Israel, Messias och församlingen

Israel, Messias och församlingen

Alfa och Omega
Avslutandet och de nya begynnelserna.
Hemligheten – Israel och församlingens samhörighet.

En ängel gör sig redo att blåsa i sin lur, Upp 10.7. Signalen förkunnar att Guds hemligheter har nått sin fullbordan – frälsningshistorien har nått sin slutpunkt och Herren har bärgat sin skörd. Han, Herren, heter Omega – den som fullföljer och avslutar. Han heter samtidigt Alfa, den som begynner, den som redan har format en ny himmel och en ny jord – en ny tid med liv levt inför Levande Gud och en stad där man samlas för jubel och samhörighet.

Alla dessa öppna hemligheter har sin fullbordan i Kristus – också sådana som Församlingen stoppat undan och helst inte vill veta av. Våra församlingar har drabbats av ett ivrigt reducerande under vilket den hemlighet som innefattar sammanförandet av Israel – alla dessa judar, det gamla förbundets folk – och pånyttfödelsens folk, förda ut ur alla folk och folkslag enligt Ef 2 och Rom 9-11, har förvrängts, gömts undan eller plundrats på verklig substans.

Israels existens, judafolkets existens, utgör ett irriterande faktum vilket är ämnat för församlingens ödmjukande och för att locka fram ett kvalitetstjänande utan vilket Kristi vittnesbörd förblir magert. Detta tjänande är i sin tur ämnat att väcka det gamla folkets avund. Denna interaktion, detta samspel, leder under Guds hand till att alla nationer ska se den härlighet som vilar i Guds boning och har sitt absoluta centrum i hans eget hjärta.

Denna lilla Facebook-grupp har till syfte att söka hemlighetens verkliga innehåll, bereda ett folk för ett tjänande i denna Guds sak, till hans ära, och väcka en längtan efter att få höra basunsignalen som talar om att Guds och evangeliets hemligheter har nått sin fullbordan.

Lars Widerberg och Fredrik Säfsten

https://www.facebook.com/groups/190304644460703/

Skolad för Liv – Ny skolstart

Skolad i Kristus
Skolad för liv
Stunder av samling inför Kristi ande

Vårterminen för den tredje årskullen i denna skola, ämnad för andlig mognad och vittnesbörd, lider mot sitt slut.
Därför är det tid att kalla en ny kull studenter.
Vi studerar texter på distans och möts över helger en eller två gånger pr termin – höst och vår.
Välkommen att ta kontakt…
Lars W.

Här följer en introduktion till skolans mål och syfte:

Vi har satt upp en studiesituation med vars hjälp vi låter oss föras in i gemenskapssituationer där försoning övas, där vetekornslagen inskärps och där korset får en praktisk utgestaltning. Vi ser församlingen som ett sammanhang där ödmjukheten är gemensam och ömsesidig, där försoningen omvandlas till bärkraft för att ta hand om varandras bördor. Målet är att skaffa varandra ett rikt mått av kristuserfarenhet och ett samfällt vittnesbörd, vilket förmår att påminna var och en om den verklighet som kan kallas Guds rike.

Studierna bedrivs på distans, i hemmen, och stäms och koordineras med hjälp av ivrigt samtalande via alla moderna kommunikationsleder och med hjälp av samlingar och samhörighet under helgarrangemang. Dessa studier företas under två terminer med arbetet fastställt till ungefär 10% av en 40-timmars vecka.

Vi länkar också församlingsseminarier till detta lilla arbete, under vilka vi koncentrerar samvaron in mot förståelsen av församlingens syfte, till ett gemensamt lyssnande för att utforska vad Gud vill i de särskilda situationer som finns representerade.

Här presenterar vi med en svepande gest de ämnesområden vid vilka vi lägger särskild tonvikt:
1. Fadern och faderskapet. Att söka sig in mot tillbedjandets erfarenhet.
2. Apokalyptiskt perspektiv. Att föras till förståelse av Guds syfte i vår tid.
3. Grundelement, om omvändelse och dop – skiljemärken mot omgivande kultur.
4. Kristus och församlingen – apostolisk tradition och husförsamlingar.
5. Trons språk och dess bilder. Att höra, förstå och uttrycka. Vittnesbörd och profetism.
6. Pilgrimskyrkan och väckelserna.
7. Andens verk och dess frukt.
8. Bedjandet och bönhörelsen.
9. Omsorgen, själavård och församlingstukt.

Du är välkommen att söka som elev. . .

Lars Widerberg

EPC@comhem.se

Apostoliskt uppdrag 01 d

Apostoliskt uppdrag. Att bära bud från Gud – honom som korsfäst Av Lars Widerberg

Kapitel 01, (d) Apostlasinnets innersta väsen

Att förvalta Kristi mysterium

Färden upp på berget in i Guds närhet, reducerandet under färden, det fullständiga nedbrytandet som äger rum då en man leds att se Herrens helighet, sökandet efter och inblicken i hemligheten med ”en så stor frälsning” – allt detta hör till förberedelserna för et förvaltande av Kristi mysterium, för ett kommunicerande av Guds hjärta. Förvalta och hanterandet av denna hemlighet, kungörandet av denna Kristi hemlighet innebär först av allt ett inlärande av Kristus, ett inskrivande av honom som Livets Lag i det innersta av ens varelse. Den apostoliska hemligheten är Kristus, honom som liv, honom som den levande. Aposteln – detta Guds kärl ämnad att föra fram Guds som korsfäst bland hedningarna, att förkunna Guds hemlighet bland hedningarna, vilken är ” Kristus i er, härlighetens hopp”. Apostlaskap – Kristus i en människa inre, en hemlighet kungjord i ödmjukhet och sanning.

Paulus definierar den apostoliska människan som förvaltare av Guds hemligheter. Denna märkvärdiga uppgift samlar, till att börja med, ting omöjliga att hantera. Den apostoliska uppgiften innebär ett förvaltarskap av sådana ting som inte går att fatta. Det är ämnat för ett förmedlande av de Himlens ting som människor inte förmår att förstå. Dess innehåll ligger bortom ordinära kategorier – dess storhet, dess omfattning ligger bortom mått. Men ändå, detta som apostlaskapet avskiljts att förkunna, uppenbaras och uttrycks utan svårighet för hungriga män och kvinnor, for dessa som ”hungrar och törstar efter rättfärdighet”. Kungörandet skapar konfrontation – även om sändebudet, på allt sätt, söker undvika konflikt. Apostoliskt uppdrag – också ett kungörande av de ting som väntar i kommande dagar, en konung och ett styre i Zion, ett styre utan gräns, utan utmanare, utan brist, utan fläck. Förvaltarskapet – att ge bostad åt Himlens verkligheter, att sträcka sig efter och vänta ett uppenbarande av och ett uttryck för dessa eviga värden.

Aposteln Paulus gjorde följande uttalande för att försöka fånga sin känsla inför apostlaskapet: ”Inte som om jag redan har gripit det eller redan har nått det målet, men jag jagar efter att gripa det, eftersom jag själv har blivit gripen av Kristus Jesus.” Hans allt övergripande ambition var att söka få fatt i de ting som ligger bortom all fattningsförmåga – inga fantasifoster, men den fullhet som finns i Kristus. Hans relaterande till Guds nåd var av funktionell natur – nåd som utför ett radikalt omformande an människans hjärta, ett omformande som kan identifieras i förnyelsen av både sinne och handlande. Apostlasinnet för himmel till jord – dess verk begynner med ett bedjande om ett ”Såsom i Himlen, så ock på jord”. Den apostoliska uppgiften består i att tillämpa Himlens protokoll – för att var och en individ ska kunna komma i kontakt med Guds funktionella nåd, vilken är ämnad att i grund omstrukturera människors varande och handlande.

Apostlaskapet så väl som profeten – båda dessa urtyper står ju so grundläggandets män – lär sig ett seende ordnat efter Himlens perspektiv. Aposteln sänds att förkunna Himlens sätt att se. Den apostoliske mannen inrättar sig efter Himlens ordning. Han bär med sig en mycket speciell känslighet för det eviga, för detta som inte kan rubbas eller förändras. Hans längtan efter dessa ting som återfinns långt bortom det ordinära är okuvlig. Hans törst efter autenticitet är osläcklig. Hans Hängivenhet når konungslig nivå. Hans är den kommande Konungen – Jesus Kristus. Till denne Konung – konungarnas Konung och herrarnas Herre – hör äran i evigheters evighet… Apostlaskap kungör denna särartade härlighet.

Kapitel 01, slut Ytterligare 23 följer

Apostoliskt uppdrag 01c

Apostoliskt uppdrag Att bära bud från Gud – honom som korsfäst

 

Kapitel 01, (c) Apostlasinnets innersta väsen

Att begynna närma sig Gud

Förstår vi något av det som händer med en människa som begynner närma sig Israels Helige, Gud – den som står som skapare av detta universum. Förstår vi vad slags företag det innebär? Är vi medvetna om den egendomliga konfrontation som uppstår – avsaknaden av helighet ställd inför den Helige och Rättfärdige, en man som i allt står oren och ofärdig stående inför detta som i fullaste mening heter fullhet och slutgiltighet? Den man som finner sig involverad i processen hän mot att bli ett apostoliskt verktyg kan intet annat än att släppa fram det djupaste existentiella rop: ”Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, HERREN Sebaot.” Vem vågar nalkas, vem vågar närma sig detta? Vilka och hurudana är de män som bär med sig ett vittnesbörd om att ha gått igenom närmandets process med dess bestörtning och omvälvande konfrontationer?

