på Herrens berg? Vem får träda in i hans helgedom?” Denna ofattbara skillnad mellan människors väsen och Guds, denna fundamentala olikhet mellan Kristus och den vanliga människan bryter i psalmistens sinne när han skriver denna rad. Han hade del i sändandets verklighet – både förkrosselsen och storheten. Regentskapets omsorg och faderskapets omfång som låg säkrat i Davids styre kallar på likartade uttryck hos dem som står sända efter himlens sätt. Paulus, mönsterbild för allt sändande, påminde församlingen i Tessalonika om ”hur vi uppträdde bland er, för att tjäna ert bästa”.

Få av oss bringas ur fattningen eller står rådvilla inför det faktum att vi saknar insikt om Himlens protokoll. Få, om ens någon, överväger en färd in i Guds närhet. Ett sökande efter sant heliga ger i dessa våra dagar magert resultat. Trivialiserandet av de ting som hör heligheten till borde chockera, men mönster och vana uppehålls utan eftertanke. Gudshusets sociala patos vilar på filantropins grund – alltför snäv för att kunna representera gudsriket. Sändandet, ett apostoliskt synsätt, finner begynnelse med våndan över att församlingen saknar insikt om Himlens protokoll.

Amos, en av Tekoas herdar, fördes undan från arbetet med fårhjorden för att tilltala ett upproriskt folk – för att förmedla ord om den Gud som står förkrossad inför människors villfarande religiositet. Våra moderna församlingar saknar förmåga att förmedla eviga värden – Herrens börda, hans vånda förblir en egendomlig, en främmande verklighet i det att gudsfolket avböjer formandet efter Faderns hjärta och avvisar korsets verk mot världens inflytande. Herdens erfarenhet innebar avbrott och nedbrytande, ett brott med det ordinära och invanda – detta som angav trygghet. Vi förväntar oss att Gud ska freda oss och säkra vårt – allt detta som hör till vår trygghetssfär. Frälsning är något som vi tar oss rätt att definiera, att med bön skaffa fram enligt våra behov. Apostlasinnet, däremot, våndas samman med Herren för ett sannfärdigt uttryck för Guds frälsning, för den frigörelse som stämmer överens med Himlen, den frälsning som är Hans, i ett från Honom, genom Honom och till Honom – för att tillföra ära till detta som bestäms av eviga värden.

november 16, 2012

Apostoliskt uppdrag 01a

Filed under: Apostoliskt uppdrag — L. Widerberg @ 11:46 f m

Apostoliskt uppdrag Att bära bud från Gud – honom som korsfäst

Kapitel 01 (a) Apostlasinnets innersta väsen

Av honom, genom honom och till honom är allting. Honom tillhör äran i evigheter, amen. Rom 11:36

Paulus, aposteln, samlar tre prepositioner i denna sista del av den överväldigande vackra lovprisning som sammanfattar apostlaskapets fenomen. Han för fram grundelementet hos de ting som ligger helgade i det inre hos en grundsättningens man genom att bruka tre små ord vilka anger riktning och verkningssätt. Den första prepositionen från det grekiska språket, vilket han använde för att tillkännage och förkunna budskapet om Gud, korsfäst och uppstånden, är det lilla ordet ”ek”; ”ut ur”, ”kommet från”, ”från hans hand” – källa och begynnelse hos Gud, uteslutande hos Gud.

Aposteln fortsätter att uppenbara detta mandatets mysterium som vilar hos den man som sänts efter Faderns sätt och sinne. Den andra prepositionen vilken han här låter komma till användning är ”dia” – ”genom”, ”med hjälp av”, ”med vars hand”, ”under dennes hand” – utan annan pådrivande kraft, friad från annan inverkan. Den tredje prepositionen beskriver mening och mål för detta som står sant apostoliskt, ”eis” – till honom och hans upphöjelse, uteslutande för hans sak, slutprodukten orörd och osmutsad härlighet, yttersta fokus – Gud, honom allena.

”Jag sökte bland dem efter en man att ställa i gapet” – Jag sökte efter en man att sända. Jag sökte efter en man som skulle kunna stå. Herrens röst, intonation och anslag i dessa ord från Hesekiels bok bär med sig oerhörda djup av besvikelse och ruelse. Sorgen i denna mjuka röst uppenbarar för det hörande örat det kors som för alla tider återfinns i Faderns hjärta. Sökandet efter män att sända, sökandet efter män att ställas i gapen till försvar för land och städer fortsätter i dessa sena dagar på samma sätt som på profetens tid – alldeles intill de dagar då domen skulle falla över nationen Israel med ödeläggelse av våldsammaste slag.