Apostlaskapet bärs av män, grundsättandets män – konfrontationen med det heliga och den reningsprocedur som hör därtill lägger och utgör grund. Dessa ting hör inte i särskild grad till trons och troendets område, sändandet innebär en solitt praktisk upplevelse av det heliga. Tron blir med en sådan händelse en substantiell företeelse. Sändandets sammanhang är den andliga verklighetens område – den rör heligheten i dess djupaste mening. Mötet mellan denne man och hans Gud har verkligen ägt rum – och den är en pågående verklighet. Apostlatron är solid och substantiell, den apostoliske mannens gemenskap med Herren, Frälsaren, äger bärighet och mättnad – den står med kontinuitet. Utan detta – ingen apostolisk grund. Utan detta – tro utan relevans, en tro på låtsas. Men, närmandet är en möjlighet, förskräckande och förskräckligt men fullt möjligt.

Profeten Jeremia gör en fundamental observation: Få som sänts, många som ränner runt, få som verkligen sänts med ord, många som hopar ord. Ett av de stora hindren, vilket måste avgränsas och angripas för att freda de heligas uppgift och vittnesbörd, utgörs av köttslighetens förhållningssätt. Verksamhetsiver och önskan att bli bekräftad i allt detta verkande berövar oss möjligheten till djup gemenskap och andlighet. Då själv-liv och själv-tillräcklighet står som fokus skyms och glöms de ting som hör till sändandets uttryck. Koncentrerade ansträngningar för att säkra ”mitt och mina” är och förblir det större hindret för andliga strävanden. Våra intentioner, vår vilja och villighet att åstadkomma och den kapacitet att utföra som vi besitter, stänger sist och slutligen vägen för oss då vi börjar söka oss upp emot Herrens heliga berg, till den plats där Herrens verk har både begynnelse och skydd.

Ek – ur Herrens hand. Ek – Gud bestämmer begynnelse och initierar sändande. Dia – under Guds hand. Dia – både ledd och styrd av den Helige Ande. Dessa små prepositioner, hämtade ur det grekiska språket, bär med sig Himlens krav på en absolut överlåtelse. Den apostoliska människan är en person som har gett upp inför Himlens helighet. Detta sätt att se verkligheten utmanar till det yttersta, detta sätt att se väcker anstöt och förargar den självsäkra världsmänniskan. Det åstadkommer mer än så, det innebär en verklig stötesten för de män som skaffat sig plats och position i församlingar och kristna institutioner. Budskapet om Guds ödmjukhet, budet om Gud som låtit sig korsfästas bärs av och vilar hos män som vandrar med Gud i hans ödmjukhet. Den apostoliska människan förs bortom gängse kategorier – han leds att ge upp rätten att ha rätt för att sedan kunna hävda rätt i Guds ödmjukhet. Vår iver att försvara de ting som vi anser vara andlighet när den är som bäst, är oftast just de ting som sätter gräns för Herren att verka bland oss under korsets stilla väsen.

Sändandets uttryck innebär ett radikalt omformande av en människa hjärtegrund, ett omformande som låter sig identifieras i sinnelag och sätt. Sändandet utgör ett omvälvande tillrättaläggande av den sända människans syn på liv och uppgift. Den person som inom sig bär en längtan att samverka med Herren inom ramen för dennes eviga syften måste ställa in sitt varande på en väntan för de ting som endast ges och kan tas emot från Himlen. Sändandet innehåller kvalitéer vilka inte på något sätt kan mobiliseras annat än genom att vänta på dem.

Sändandet, den apostoliska dimensionen, är det område där Guds utväljande och val råder. Därför ter det sig för de många som stötande – en man som säger sig vara sänd från Gud?? Vem är denne, som vågar ställa sig upp bland oss – som det verkar, stolt och framfusig – för att bära fram ord från Himlen? Sådana anspråk är närmast skandalösa – men de tillhör utväljandets anstöt, en Himlens nödvändiga provokation. Endast Guds egen ödmjukhet, skriven i den sända människans inre, bestyrker och balanserar ett sådant anspråk.

Apostoliskt uppdrag 01b

Apostoliskt uppdrag Att bära bud från Gud – honom som korsfäst

Kapitel 01 (b) Apostlasinnets innersta väsen

Män som sänts De män som fostras för sändandet, förs oavvisligen till att upprepat stå rådlösa och handfallna. De leds utan undantag genom förkrosselsens erfarenheter. Mose togs undan från palats och position till den bortersta änden av öknen med insikten om sin oduglighet – inget kunde han åstadkomma för att hjälpa i befriandet av sitt eget folk. Frihet och frälsning frambringas inte på människors initiativ – det hopp och de föreställningar som rotats rycks upp under korsets beröring. Att höra en röst ur en brinnande törnbuske med ord om helighet och befrielse, med tilltal som skickar lyssnaren med stav i hand och fåordigt budskap till att träda fram inför maktens män – att höra på detta sätt smular sönder mannen redan vid början av hans uppdrag. Och samma slags process repeteras vid varje nytt uppdrag – en man ensam med Gud, en man tömd på all tilltro i fråga om egen duglighet, en man förd till insikt om dessa Himlens ting vilka till sitt väsen är så fundamentalt annorlunda.

Dessa som kallas åt sidan för att fostras för Himlens uppdrag konfronteras upprepat av dessa företeelser som ter sig så annorlunda, detta som ligger bortom naturlig fattningsförmåga – som den ödmjukhet som låter sig trängas samman i en törnbuske. Budskapet om den Gud som låter sig korsfästas kan inte bäras fram som ett intellektets sammanställning – en sådan hälsning hanteras och förmedlas av ett lika tömt som varmt hjärta. Detta som blir givet honom är också det som strömmar ut från honom, hans hjärta hanterar varje del av denna process – ett budskap som systematiseras i studerkammaren uppenbarar endast ett hjärta som undvikit förkrossandets nödvändighet.

Budskapet om den Gud som låter sig korsfästas har sin begynnelse i bönekammaren, det föds i handfallenheten, i våndan, i brottningskampen med de ting som borde bära på helighet men som ter sig fullständigt odugliga för sådant. Apostelns hållning till det som hör Herren till, till heligheten och gudfruktigheten, låter sig visas i hans sätt att förhålla sig till alldaglighetens ting och företeelser. Den apostoliska människan värnar enkelheten – hans inställning till de små tingen låter honom säga något om heligheten och om den sublima skönhet som bor samman med enfald och enkelhet. Den man som bärs av sändandets verklighet bär därför på ett stycke av Himlens väsen, dess helighet – och heligheten skapar avtryck. Detta är det Guds mysterium som följer honom.

”Vem får gå upp på Herrens berg? Vem får träda in i hans helgedom?” Denna ofattbara skillnad mellan människors väsen och Guds, denna fundamentala olikhet mellan Kristus och den vanliga människan bryter i psalmistens sinne när han skriver denna rad. Han hade del i sändandets verklighet – både förkrosselsen och storheten. Regentskapets omsorg och faderskapets omfång som låg säkrat i Davids styre kallar på likartade uttryck hos dem som står sända efter himlens sätt. Paulus, mönsterbild för allt sändande, påminde församlingen i Tessalonika om ”hur vi uppträdde bland er, för att tjäna ert bästa”.

Få av oss bringas ur fattningen eller står rådvilla inför det faktum att vi saknar insikt om Himlens protokoll. Få, om ens någon, överväger en färd in i Guds närhet. Ett sökande efter sant heliga ger i dessa våra dagar magert resultat. Trivialiserandet av de ting som hör heligheten till borde chockera, men mönster och vana uppehålls utan eftertanke. Gudshusets sociala patos vilar på filantropins grund – alltför snäv för att kunna representera gudsriket. Sändandet, ett apostoliskt synsätt, finner begynnelse med våndan över att församlingen saknar insikt om Himlens protokoll.

Amos, en av Tekoas herdar, fördes undan från arbetet med fårhjorden för att tilltala ett upproriskt folk – för att förmedla ord om den Gud som står förkrossad inför människors villfarande religiositet. Våra moderna församlingar saknar förmåga att förmedla eviga värden – Herrens börda, hans vånda förblir en egendomlig, en främmande verklighet i det att gudsfolket avböjer formandet efter Faderns hjärta och avvisar korsets verk mot världens inflytande. Herdens erfarenhet innebar avbrott och nedbrytande, ett brott med det ordinära och invanda – detta som angav trygghet. Vi förväntar oss att Gud ska freda oss och säkra vårt – allt detta som hör till vår trygghetssfär. Frälsning är något som vi tar oss rätt att definiera, att med bön skaffa fram enligt våra behov. Apostlasinnet, däremot, våndas samman med Herren för ett sannfärdigt uttryck för Guds frälsning, för den frigörelse som stämmer överens med Himlen, den frälsning som är Hans, i ett från Honom, genom Honom och till Honom – för att tillföra ära till detta som bestäms av eviga värden.

Apostoliskt uppdrag 01a

Apostoliskt uppdrag Att bära bud från Gud – honom som korsfäst

Kapitel 01 (a) Apostlasinnets innersta väsen

Av honom, genom honom och till honom är allting. Honom tillhör äran i evigheter, amen. Rom 11:36

Paulus, aposteln, samlar tre prepositioner i denna sista del av den överväldigande vackra lovprisning som sammanfattar apostlaskapets fenomen. Han för fram grundelementet hos de ting som ligger helgade i det inre hos en grundsättningens man genom att bruka tre små ord vilka anger riktning och verkningssätt. Den första prepositionen från det grekiska språket, vilket han använde för att tillkännage och förkunna budskapet om Gud, korsfäst och uppstånden, är det lilla ordet ”ek”; ”ut ur”, ”kommet från”, ”från hans hand” – källa och begynnelse hos Gud, uteslutande hos Gud.

Aposteln fortsätter att uppenbara detta mandatets mysterium som vilar hos den man som sänts efter Faderns sätt och sinne. Den andra prepositionen vilken han här låter komma till användning är ”dia” – ”genom”, ”med hjälp av”, ”med vars hand”, ”under dennes hand” – utan annan pådrivande kraft, friad från annan inverkan. Den tredje prepositionen beskriver mening och mål för detta som står sant apostoliskt, ”eis” – till honom och hans upphöjelse, uteslutande för hans sak, slutprodukten orörd och osmutsad härlighet, yttersta fokus – Gud, honom allena.

”Jag sökte bland dem efter en man att ställa i gapet” – Jag sökte efter en man att sända. Jag sökte efter en man som skulle kunna stå. Herrens röst, intonation och anslag i dessa ord från Hesekiels bok bär med sig oerhörda djup av besvikelse och ruelse. Sorgen i denna mjuka röst uppenbarar för det hörande örat det kors som för alla tider återfinns i Faderns hjärta. Sökandet efter män att sända, sökandet efter män att ställas i gapen till försvar för land och städer fortsätter i dessa sena dagar på samma sätt som på profetens tid – alldeles intill de dagar då domen skulle falla över nationen Israel med ödeläggelse av våldsammaste slag.

Sändandets mysterium, apostlaskapets kärna, vilar med ett seende likt Guds eget, sändandet har begynnelse med förmågan att uppfatta verkligheten sådan Herren ser den. Grundsättandets människa, den man som sänts med gudsord, har låtit sig göras tillgänglig för intryck från och ett formande efter Guds eget hjärta. Han lär sig Kristus genom att färdas in i Faderns närhet, han lär sig Kristi kors genom att vistas i Guds närhet – nära hans hjärta, i vilket man ständigt återfinner ett kors. Apostlaskapet står djupt andligt just för att det söker förnuft och sannfärdighet, söker det där all vishet samlats – i Kristus. Herrens sökande efter män innebär ett sökande efter kärl som klarar att bära fram barmhärtighet mitt i domens dagar. Kristi kors ödelägger de ting som inte håller Himlens mått. Korset formulerar Himlens hållning, dess sätt att förhålla sig enligt helighetens mönster – dess kärna är rätt och färdighet, en rättfärdighet som låter sig uttryckas i gudsfruktan och gudfruktighet – i barmhärtighet och rättvisa, särskilt riktad till dem som inget har eller kan. Korset innebär moral, ett handlande som bygger godhet och förmedlar rätt – girighet och högfärd övervunnen medelst sannfärdighet och ödmjukhet i samspel hos män som sett Himlen.

Apostoliskt uppdrag, introduktion

Apostoliskt uppdrag
Att bära bud från Gud – honom som korsfäst

Introduktion

Apostlaskap – ett ord som bär på eviga värden, ett ord som kallar på Himlens mått. Apostlaskap – ett beskrivande ord, ett ord med stort djup, ett ord som innefattar Guds suveränitet i hans beredande av kärl för gudsfruktan och helgd. Apostlaskap – ett sätt att leva, att föras fram i världen med förhållningssätt och budskap som båda bär ett fundamentets och grundsättandets innehåll. Den person som sänts av Gud står som en fundamentets människa, för att ”utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp”. Den apostoliska uppgiften består i att med stor arbetsinsats och uthållighet definiera den ordning och det protokoll som konstituerar Herrens församling – Kristi kropp, framlyft i denna värld som ”sanningens stödjepelare och grundfäste”.

Den apostoliska människan lever och talar efter befallning, därför väcker han förargelse och blir till en stötesten – hans sökande efter absoluta värden, trohet och autenticitet, oroar moderna människor mitt i deras strävan att vara toleranta för att kunna ge allt tänkande all frihet. Hans bud om Himlens protokoll lämnar inget bifall till de många som hjälper sig själva till företräden och övertag, till gillande och erkännande – till alla dessa ting som så lätt går att skaffa på köttslighetens basis. Apostelns rutt är fastlagd och går på tvärs mot sammanblandandets och kompromissandets hållning. Hans rutiner är fixerade under Guds hand, liv och livshållning i stadig mognad inför det Ord som givits av Levande Gud.

Den apostoliska människan står sänd efter Guds eget val, ”sänd enligt det löfte som gavs oss om liv, livet i Kristus Jesus”. Han bor i tält, med sinnet vänt till de ting som ligger bortom. Han gör sig aldrig bofast, hans är pilgrimens sinne – tar sig ständigt vidare – inte färdig, försöker gripa fatt om de ting som han har gripits av, Kristus och Kristi mått. ”Inte som om jag redan har gripit det eller redan har nått det målet, men jag jagar efter att gripa det, eftersom jag själv har blivit gripen av Kristus Jesus.” Hans färd leder honom in till, in i Guds eget hjärta. De första apostlarna beskrev sin syssla med dessa ord: ”Själva skall vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.” Det apostoliska tjänandet består i att söka efter ord, efter ett språk som förmår omfatta Himlens värden, ord för de ting som finns där bortom det ordinära, för de företeelser som hör till Andens värld – dessa ting som inte enkelt låter sig fångas och förklaras. Den apostoliska människan förs genom ständigt återkommande inlärningsfaser ”för att med eftertryck kunna bemöta och vederlägga både judar och hedningar, när han utifrån Skrifterna offentligt visar att Jesus är Messias – konungarnas Konung och herrarnas Herre”.

Återigen, den apostoliska människan lär sig att se och förstå verkligheten så som Gud ser den. Gradvis mottar han ett språk, en verbal duglighet, vilken ofta inte tilltalar det ytliga sinnet. Han låter detta ske för att kunna överföra Himlens protokoll och en känsla för det som hör det eviga till – hans ord lyfter lyssnaren bort ur trivialitet och ytlighet, in bland de ting som aldrig lånar sig till lättvindighet eller som tillåter sig att definieras med billiga plattityder. Han blir därför till besvär och skapar idel irritation, hans närvaro ses som en stötesten bland dessa som nöjer sig med religiositet – han står som en befriande markör, som ett vittne för autenticitet, bland män och kvinnor som söker sannfärdighet och ödmjukhet.

Den som bär bud om Guds korsfästelse kommer att ses som intolerant och klassas som fundamentalist, detta genom att insistera på ett återvändande till Himlens mått, till sådant som med nödvändighet bär på de syften och mål som konstituerar Guds församling. Sändandet, den apostoliska människans uppdrag, består i att hävda och kalla på ett återställande av absoluta värden för vittnesbördets, Kristi vittnesbörds, skull. Grundsättandets värden, andligt liv i gemenskap med Kristi fullhet som mål, sannfärdighet uttryckt och levd i ödmjukhet – dessa ting sammanförs i apostoliska kategorier. Att stå klädd i helig skrud, att vara vackert klädd, skönt klädd i helighet – det sublimt härliga, ett främsta uttryck för heligheten – häri samlas apostelns egenart. Förmåga till att urskilja och särskilja, till att bedöma och döma för vittnesbördets skull, tillhör också uttrycket för Guds sändande. Det sublimt tilltalande så väl som bedömandet och ordnandet placerar den kallade och sända människan i konflikt med den moderna människan.

Mannens behov i dessa dagar består inte i auktoritet, man gagnas så mycket mer av det ödmjuka sinnelaget. Kvinnor är inte betjänta av att skaffa sig auktoritet, Herrens ordning ger dem en beskyddandets trygga plats. I dessa dagar leds både män och kvinnor att säkra eviga värden med hjälp av trosutsagor och genom att hävda sin rätt i högljudda deklarationer – allt detta ger endast vitnande knogar och gnisslande tänder mitt i självlivets kraftansamling och positivismens fåfänga. Den apostoliska människan konfronterar dessa falska bilder och återför sant andligt innehåll. Kristi kors annullerar människan och hennes ansträngningar för att sedan kunna introducera livet i Gud, Kristi fullhet. Det apostoliska frambärandet av korsets budskap innehåller ett deklarerande av nödvändigheten av köttslighetens korsfästelse, av bortdöendet från de ting och den väg som världen pråligt och påkostat erbjuder. Apostolisk metod, korsets metod, ligger dold i Kristus, den korsfästes liv vilar väntande på upptäckt som en hemlighet att sökas – apostlaskapet, Guds sändande, placerar sändebudet i avskiljt utrymme för ett förvaltande av denna evangeliets hemlighet – Kristi hemlighet.