Sändandets mysterium, apostlaskapets kärna, vilar med ett seende likt Guds eget, sändandet har begynnelse med förmågan att uppfatta verkligheten sådan Herren ser den. Grundsättandets människa, den man som sänts med gudsord, har låtit sig göras tillgänglig för intryck från och ett formande efter Guds eget hjärta. Han lär sig Kristus genom att färdas in i Faderns närhet, han lär sig Kristi kors genom att vistas i Guds närhet – nära hans hjärta, i vilket man ständigt återfinner ett kors. Apostlaskapet står djupt andligt just för att det söker förnuft och sannfärdighet, söker det där all vishet samlats – i Kristus. Herrens sökande efter män innebär ett sökande efter kärl som klarar att bära fram barmhärtighet mitt i domens dagar. Kristi kors ödelägger de ting som inte håller Himlens mått. Korset formulerar Himlens hållning, dess sätt att förhålla sig enligt helighetens mönster – dess kärna är rätt och färdighet, en rättfärdighet som låter sig uttryckas i gudsfruktan och gudfruktighet – i barmhärtighet och rättvisa, särskilt riktad till dem som inget har eller kan. Korset innebär moral, ett handlande som bygger godhet och förmedlar rätt – girighet och högfärd övervunnen medelst sannfärdighet och ödmjukhet i samspel hos män som sett Himlen.

september 20, 2012

Apostoliskt uppdrag, introduktion

Filed under: Apostlaskap — L. Widerberg @ 9:01 f m

Apostoliskt uppdrag
Att bära bud från Gud – honom som korsfäst

Introduktion

Apostlaskap – ett ord som bär på eviga värden, ett ord som kallar på Himlens mått. Apostlaskap – ett beskrivande ord, ett ord med stort djup, ett ord som innefattar Guds suveränitet i hans beredande av kärl för gudsfruktan och helgd. Apostlaskap – ett sätt att leva, att föras fram i världen med förhållningssätt och budskap som båda bär ett fundamentets och grundsättandets innehåll. Den person som sänts av Gud står som en fundamentets människa, för att ”utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp”. Den apostoliska uppgiften består i att med stor arbetsinsats och uthållighet definiera den ordning och det protokoll som konstituerar Herrens församling – Kristi kropp, framlyft i denna värld som ”sanningens stödjepelare och grundfäste”.

Den apostoliska människan lever och talar efter befallning, därför väcker han förargelse och blir till en stötesten – hans sökande efter absoluta värden, trohet och autenticitet, oroar moderna människor mitt i deras strävan att vara toleranta för att kunna ge allt tänkande all frihet. Hans bud om Himlens protokoll lämnar inget bifall till de många som hjälper sig själva till företräden och övertag, till gillande och erkännande – till alla dessa ting som så lätt går att skaffa på köttslighetens basis. Apostelns rutt är fastlagd och går på tvärs mot sammanblandandets och kompromissandets hållning. Hans rutiner är fixerade under Guds hand, liv och livshållning i stadig mognad inför det Ord som givits av Levande Gud.

Den apostoliska människan står sänd efter Guds eget val, ”sänd enligt det löfte som gavs oss om liv, livet i Kristus Jesus”. Han bor i tält, med sinnet vänt till de ting som ligger bortom. Han gör sig aldrig bofast, hans är pilgrimens sinne – tar sig ständigt vidare – inte färdig, försöker gripa fatt om de ting som han har gripits av, Kristus och Kristi mått. ”Inte som om jag redan har gripit det eller redan har nått det målet, men jag jagar efter att gripa det, eftersom jag själv har blivit gripen av Kristus Jesus.” Hans färd leder honom in till, in i Guds eget hjärta. De första apostlarna beskrev sin syssla med dessa ord: ”Själva skall vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.” Det apostoliska tjänandet består i att söka efter ord, efter ett språk som förmår omfatta Himlens värden, ord för de ting som finns där bortom det ordinära, för de företeelser som hör till Andens värld – dessa ting som inte enkelt låter sig fångas och förklaras. Den apostoliska människan förs genom ständigt återkommande inlärningsfaser ”för att med eftertryck kunna bemöta och vederlägga både judar och hedningar, när han utifrån Skrifterna offentligt visar att Jesus är Messias – konungarnas Konung och herrarnas Herre”.