Ett apostoliskt återintroducerande av Kristi kors står som dagens verkliga behov i utrustandet av de heliga till att utföra sitt uppdrag. Allt vårt ordande och vårt verkande måste föras in under korset för att återskaffa den autenticitet som är ämnad att prägla Guds församling. Våra liv och vår samvaro måste läggas under korsets välde för att kunna bära frukt. Liv och samverkan måste ställas under Kristi suveräna välde till ett utgestaltande av gudsrikets verkligheter. Våra liv och vårt agerande måste skiljas från, frälsas och befrias från nödvändigheten att verka och producera, från vår önskan att bli sedda, mitt i vår önskan att ses och uppskattas för våra ansträngningar och ambitioner. Människan, sådan hon nu är, gillar att kunna associeras med sådant som bär namn, sådant som innebär framgång. Hon söker erkännande och uppskattning, hon arbetar ofta hårt för position och identitet. Hon avhåller sig inte alltid från att skaffa sig rätt och ställning med hjälp av metoder som motsäger Guds väg. Hon har ringa förmåga att dröja stilla, hon avvisar lyssnandets och lydnadens ensamma arbete. Man går hellre på rutin och program – och avvisar därmed Himlens protokoll.

Ett apostoliskt återintroducerande av Kristi kors står som en nödvändighet i förhållande till människans väsen. Ett apostoliskt återintroducerande av Kristi kors står som en nödvändighet för kyrkan, sådan hon nu blivit. Ett apostoliskt återintroducerande av Kristi kors reser sig som en nödvändighet för att klara ett återställande av Kristi vittnesbörd.
Vår plikt består i att säkra sändandets uttryck.
Vår utmaning består i att skaffa ett vittnesbörd, Kristi vittnesbörd, i dess fullhet.
Vårt mål består i att bistå i den process, i utvecklingen, hän mot sändandets särart.
Vårt uppdrag innefattar – efter Guds vilja och i hans kraft – att tala och skriva sant apostoliskt ”enligt det löfte som gavs oss om liv, livet i Kristus Jesus”.

Lars Widerberg

Läsning: Ef 4:12, 1 Tim 3:15, Joh 12:49-50, 2 Tim 1:1, Fil 3:12, Apg 6:4, Apg 18:28.

Att läsa på engelska: “Apostolicity, The heralding of the crucified God.”

https://www.facebook.com/home.php#!/groups/275824945863496/

För ett hungrigt ledarskap 01

Åter till grunden

När Herren har bestämt sig för att grundligt ta itu med sitt folk, för han dem åter till några väl avgränsade och fundamentala ting. Detta står klart och tydligt då man låter sig föras in på apostolisk mark, där ledarskap formas. De män, få som de är och som står med profetisk resning, dessa män som sänts med ord från Himlen bär med sig något av grundläggandets särart. Upprättelse på gammaltestamentlig grund innebar alltid ganska hårda tag – profeterna var omvändelsens och bättringens sändebud, prästerna var satta att skapa skiljen mellan det heliga och de ting som inte kunde främja det heliga. Väckelserna i Gamla Testamentet – nio till antalet – innebar alltid ett återvändande till offertjänstens och altarets grund. Väckandet och återupprättandet i den nytestamentliga församlingen äger liknande särart.

Herren uppenbarar sig som Alfa och Omega, som begynnaren såväl som avslutaren. Han står som den som skapar, som den som bedömer och korrigerar och som för allt gott verk till sitt goda slut. Då ting och företeelser har nått sin slutpunkt, till den punkt då allt mänskligt tömts på sin energi och sin lust att verka efter eget mått, står Herren redo att presentera en ny begynnelse. Också i Ändens tid, i avslutens tid, när tingen och själva tiden står förödd är Herren fortfarande begynnare. Detta är hoppets urgrund, där inget hopp går att uppbåda.

Hebreerbrevet 12 för fram märkliga ord om slutgiltighetens tid och dess skakningsprocess och om de ting som alls inte kan skakas. Och dess skribent talar om anländandet till Sion, den himmelska staden, den stad som Gud själv bygger och som inte kan skakas – den stad som pilgrimsfolket förts till, förts att vistas och bo i – den stad vilken vi som heligt folk med vår samhörighet konstituerar. Den fundamentala frågan – vilka är de ting, vilka är de värden som vi förts till, förts samman till att bära?

Vårt återvändande till begynnelser och fundament lägger fokus på de ting som hör Sion till, den stad som är tänkt och ämnad att vara en ljusets stad på berget, ljus för varje annan stad – till och med för ett Babylon, denna förfärliga bild på vår moderna kultur med dess prål och fåfänga. Församlingens syfte, ändamålet med Guds stad summeras bäst som ett vittnesbörd om Jesu Kristi suveräna herravälde i livets och levandets varje aspekt.

Vårt återvändande till Guds begynnelser hör samman med församlingens apostoliska karaktär, ett återvändande till apostoliskt mönster. Vårt återvändande innebär ett återknytande till altaret, till Kristi kors i alla dess radikala aspekter. Återvändandet och återupprättelsen innefattar en grundlig förståelse av Livets Andes lag, ett underordnande under vetekornets lag, en överlåtelse till dessa korsets protokoll och procedurer som den Helige Ande för in. Varje företeelse som hör fundamentet till, hör det apostoliska till, har sin begynnelse vid Kristi kors. Den moderna församlingen måste återupptäcka och återvända till korsets verklighet, den måste återerövra prästsinnets ödmjuka hållning för att till slut kunna vara ett tjänandets sammanhang.

Lars Widerberg

(From: The Hungry Preachers Clinic)

Skolad i Kristus

Skolad i Kristus

Skolad för liv

Stunder av samling inför Kristi ande

Kära vänner, Vi har satt upp en studiesituation med vars hjälp vi låter oss föras in i gemenskapssituationer där försoning övas, där vetekornslagen inskärps och där korset får en praktisk utgestaltning. Vi ser församlingen som ett sammanhang där ödmjukheten är gemensam och ömsesidig, där försoningen omvandlas till bärkraft för att ta hand om varandras bördor. Målet är att skaffa varandra ett rikt mått av kristuserfarenhet och ett samfällt vittnesbörd, vilket förmår att påminna var och en om den verklighet som kan kallas Guds rike.

Studierna bedrivs på distans, i hemmen, och stäms och koordineras med hjälp av ivrigt samtalande via alla moderna kommunikationsleder och med hjälp av samlingar och samhörighet under helgarrangemang. Dessa studier företas under två terminer med arbetet fastställt till ungefär 10% av en 40-timmars vecka. Vi gläds över att ha en mognande man på plats nära er som ansvarig handledare.

Vi länkar också församlingsseminarier till detta lilla arbete, under vilka vi koncentrerar samvaron in mot förståelsen av församlingens syfte, till ett gemensamt lyssnande för att utforska vad Gud vill i de särskilda situationer som finns representerade.

Här presenterar vi med en svepande gest de ämnesområden vid vilka vi lägger särskild tonvikt: 1. Fadern och faderskapet. Att söka sig in mot tillbedjandets erfarenhet. 2. Apokalyptiskt perspektiv. Att föras till förståelse av Guds syfte vår tid. 3. Grundelement, om omvändelse och dop – skiljemärken mot omgivande kultur. 4. Kristus och församlingen – apostolisk tradition och husförsamlingar. 5. Trons språk och dess bilder. Att höra, förstå och uttrycka. Vittnesbörd och profetism. 6. Pilgrimskyrkan och väckelserna. 7. Andens verk och dess frukt. 8. Bedjandet och bönhörelsen. 9. Omsorgen, själavård och församlingstukt.

Skostart, September 10, 2012. Avslut, December 10, 2012. Således fyra stycken tre-veckors-perioder.

Skolstart, Januari 14, 2013 Avslut, Maj 19, 2013 Således fem stycken tre-veckors-perioder.

För vidare kontakt: Lars Widerberg 013-213630 epc@comhem.se

Våra dagar – dagar för heliga sammankomster

Våra dagar öppnar för Konungens återkomst, men är dagar då församlingen har gett upp sitt förväntansfulla väntande som ett främsta uttryck för sin kallelse. Våra dagar för med sig ett omfattande och slutgiltigt skakande, under vilket församlingen är ämnad att leda väg i gemensam omvändelse för att hedningar såväl som judar ska förmås att följa i allvarliga företag av samma sort. Våra dagar liknar profeten Joels, han som var sänd till ett utvalt folk som hade låtit heligheten gå förlorad – kallsinniga, inbilska och manipulativa. Våra dagar liknar profeten Joels, han som var sänd till ett utvalt folk som hade låtit heligheten gå förlorad – i våra dagar ropas gudsfolket samman till heliga sammankomster och kallelsen kommer från helighetens centrum, Himlen självt. I våra dagar är profeten Joels mönster och protokoll ett måste för varje liten grupp som kommer samman för helighetens skull. Var ort, liten som stor, är utsedd att vara en position på vilken män med mognad och kvinnor, vilka jublar likt Juda döttrar för Herrens domars skull, var ort utvald för män och kvinnor att samlas för extraordinärt bedjande. I våra dagar går förväntan, skakningar och vånda hand i hand. Våra dagar är dagar då konflikten mellan helighet och orenhet eskalerar, dagar då hedningens hån når toppnivåer och den lilla skaran heliga jublar, dagar då hedningarnas fruktan borde finna respons och lindring i det hopp – ”Kristus i oss” – som de heliga är ämnade att bära. Våra dagar ropar på Joels protokoll och mönster – den heliga sammankomsten – dagar då denna krisernas funktion måste lyftas fram som främsta instrument där behovet av återlösande och upprättelse är som störst. I våra dagar sänds män och kvinnor att engageras i ett sökande efter dessa uttryck, till ett bedjande av extraordinär sort, till ett värdeladdat väntande – ett väntande på Frälsaren, Messias, som lovat att komma åter till Sion. I våra dagar, få och korta, kommer församlingen samman för bön, för extraordinärt bedjande, för perioder för intensivt bedjande, fokuserat bedjande – inte för de prioriteringar individen bär på, men för anländandet av Guds rike, för Messias, Jesu Kristi, ankomst för att den avslutande fasen i Guds rikes mysterium ska nå sin fullbordan. Lars Widerberg Läsning: Hebr 12:28, Hebr 12:22-24, Joel 2:15-17,1 Tim 2:8-9, Ps 48:11, Kol 1:27

Den borttappade komponenten

Vårt sätt att samlas till att vara kyrka och leva församlingsliv driver oss gång på gång till handling utan att först ha dröjt stilla. Våra strategier för församlingens aktiviteter, tvånget att åstadkomma och uträtta för att därmed rättfärdiga existensen och kontinuiteten av vårt sammanhang och våra traditioner ser till att autenticiteten och den andliga relevansen går förlorad i det som förs fram i porten till vår stad på berget. Det fattas något i själva centrum av den andlighet som vi företräder – något saknas bland oss, vilket tvingar oss att ständigt hålla oss sysselsatta och ivrigt vara i rörelse utan att någonsin stanna upp. Själva rörelsen tycks säga oss att allt står rätt till. Närvaron av ett händelsernas momentum låter oss tro att vår fortsatta verksamhet är berättigad.

Vår otålighet, vår kraftfulla självrådighet, våra religiöst betingade ambitioner, driften att åstadkomma och producera, att bli sedd mitt i producerandet, att söka erkännande och bekräftelse stryper uttrycken för Guds syfte för församlingen och dess gemenskap. Vår rastlöshet och otillfredsställelse signalerar vårt sökande efter en andlighet som omedelbart ger resultat – en andlighet som därmed motsäger Himlens sätt, dess tempo och protokoll – också då vi ber ”såsom i Himlen, så ock på jord”.

Vår brist på tålamod, våra religiöst motiverade ambitioner, även som den tröghet och trötthet som vilar tung hos de många, uppenbarar en allmän missuppfattning – predikad och innött – vilken säkrar rätten och möjligheten att leva det nya livet i Kristus på världslighetens grund. Det icke-korsfästa sinnet, den köttsligt sinnade personen är kvick och ivrig att lägga beslag på alla dessa kära löften som Gud erbjuder för att tillämpa dem inom fåfängans ramar. Den borttappade komponenten relaterar i djupaste mening till vårt sätt att nalkas sann andlighet – ”Så skall också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus.” Se er själva som döda i förhållande till köttslighetens lockelser, betrakta er själva som förda ut ur och bort från fåfängans influenser och den inbilskhet som följer därav.

Religiöst betingad sentimentalitet öppnar för varierande mått av vidskepelse – också hos den moderna människan – en aktivt verkande företeelse som hindrar den klarsyn som kännetecknar den andliga människan. Intellektualism formar inbilskhet – ett särskilt slags blindhet som inte förmår hantera återlösningens nåd. Organisatören spelar religiös teater, men bjuder aldrig ödmjukhet och sanning att inta scenen.

Den borttappade komponenten – Kristus i oss. Den förlorade beståndsdelen – Kristi liv, det nya livet uttryckt i all sin skönhet. Komponenten, utan vilken inget äger relevans – beskriven som en vandring ”i ett nytt väsende, i liv”. ”Ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning.” Den förlorade komponenten – Kristus i oss. Kristus formad i oss, verklig församling – män och kvinnor sammanförda, ”dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild”. Den uteblivna komponenten – Jesus Kristus, lämnad utanför dörren, lämnad att stilla bulta på stängda dörrar. . .

Lars Widerberg

Läsning: Rom 6:10-11, Rom 6:4, 1 Kor 1:30, Rom 8:29, Upp 3:20

Ett rop för att föra Konungen åter

O, att du lät himlen rämna O. att du slet itu himlen och steg ner O, att du ville låta himlen rämna och for hit ner

Bönen och bedjandet finner sin grund och sin form i hjärtats kvalitéer. Bedjandets uttryck begränsas av hjärtats värme och hållning. Bönen och bedjandet håller den nivå och kvalité som konstituerats av återlösningens uttryck i den kristna gemenskapen. Bedjandet tar sig inte bortom dessa återlösningens kvalitetsuttryck.

Jesaja, profeten, hade sett tronen och den Helige som regerar i evighet och anlände därigenom omedelbart till en klar förståelse av sin egen situation – ett oundvikligt behov av en återlösare. Hans hjärtas rop pågick oavlåtligen – ett rop om rämnande himmel och för tider under en rättfärdig konungs och hans medregenters styre. Han såg Israels självbelåtenhet, dess avsaknad av intresse för Himlens sak – ingen som brydde sig om att hålla sig till den Helige.

Jesaja hade redan sett de dagar då en främmande regent skulle förbarma sig över Israel i dess fångenskap för att öppna för en ny begynnelse och återupprättelse. Han kunde se historien upprepa sig gång efter annan i kommande generationers tider. Det enda han till sist kunde göra var att be om att himlarna skulle slitas isär, be om Konungens återkomst, för den kommande Messias att etablera sitt styre, för att Återlösaren skulle komma åter till Sion. Och han visste att denne Återlösare verkligen skulle komma – och ska komma, ska återvända till Sion.

Profeten kände Gud, han visste att ”aldrig har något öga sett en annan Gud än dig handla så mot dem som väntar på honom”. Han begrep sig på de ting som ska komma – vår förståelse borde vara av samma sort – en apokalyptisk realism, ett glädjefyllt väntande på Herrens återkomst. Den profetiska förståelsen borde vara märkt av en apokalyptisk realism – en väl underbyggd medvetenhet om tingens tillstånd, vilka inte kan förändras annat än genom Återlösarens ankomst till Sion. Jesaja ropade på dessa ting. För dessa ting borde församlingen begynna ropa. Församlingens relevans överstiger aldrig dess tjänarhållning, uttryckt i ett välinformerat rop på Återlösarens, Jesus Kristi, ingripande enligt försoningens syften.

Den församling som bär autenticitet och relevans har låtit identifiera Herrens hjärta och låter sig identifieras med det som givits och uppenbarats. Det ledarskap som kommer att vara relevant låter sig formas efter Herrens hjärta, lär sig Kristus och lär sig bära Guds börda för alla dessa arma sammanhang i ett nödens rop för en praktisk tillämpning av Herrens återlösning. En församling och dess ledarskap, som förs till att vara himmelskt relevant, leds att lära sig något om det profetiska rop som Jesaja – och andra gudsmän – bar på och levde med.

Vårt tjänande, det tjänande som följs av praktisk konsekvens, finner grund i ett gemensamt tillägnande av detta profetiska rop på Återlösarens ankomst för att styra i rättfärdighet i Sion. Vårt gemensamma bedjande kommer inte att i effekt och verkan gå utöver närvaron av detta rop inombords för Konungens ankomst. Vårt böneliv, vårt undangömda tjänande i bön såväl som vårt bedjande i gemenskap med andra kristna kommer inte att äga högre kvalité än intensiteten i våra rop på återlösningens fulla tillämpning och uttryck bland oss i våra städer och samhällen – och det i dessa år.

O, att du lät himlen rämna O. att du slet itu himlen och steg ner O, att du ville låta himlen rämna och for hit ner

Lars Widerberg

Läsning: Jes 64:1-4, 6:1-6, 32:1-5, 64:7, 59:20, 64:4

Främlingar och kringspridda

Petrus, aposteln, hälsar i sitt brev dem som lever kringspridda och undangömda – han skriver till män och kvinnor som inte längre delar värdegrund eller anammar dagsfärskt kulturuttryck med majoritetsposten i alla dessa städer och byar. Han adresserar dem som inte längre låter sig ”styras av de begär som ni tidigare levde i när ni ännu var okunniga”. Han ställer sin text till män och kvinnor som förts åt sidan för eviga syften, dessa som med all tydlighet deklarerar: ”Här har vi inte någon stad som består, men vi söker den stad som skall komma.”

Vårt himmelska arv för oss åt sidan för att göras till färdemän. Dessa som låter arvet och dess Helige Ande begynna råda leds till att delta i ett förbryllande företag, till att söka nå ting som vid varje mätpunkt och rastställe ligger bortom, långt bortom, mänsklig kapacitet och förståelse. Kallade och födda på nytt ”till ett levande hopp, till ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som är förvarat åt er i himlen”. En arvslott bortom kompromiss och inskränkning, okänslig för det orenas beröring.