Återigen, den apostoliska människan lär sig att se och förstå verkligheten så som Gud ser den. Gradvis mottar han ett språk, en verbal duglighet, vilken ofta inte tilltalar det ytliga sinnet. Han låter detta ske för att kunna överföra Himlens protokoll och en känsla för det som hör det eviga till – hans ord lyfter lyssnaren bort ur trivialitet och ytlighet, in bland de ting som aldrig lånar sig till lättvindighet eller som tillåter sig att definieras med billiga plattityder. Han blir därför till besvär och skapar idel irritation, hans närvaro ses som en stötesten bland dessa som nöjer sig med religiositet – han står som en befriande markör, som ett vittne för autenticitet, bland män och kvinnor som söker sannfärdighet och ödmjukhet.

Den som bär bud om Guds korsfästelse kommer att ses som intolerant och klassas som fundamentalist, detta genom att insistera på ett återvändande till Himlens mått, till sådant som med nödvändighet bär på de syften och mål som konstituerar Guds församling. Sändandet, den apostoliska människans uppdrag, består i att hävda och kalla på ett återställande av absoluta värden för vittnesbördets, Kristi vittnesbörds, skull. Grundsättandets värden, andligt liv i gemenskap med Kristi fullhet som mål, sannfärdighet uttryckt och levd i ödmjukhet – dessa ting sammanförs i apostoliska kategorier. Att stå klädd i helig skrud, att vara vackert klädd, skönt klädd i helighet – det sublimt härliga, ett främsta uttryck för heligheten – häri samlas apostelns egenart. Förmåga till att urskilja och särskilja, till att bedöma och döma för vittnesbördets skull, tillhör också uttrycket för Guds sändande. Det sublimt tilltalande så väl som bedömandet och ordnandet placerar den kallade och sända människan i konflikt med den moderna människan.

Mannens behov i dessa dagar består inte i auktoritet, man gagnas så mycket mer av det ödmjuka sinnelaget. Kvinnor är inte betjänta av att skaffa sig auktoritet, Herrens ordning ger dem en beskyddandets trygga plats. I dessa dagar leds både män och kvinnor att säkra eviga värden med hjälp av trosutsagor och genom att hävda sin rätt i högljudda deklarationer – allt detta ger endast vitnande knogar och gnisslande tänder mitt i självlivets kraftansamling och positivismens fåfänga. Den apostoliska människan konfronterar dessa falska bilder och återför sant andligt innehåll. Kristi kors annullerar människan och hennes ansträngningar för att sedan kunna introducera livet i Gud, Kristi fullhet. Det apostoliska frambärandet av korsets budskap innehåller ett deklarerande av nödvändigheten av köttslighetens korsfästelse, av bortdöendet från de ting och den väg som världen pråligt och påkostat erbjuder. Apostolisk metod, korsets metod, ligger dold i Kristus, den korsfästes liv vilar väntande på upptäckt som en hemlighet att sökas – apostlaskapet, Guds sändande, placerar sändebudet i avskiljt utrymme för ett förvaltande av denna evangeliets hemlighet – Kristi hemlighet.

Ett apostoliskt återintroducerande av Kristi kors står som dagens verkliga behov i utrustandet av de heliga till att utföra sitt uppdrag. Allt vårt ordande och vårt verkande måste föras in under korset för att återskaffa den autenticitet som är ämnad att prägla Guds församling. Våra liv och vår samvaro måste läggas under korsets välde för att kunna bära frukt. Liv och samverkan måste ställas under Kristi suveräna välde till ett utgestaltande av gudsrikets verkligheter. Våra liv och vårt agerande måste skiljas från, frälsas och befrias från nödvändigheten att verka och producera, från vår önskan att bli sedda, mitt i vår önskan att ses och uppskattas för våra ansträngningar och ambitioner. Människan, sådan hon nu är, gillar att kunna associeras med sådant som bär namn, sådant som innebär framgång. Hon söker erkännande och uppskattning, hon arbetar ofta hårt för position och identitet. Hon avhåller sig inte alltid från att skaffa sig rätt och ställning med hjälp av metoder som motsäger Guds väg. Hon har ringa förmåga att dröja stilla, hon avvisar lyssnandets och lydnadens ensamma arbete. Man går hellre på rutin och program – och avvisar därmed Himlens protokoll.

Ett apostoliskt återintroducerande av Kristi kors står som en nödvändighet i förhållande till människans väsen. Ett apostoliskt återintroducerande av Kristi kors står som en nödvändighet för kyrkan, sådan hon nu blivit. Ett apostoliskt återintroducerande av Kristi kors reser sig som en nödvändighet för att klara ett återställande av Kristi vittnesbörd.
Vår plikt består i att säkra sändandets uttryck.
Vår utmaning består i att skaffa ett vittnesbörd, Kristi vittnesbörd, i dess fullhet.
Vårt mål består i att bistå i den process, i utvecklingen, hän mot sändandets särart.
Vårt uppdrag innefattar – efter Guds vilja och i hans kraft – att tala och skriva sant apostoliskt ”enligt det löfte som gavs oss om liv, livet i Kristus Jesus”.