Arvet äger samma natur som davidsarvet – dess ram är av evighet, efter samma art som gavs kung David att finna ro i. Vårt arv äger samma dignitet som davidsarvet – dess fundament hör återlösningen till, dess garant är Återlösaren, Davids son, vår frälsare Jesus Kristus. Det arv som väntar oss vilar på davidslöften, det kommer att finna uttryck i en nära framtid i det rike som kommer, i Konungen som kommer för att regera från Sion – Jesus Kristus.

Vår färd bär hän mot ett fullhetens uttryck för arvingarnas lott, medarvingarnas delaktighet samman med Jesus Kristus. Vår färd består av ett främlingskapets förhållande till alla dessa städer, bort utur dess mönster och bindningar. ”Här har vi inte någon stad som består, men vi söker den stad som skall komma.” Vår gemenskap finner vi med det fåtal medarvingar, heliga i vardande, som beslutat sig för att söka leva i ett fullt uttryck för försonandets fullhet – den försoning som redan ordnats till fullo av vår frälsare Jesus Kristus.

Lars Widerberg

Läsning: 1 Pet 1:1, 1 Pet 1:14, Hebr 13:14, Hebr 9:15, Rom 8:17.

FaceBook Groups: Intercessors Network, European Prophetic College, The Solemn Assembly – Intercessors Network, Hungry Preachers Clinic, (All opened late January, 2012). Ask to Join. . .

Det mjuka kriget

Guds sak mot människor finner sin upplösning i sändandet av Sonen, som ”tog en tjänares gestalt”, lät sig korsfästas för att dö för vår överträdelses skull – allt åstadkommet med ödmjukheten som absolut grund. Det mjuka krigets fundament – ödmjukhet. Herrens krig – det mjuka kriget: ett återförande av rättfärdigheten, ett etablerande av godheten, kallelse till endräkt. Vid dess rot, duglighet gjord tillgänglig – duglighet att vandra ödmjukt, duglighet att konfrontera ondskan med allt gott, duglighet att omintetgöra allt fiendens verk med Kristi sinnelag – en duglighet nedlagd i dessa de heligas innersta.

Dessa heliga, som förs till andlig mognad, förs att vandra i Kristi ödmjukhet – för att så kunna delta i det mjuka kriget. Kristi vittnesbörd uttrycks i förmågan att vandra försonligt och verka försonande. De heligas vittnesbörd ställer fram ödmjukhetens stilla väsende och låter detta sammanflätas med sannfärdighet och rättsinne – ord är överflödiga i en sådan atmosfär.

Saliga är de som sörjer. . . Saliga är de ödmjuka. . . Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet. . . Sorg och tårar är instrument och vapen i det mjuka kriget. De män och kvinnor som bär på detta slags längtan görs strax till måltavlor för förakt och löje – konfliktens uttryck står tidvis grymma. Men, det är tårarna, det stilla väsendet, helighetens mjukhet som står under attack, det är ”Kristus i er” som angrips på detta sätt. Världens attityd och hållning, världens vapenbruk i händerna på de heliga är i sig självt ett nederlag. Våra vapen bär annan natur – tillhöriga Himlen självt, därför avsedda för och anpassade till det mjuka kriget.

De som sår med tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de ut och bär sitt utsäde. Med jubel kommer de åter och bär sina kärvar. Ps 126:5-6. Utan tårar uteblir skörden på Guds åker, växt och mognad uteblir där tårarna är få. Det finns ingen lön att hämta för den människa som lagt åt sidan sin förmåga att ropa till Gud. Dessa som söker befrielse från Guds börda kommer att stå utan skördeglädje. Alla dessa som söker kompensera sig när tiden känns kärv utestänger sig från Guds fostran och den mognad som annars vore tillgänglig. Den människa som ber om befrielse från ropen i sitt innersta mister sin plats i Guds historieskrivning. Gamla Testamentet ger ett drastiskt exempel: En man, en man i betydande ställning, bad om befrielse från detta inre rop och om vidgat utrymme. Han ville inte längre bära på detta inre rop och stå i dessa kärva omständigheter för att låta dem föra honom vidare i den uppgift som han kallats till. Gud hörde hans bön, tystade ropet i hans innersta och tog undan de faktorer som skulle ha fört honom till mognad – inget fanns att notera om den mannen därefter.

Det mjuka kriget består av sökandet efter gudfruktighet, efter helighet och renhet, rättsinne och rättfärdighet, försoning och samhörighet – och Gud skriver historia med hjälp av de heligas tårar. Gud skriver historia med hjälp av män och kvinnor som vågar ta sig an korset, som vågar låta spänningar, begränsningar och inskränkningar föra dem hän mot ett allt mer moget tjänande. Man kan tryggt vänta skördetidens ankomst för var och en som låter sig engageras i det mjuka kriget.

Den människa som förts att se Himlen bär på evig glädje. . . Den människa som förts till medvetenhet om frånvaron av himmel i de relationer och sammanhang som hör till hans omgivning, kommer att göras duglig att bära Guds börda för denna frånvaro – han kommer att göras duglig att be fram botemedel, han kommer att ledas till prästgöra med försoning och upprättelse som påtaglig och mätbar effekt.

Guds börda, rätt hanterad, skriver Himlens egen historia. Må det aldrig finnas ett ”nej” till denna särskilda börda – tårar är en Andens gåva, de mäter upp skördetid. Må det aldrig i något sammanhang finnas ett ”nej” till Guds egen börda – den kommer att föra dig till den punkt där Guds ödmjukhet begynner verka – som vapen i Guds hand, brukade med Himlens hela duglighet. Detta är det mjuka kriget.

Lars Widerberg

Etthundraåttiogradersrörelsen

Det existerar en rörelse som skaffar sig Guds uppmärksamhet varhelst den uppträder. Det finns ett rörelseschema som Herren finner verkligt behag i. Denna rörelse är den enda tänkbara att brukas för att lotsa den enskilde in i ett rikt gudsumgänge. Detta enkla handlingsmönster är det enda dugliga då man vill förmedla något av upprättelse till dem som trängts och sargats såväl som till dem som tar sig rätten att tränga och slå. Etthundraåttiogradersrörelsen är den enda funktionella lösningen, vilken har dynamik och kraft nog att ordna ett helande i en nation.

”Om mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn, ödmjukar sig och ber och söker mitt ansikte och omvänder sig från sina onda vägar, då vill jag höra det från himlen och förlåta deras synd och skaffa läkedom åt deras land.” 2 Krön 7:14.

Etthundraåttiogradersrörelsen är helomvändningens absoluta manöver. I denna solida vändning ligger en förståelse av att man fram till en given punkt varit på väg i fel riktning. I denna bestämda kursändring speglas ånger över det som varit och en djupgående intention att söka annan väg. Denna rörelse skapar ett momentum, ett grundtempo vilket med sin blotta existens driver på i en kärlekens önskan att Gud ska få utrymme. Omvändelsen är allt annat än en engångsföreteelse. Den är den kristnes ständiga sökande efter Gud och hans livsmönster.

180 grader är kärlekens fulla uttryck. Den vänder sig alltid till den andre. Den ger sig alltid till den andre. Den söker inte sitt. Den säger väldigt sällan ”jag”. Istället pekar den ut riktning mot det som är gott och redligt hos vänner. Denna rörelse är syskonskapets handlande.

Omvändelse innebär att ge sig till något som man tidigare har undvikit eller flytt från. Omvändelsen rör vid det djupaste uttrycket för synd – att inte vilja. Omvändelsen tar itu med oviljan att gå med Gud. Omvändelsen ger sig obevekligt på motståndet mot Herrens sak. Att vända om är att ge Gud rätt. Att vända om är att göras böjlig, att ställa sig själv åt sidan, att återbörda herraväldet till den ende som kan hantera sådant. Omvändelsen gör kontinuerligt upp med viljan till välde. Den återför styret och auktoriteten till Herren Jesus.

Etthundraåttiogradersrörelsen är prästfolkets heliga rörelse, där Herrens försoning ställs fram som möjlighet i varje dödläge. Den är ett pålysande av en helig fasta, en absolut signal om nödvändigheten av en djupt upplevd och genomlevd ånger och verklig bot i varje sammanhang där man står med ryggen mot varandra.

Omvändelse innehåller återvändande, hemvändande. Den är en familjegemenskapens rörelse, Guds familjs särmärke. Det som gått förlorat kan återerövras med enklaste fotarbete. Ett par små, nätta steg och broderskapet är återupprättat. Ett par små, enkla steg och Guds sannfärdighet har återfått väldet.

Etthundraåttiogradersrörelsen skapar brinnande hjärtan. Det hjärta som betraktar sig själv som en askhög är på god väg att utsätta sig för Herrens eld. Ett stenhjärta kan vinnas av den elden. Man slog gång efter annan fast under gångna väckelsetider att till och med de mest förhärdade hjärtan kunde nås när ånger, bot och omvändelse gjordes till huvudspår bland dem som ville nå fram till Herren. Andens roll är att vinna våra hjärtan för Jesus. Han verkar ständigt för omvändelse. Där han vistas föds förmåga att leva i gemenskap. Där han vistas vänds hjärtan i värme till varandra.