Lars Widerberg

Läsning: Ef 4:12, 1 Tim 3:15, Joh 12:49-50, 2 Tim 1:1, Fil 3:12, Apg 6:4, Apg 18:28.

Att läsa på engelska: “Apostolicity, The heralding of the crucified God.”

https://www.facebook.com/home.php#!/groups/275824945863496/

april 17, 2012

För ett hungrigt ledarskap 01

Filed under: Hungriga predikanter — L. Widerberg @ 7:37 f m

Åter till grunden

När Herren har bestämt sig för att grundligt ta itu med sitt folk, för han dem åter till några väl avgränsade och fundamentala ting. Detta står klart och tydligt då man låter sig föras in på apostolisk mark, där ledarskap formas. De män, få som de är och som står med profetisk resning, dessa män som sänts med ord från Himlen bär med sig något av grundläggandets särart. Upprättelse på gammaltestamentlig grund innebar alltid ganska hårda tag – profeterna var omvändelsens och bättringens sändebud, prästerna var satta att skapa skiljen mellan det heliga och de ting som inte kunde främja det heliga. Väckelserna i Gamla Testamentet – nio till antalet – innebar alltid ett återvändande till offertjänstens och altarets grund. Väckandet och återupprättandet i den nytestamentliga församlingen äger liknande särart.

Herren uppenbarar sig som Alfa och Omega, som begynnaren såväl som avslutaren. Han står som den som skapar, som den som bedömer och korrigerar och som för allt gott verk till sitt goda slut. Då ting och företeelser har nått sin slutpunkt, till den punkt då allt mänskligt tömts på sin energi och sin lust att verka efter eget mått, står Herren redo att presentera en ny begynnelse. Också i Ändens tid, i avslutens tid, när tingen och själva tiden står förödd är Herren fortfarande begynnare. Detta är hoppets urgrund, där inget hopp går att uppbåda.

Hebreerbrevet 12 för fram märkliga ord om slutgiltighetens tid och dess skakningsprocess och om de ting som alls inte kan skakas. Och dess skribent talar om anländandet till Sion, den himmelska staden, den stad som Gud själv bygger och som inte kan skakas – den stad som pilgrimsfolket förts till, förts att vistas och bo i – den stad vilken vi som heligt folk med vår samhörighet konstituerar. Den fundamentala frågan – vilka är de ting, vilka är de värden som vi förts till, förts samman till att bära?

Vårt återvändande till begynnelser och fundament lägger fokus på de ting som hör Sion till, den stad som är tänkt och ämnad att vara en ljusets stad på berget, ljus för varje annan stad – till och med för ett Babylon, denna förfärliga bild på vår moderna kultur med dess prål och fåfänga. Församlingens syfte, ändamålet med Guds stad summeras bäst som ett vittnesbörd om Jesu Kristi suveräna herravälde i livets och levandets varje aspekt.

Vårt återvändande till Guds begynnelser hör samman med församlingens apostoliska karaktär, ett återvändande till apostoliskt mönster. Vårt återvändande innebär ett återknytande till altaret, till Kristi kors i alla dess radikala aspekter. Återvändandet och återupprättelsen innefattar en grundlig förståelse av Livets Andes lag, ett underordnande under vetekornets lag, en överlåtelse till dessa korsets protokoll och procedurer som den Helige Ande för in. Varje företeelse som hör fundamentet till, hör det apostoliska till, har sin begynnelse vid Kristi kors. Den moderna församlingen måste återupptäcka och återvända till korsets verklighet, den måste återerövra prästsinnets ödmjuka hållning för att till slut kunna vara ett tjänandets sammanhang.

Lars Widerberg

(From: The Hungry Preachers Clinic)

Skolad i Kristus

Filed under: Uncategorized — L. Widerberg @ 4:45 f m

Skolad i Kristus

Skolad för liv

Stunder av samling inför Kristi ande

Kära vänner, Vi har satt upp en studiesituation med vars hjälp vi låter oss föras in i gemenskapssituationer där försoning övas, där vetekornslagen inskärps och där korset får en praktisk utgestaltning. Vi ser församlingen som ett sammanhang där ödmjukheten är gemensam och ömsesidig, där försoningen omvandlas till bärkraft för att ta hand om varandras bördor. Målet är att skaffa varandra ett rikt mått av kristuserfarenhet och ett samfällt vittnesbörd, vilket förmår att påminna var och en om den verklighet som kan kallas Guds rike.

Studierna bedrivs på distans, i hemmen, och stäms och koordineras med hjälp av ivrigt samtalande via alla moderna kommunikationsleder och med hjälp av samlingar och samhörighet under helgarrangemang. Dessa studier företas under två terminer med arbetet fastställt till ungefär 10% av en 40-timmars vecka. Vi gläds över att ha en mognande man på plats nära er som ansvarig handledare.

Vi länkar också församlingsseminarier till detta lilla arbete, under vilka vi koncentrerar samvaron in mot förståelsen av församlingens syfte, till ett gemensamt lyssnande för att utforska vad Gud vill i de särskilda situationer som finns representerade.

Här presenterar vi med en svepande gest de ämnesområden vid vilka vi lägger särskild tonvikt: 1. Fadern och faderskapet. Att söka sig in mot tillbedjandets erfarenhet. 2. Apokalyptiskt perspektiv. Att föras till förståelse av Guds syfte vår tid. 3. Grundelement, om omvändelse och dop – skiljemärken mot omgivande kultur. 4. Kristus och församlingen – apostolisk tradition och husförsamlingar. 5. Trons språk och dess bilder. Att höra, förstå och uttrycka. Vittnesbörd och profetism. 6. Pilgrimskyrkan och väckelserna. 7. Andens verk och dess frukt. 8. Bedjandet och bönhörelsen. 9. Omsorgen, själavård och församlingstukt.

Skostart, September 10, 2012. Avslut, December 10, 2012. Således fyra stycken tre-veckors-perioder.

Skolstart, Januari 14, 2013 Avslut, Maj 19, 2013 Således fem stycken tre-veckors-perioder.

För vidare kontakt: Lars Widerberg 013-213630 epc@comhem.se

mars 20, 2012

Våra dagar – dagar för heliga sammankomster

Filed under: Profetiskt anslag — L. Widerberg @ 7:54 f m

Våra dagar öppnar för Konungens återkomst, men är dagar då församlingen har gett upp sitt förväntansfulla väntande som ett främsta uttryck för sin kallelse. Våra dagar för med sig ett omfattande och slutgiltigt skakande, under vilket församlingen är ämnad att leda väg i gemensam omvändelse för att hedningar såväl som judar ska förmås att följa i allvarliga företag av samma sort. Våra dagar liknar profeten Joels, han som var sänd till ett utvalt folk som hade låtit heligheten gå förlorad – kallsinniga, inbilska och manipulativa. Våra dagar liknar profeten Joels, han som var sänd till ett utvalt folk som hade låtit heligheten gå förlorad – i våra dagar ropas gudsfolket samman till heliga sammankomster och kallelsen kommer från helighetens centrum, Himlen självt. I våra dagar är profeten Joels mönster och protokoll ett måste för varje liten grupp som kommer samman för helighetens skull. Var ort, liten som stor, är utsedd att vara en position på vilken män med mognad och kvinnor, vilka jublar likt Juda döttrar för Herrens domars skull, var ort utvald för män och kvinnor att samlas för extraordinärt bedjande. I våra dagar går förväntan, skakningar och vånda hand i hand. Våra dagar är dagar då konflikten mellan helighet och orenhet eskalerar, dagar då hedningens hån når toppnivåer och den lilla skaran heliga jublar, dagar då hedningarnas fruktan borde finna respons och lindring i det hopp – ”Kristus i oss” – som de heliga är ämnade att bära. Våra dagar ropar på Joels protokoll och mönster – den heliga sammankomsten – dagar då denna krisernas funktion måste lyftas fram som främsta instrument där behovet av återlösande och upprättelse är som störst. I våra dagar sänds män och kvinnor att engageras i ett sökande efter dessa uttryck, till ett bedjande av extraordinär sort, till ett värdeladdat väntande – ett väntande på Frälsaren, Messias, som lovat att komma åter till Sion. I våra dagar, få och korta, kommer församlingen samman för bön, för extraordinärt bedjande, för perioder för intensivt bedjande, fokuserat bedjande – inte för de prioriteringar individen bär på, men för anländandet av Guds rike, för Messias, Jesu Kristi, ankomst för att den avslutande fasen i Guds rikes mysterium ska nå sin fullbordan. Lars Widerberg Läsning: Hebr 12:28, Hebr 12:22-24, Joel 2:15-17,1 Tim 2:8-9, Ps 48:11, Kol 1:27

Older Posts »

Silver is the New Black-temat. Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.