Nu är tiden sådan att kärleken har lätt för att kallna. Tiden är också sådan att man närmast tveklöst söker sitt eget. Det visar sig vara de vassa armbågarnas tid. Herdar för folket förvandlas till lystna rovjägare. Omvändelsen och det ödmjuka tjänandet är ett främsta motmedel. Herrens ögon överfar hela jorden för att hitta sådana som vågar gå med öppet sinne och hand. Herrens ögon överfar hela jorden, för att han med sin kraft skall hjälpa dem som med sina hjärtan ger sig hän åt honom. 2 Krön 16:9.

Omvändelse är att ge bort sitt hjärta. Omvändelse är att söka allt bistånd och all trygghet hos Herren. Nu är tiden sådan att de flesta mästrar Gud med hans eget ord. Den som vänder sig om med de etthundraåttio gradernas fulla skärpa återger Gud det fulla väldet. Den som börjar tänka på att ge sig hän förstår att mycket måste stanna av, mycket måste läggas åt sidan. Omvändelse är att ge bort sitt hjärta, att ge bort sin tid, att ge upp sådant som blivit vana och privilegium. Omvändelse är att vara tillgänglig.

Helomvändningen, fullföljd manöver, sätter eld på hjärtat. Ingen entusiasm, ingen positiv bekännelse, ingen uppumpad ambition kan någonsin ersätta den målmedvetenhet och drivning som denna manöver skapar. Jordebunden stimulans, uppskruvad stämning, framdriven motivation ger resultat vilka klassas som avskräde i jämförelse med den duglighet och ledighet som ligger till reds i omvändelsens väldimensionerade handlingsprogram.

Nu är tiden sådan att få lyssnar. Nu är tiden sådan att ingen får säga något om synd, rättfärdighet och dom. Nu är tiden sådan att man hävdar umgänge med Guds Ande men nekar samvetets röst dess plats. Den selektiva, självvalda omvändelsen mobiliserar Guds, domarens, intresse och särskilda agerande. Den ytliga omvändelsen, den som inte gäller dagen efter, speglar denna tid under vilken vi menar oss äga allt utan att behöva betala särskilt mycket.

Etthundraåttiogradersrörelsen är samvetets sakliga reaktion på Herrens tilltal. Den här rörelsen är utomordentligt obekväm mitt i all bekvämlighet och anpasslighet. Herrens krav och villkor kan inte hanteras lättvindigt. De kan inte hanteras alls utan att få återverkningar. 180 grader ger tveklöst utslag. Den som väljer annan kurs får också ta konsekvens.

Omvändandet ger Gud det fulla utrymmet. Allt annat är att missa målet, att missa meningen, att missa innehållet. Omvändelsen tillåter Gud att ha den plats som verkligen är hans. Att vända sig till Gud är också att vända sig till det som hör till hans syften.

”Gud har för oss kungjort sin viljas hemlighet, enligt det beslut som han efter sitt behag hade fattat inom sig själv, om en ordning som i tidernas fullbordan skulle komma till stånd, det beslutet att i Kristus sammanfatta allt som finns i himmelen och på jorden.” Ef 1:9-10.

Omvändelsen ger Jesus det fulla utrymmet på det sätt som Fadern ämnat, för att den ordning som hör till tidens slut ska kunna etableras. Utan omvändelse, inget sammanfattande, inget inkluderande. Utan omvändelse, ingen tillhörighet. Omvändandet ger Gud fullt utrymme. Det för oss in i hans syften, Det för oss nära hans hjärta. Där brinner hjärtan. Där lyser ansikten av den härlighet som hör Kristus till. Där är hans ansikte vänt till oss, och våra till varandras.

Etthundraåttiogradersrörelsen gör dig böjlig. Den religiösa självmedvetenheten som jämt ställer anspråk på Gud vet inget om denna rörelse. Den är en inre känslighet för vad som hör till gudsumgänget. Denna rörelse gör dig formbar. Du slipper forma, hålla fast, styra och tvinga. Du slipper köttsligheten. Denna rörelse tar genast itu med fundamentet för självupphöjelsen, självsäkerheten och självmedvetenheten. Läppars bekännelse passar inte ihop med den rörelsen. Den etablerar istället sanning i hjärtegrunden.

Den första saligheten man möts av i den rörelsen är den vilken de som är tömda i sitt innersta bär på. I den öppenheten får riket plats. Saliga är de som låter sig tömmas. Saliga är de som omvänt sig från allt samlande och fyllande.

Etthundraåttiogradersrörelsen gör dig böjlig. Den ser till att du böjs under Guds hand. Den ser till att du får kännedom om Gud sådan han verkligen är. Omvändelse är en rörelse som för dig in i Faderns närhet för att du ska få möjlighet att lära känna honom. I det umgänget växer vishet och förstånd i stadigt tempo. I det umgänget växer insikten om vad som är dugligt inför tronen som vittnesbörd och tilltal i en värld som menar sig inte kunna höra Gud. Han, den ende sanne Guden, håller inte tyst, men talar främst genom en rörelse uttryckt med bestämda, väl avvägda fotsteg efter Kristi mönster.

Etthundraåttiogradersrörelsen är det mest solida profetiska agerande som kan utföras av gudsfolket. Det är den rörelse som kommer att få störst återverkningar där den finner utrymme. Den skaffar den enskilde ett nytt hjärta. Den helar folket. Den skriver lag i människors hjärtan. Den ser till att församlingen kan vara sanningens stödjepelare och grundfäste. Den förvandlar sinnen så att dessa kan mäta och värdera vad som är gott och välbehagligt inför Gud. Denna rörelse är det stora undret som ensamt kommer att öppna för de många mindre. Där under sker utan att detta det större får utrymme verkar annan ande.

Omvändelsen som sådan lägger hinder i vägen för den som vill skaffa sig fördelar. Den stoppar jakten på ställning och position. Etthundraåttiogradersrörelsen bryter sönder varje ambition och försök att ta ledning och styre. Ytomvändelsen säger alltid ”på våra villkor”. Ytomvändelsen stänger dörrar, framhäver sin duglighet och travar på i sitt övermod.

Guds hus är bönehus. Det är bönehus för alla folk. Ytligheten säger ”vi” och säger ”de” och snörper på mun. Etthundraåttiogradersrörelsen skiljer dig från ditt eget, så att du blir tillgänglig för alla. Det finns 45-graders kristna och 90-graders kristna – alla är de sidospårskristna, ivrigt försvarande sitt och sina. Alla dessa försöker så gott det går att tjäna Gud, men gör det på självvalda vägar och efter egenhändigt utformade metoder.

Några av oss är alldeles för stora för rörelsen och därmed för klumpiga för att kunna utföra den. Kivet och stridigheterna tar sällan slut där dessa stora håller till. Herren allena kan punktera dessa uppumpade kolosser. Men han har god hjälp av de små som övar sina steg i dagligt sökande efter honom som svarar på bön.

Den fullständiga omvändelsen formulerar fundament för den fullständiga enheten. Enhet stavas med ”R”, som i renhet. Enhet verkas inte fram med sammanslagning och kompromiss. Enhet är ett igenkännande av omvändelsens verklighet och nödvändighet. Omvändelsens faktum gör dig omöjlig i de sammanhang där allt ska vara brett, stort och produktivt. Men inför tronen är du känd och välkommen. Herrens ögon letar igenom alla vrår efter sådana. Där han finner dem finner han boplats. Och han fortsätter att hålla dessa böjliga så att de ryms på den smala vägen i Jesu sällskap.

Etthundraåttiogradersrörelsen är ämnad att skapa närhet och intimitet. Rörelsen är mera än hemkänsla och välkomnande. Det är att bära på Himlen. Denna rörelse binder oss till Himlens väsen. Den öppnar för Kristi sätt och sinne. Den är själva vittnesbördet om att Fadern är nära för att formulera ett kärleksuttryck mitt bland oss. Detta allena är ett sakligt bevis för att Gud menar allvar med sitt frälsningserbjudande. Att reagera med 180-graders sväng är att slå fast att samvetet är känsligt och ambitionen har begynt stämmas efter den Guds ordning som ska komma till fullt uttryck i Ändens tid, nämligen att forma och sammanfatta allt i Kristus.

Lars Widerberg

En plats sällan bemannad

Guds synsätt är profetiskt till sin karaktär, dess mått är Kristus. Guds ståndpunkt bärs av prästsinne, den bjuder försoning i Jesus Kristus.

En man kallad att stå med Gud, vakande under det att tid och värld följer sitt spår, ibland förd till att erfara och förnimma Himlens sällsamma väsen, finner sig inklämd mellan två väsensskiljda landskap. Det ena har förlorat sin skönhet och attraktionskraft – det är bara smutsigt. Det andra är annorlunda, bortom ord och försök till beskrivning. Den människa som kallats att stå med Gud befinner sig mitt i ett gap, mitt i ett spänningsfält där krafterna överväldigar. Han har sett Himlen, därför gläds han med bävan. Han har gjorts medveten om frånvaron av himmel, därför bär han en börda som hotar att bryta honom sönder och samman. Denna plats är sällan bemannad. Och Gud söker. . .

Denna människa har sett Faderns ansikte, sett ljuset i dennes ansikte – ”himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring äger rum och ingen växling av ljus och mörker”. Kristallhavet har intagit hans horisont – oskuld och helighet, sanning och mjukhet sammanflätade. Beskrivandet och skrivandet faller samman – hans sökande efter orden upphör inte. Lammet, slaktat och uppståndet, har invaderat hans dagar, fyller hans tid till brädden – det har omgestaltat hans utblick och hållning efter prästfolkets sätt. Hans anblick för med sig en hälsning om heligheten, dess väldoft ger sig tillkänna i enkelhet och oskuld.

Utsikten till och löftet om ett seende, en utblick, av denna kvalité fyller en människas hjärta med bävan. De som sökt det och som funnit väg till det har hjälpligt beskrivit sina iakttagelser i enkla dagböcker, i prosans varianter och poesins alla rytmer, i storslagen teologi – allt ligger redo att sporra oss till stilla vandring så väl som till stordåd. Ändå söker Gud sin man – en enda. . . Varför, varför tvekar man att ta sig in i Guds närhet? Är den frälsning som Herren har berett defekt, det beskydd som ligger till reds otillräckligt? Är spänningen i gapet för svår att hantera, är Guds börda för tung att bära? Är Guds Andes resurser för magert tilltagna? Varför måste Gud ge sig ut för att söka efter en man att ställa i gapet till försvar för landet? Se på saken ur Herrens perspektiv – ingen att placera där det skulle göra mest nytta.

Den som ställts i gap, i revor och rämnor, brottas med verkligheten – i detta avseende är han redan på väg att bli profetisk.  Den människa som står i begrepp att ta sådan position brottas med den utblick som gudsordet förmedlar – i detta avseende är han redan på väg att bli profetisk. Mannen i gapet måste lära sig att se som Gud ser. Människan i gapet låter sig identifieras med sitt folk, med sin omgivning i sanning och i kärlek – för att han därigenom ska kunna låta ord följa som sammanflätar sanning och kärlek. Sådana ord är aldrig sentimentala eller klemande, heller aldrig hårda och okänsliga – alltid vägda efter Himlens mått. Hans ord väjer för efesierdilemmat, vilket uttrycker sig i förmåga att avslöja det som står falskt, men som står tomt på omsorg och mjukhet mitt i denna sin nödvändiga begåvning. Himlen, dess ljus och kristall manövrerar bort bristen på autenticitet. Mannen i gapet kämpar det mjuka kriget – hans vapen tillhör inte världen.

Mannen i gapet är en person som redan smakat döden, en korsfäst människa. Vad skulle spänningen i gapet kunna kosta utöver detta? Han har begynt att formas av Kristus. Vad skulle världen kunna ställa upp emot honom? Hans tjänande har Kristus, den korsfäste, som grund. Vad slags fiender skulle kunna skaffa makt över honom? Mannen i gapet har sett och satt namn på den plats han är på färd mot – den himmelska staden. De platser han lämnat bakom sig återser honom inte, om inte Gud sänder honom som budbärare. Därför har han frihet att tjäna med fullt fokus på den uppgift som ligger framför honom. Han delar aposteln Paulus synsätt: Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet. Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt. 2 Kor 4:17-18.

Men, varför är dessa män så få, så svåra att finna när de bäst behövs? Denna plats är sällan bemannad. Och Gud söker. . .

Lars Widerberg

Läsning: Hes 22:30, Jak 1:17.

 

Hämtat från anteckningar använda i en församling i Bronx, New York.

Under som vilseför

Våra dagar tillhör den tid, särskilt förutsagd, då man bedrar och låter sig bedras. Dessa som förs vilse räknas med stora tal. Bedrägligheten och bedrägerierna blir till tecken, då de många letar efter under och bekräftelser. Få tycks inse att de förs vilse, några gömmer sig undan med skammen och besvikelserna. Ännu färre står upp för att visa på möjligheten att kristna skulle kunna föras bort från vägen till Himlen. Mirakeltjänstens förespråkare tränger Guds sak, de som letar efter brödunder avvisas av Herren också i dessa dagar. Bland de många som söker sig till mirakelmän finner Herren knappast någon som kommit för överlåtelse och tjänande. Ingen inser att alla dessa försök att bärga vittnesbördet med undergörande leder till att kärleken kallnar.

I dessa dagar borde vittnesbördet stå starkt, i dessa dagar då sanningsbegreppet omformuleras och vittnesbördet om Guds herravälde avvisas vore det följdriktigt att de kristna sammanhangen blev bekräftade med övernaturlig överbevisning. Ropet ligger rätt, ”Skaffa oss ett vittnesbörd att bära på” – men sökandet efter dess utgestaltning tar miste då sannfärdigheten offras. Kristi vittnesbörd, profetians Ande, talar skarpt mot varje tendens till avvikelse och lögn – men våra invanda mönster skyddar oss från att ens reflektera. Också gudsordets självklarheter ställs åt sidan då man söker sig in i det övernaturligas områden för att finna bot för plåga och tecken till verifierande av andlig ställning och status. De heliga är den grupp som med kraftigaste anslag utsätts för bedrägeriets övergrepp.

Varför måste man? Varför måste man se med kritisk blick på de sammanhang i vilka man kan uppleva helanden och upprättelse, se under och olika slags tecken. Allt detta goda måste ju komma från Himlen, Gud är ju en god Gud. Varför varnar gudsordet för falska under och tecken? Kan det finnas andra källor till detta goda? Klarar någon annan av att hjälpa och ställa till rätta? Blotta existensen av varningarna för bedrägeriets existens och de kristnas utsatthet borde vara tillräckligt svar.

För de många blir undren som åtföljer falska lärosatser till bekräftelse på att undervisningen är riktig. För de många bekräftas gudsmannen av de under som följer honom. Man håller för sant att helandena är den frukt som bestämmer gudsmannens autenticitet. Man låter det övernaturliga ingripandet bestämma gudsordets tillämpning. Men, gudsordet säger emot detta förhållningssätt och hävdar skyldighet att bedöma sannfärdighet och ödmjukhet hos gudsmannen som norm för de verkliga gudsingripandena. Står han sann till sin karaktär och i sin undervisning, kan man börja tänka i termer av att också helandet kommer ur Herrens hand. Bedrägerier på andlig grund når full kraft där kärleken till sanningen har slocknat. Herren gör sina under på sannfärdighetens och löftestrohetens grund.

Varför låter man sig bedras hellre än att söka efter sanning? Varför föredrar man att bedra, hellre än att stå sannfärdig och kunna erbjuda liv i Kristus? Varför leds man att forma om begreppet sanning? Klarar man inte att stå emot de krav som tidsandan ställer upp och som formulerats av filosofer med fundamentalt inflytande över etikens perspektiv. Den profet som tänker profit drivs av ett oriktigt motiv, den andlige ledare som väljer sin roll på egen hand står utan mandat. Båda behöver omgivningens bifall för att kunna behålla sin roll – undermakeriet skaffar dem ett slags täckning.

Se på dessa som desperat söker lindring i sjukdomssituation – dessa som låter sig bedras. Smärtan och rädslan är nog för att driva dem vilse. Deras hållning är ändå någorlunda rimlig – ett pragmatiskt sökande efter en kur som fungerar. Vore det inte rätt och riktigt på alla sätt att skaffa dem rätt, skaffa dem helande, på bedjandets och sannfärdighetens bas?

Hos fåfängans profeter, hos bedragaren har självmedvetenhet och inbilskhet vuxit till sådan proportion att maktinfluenser bortom det naturliga begynner göra sig gällande. Aposteln Paulus talar om köttslighetens uttryck i Galaterbrevet och visar att ett sådant självfokus ger rum åt andliga influenser – vilka har resurser nog att verka fram under. Självupptagenhet och hybris öppnar för en maktsfär som klarar att föra ”jämväl de utvalda” vilse. Under dessa influenser mobiliseras själslivet till att utföra ting som normalt vore omöjligt – man nämner denna förmåga under rubriker som själskraft, trons manipulation, ESP och spiritism. Gränserna mellan själslivets förstärkta förmåga att påverka sin omgivning och de andliga influenser som verkar i sammanhanget suddas efterhand ut – och den som brukar köttslighetens möjligheter i detta perspektiv leds i allt högre grad av andekraft.

Herrens allomfattande varning rörande dessa låtsasprofeter – grekiskan kallar dem pseudoprofeter – som skaffat sig förmåga att göra under och tecken innehåller viktiga definitioner. Ordet ”semeion”, tecken, beskriver detta med vilket en person eller en företeelse särskiljs genom. Ett tecken har således till uppgift att visa på dess eget ursprung. Ett lögnens under visar upp lögnen. Ett Guds under visar vem Gud är. Med detta förstår vi att undret inte alltid bär något gott med sig – det kan bestå av ett helande, men har lögnen som ursprung. Prövningsförfaranden står som absolut nödvändiga.

Det andra ordet ”teras”, under, beskriver den gärning som ”kan utföras av vem som helst”. Denna sats finner man i J.H. Thayers grekisk-engelska lexikon, en värdefull källa som så många bibelstuderande använder. Ett under rubbar naturens förlopp och lagar, men vem som helst skulle kunna utföra det. Här står ännu en markör som visar hän mot den naturliga, den köttsliga, människans möjligheter då hon utvecklar sin själskraft i samspel med andekraft. Undret hör till sin natur hemma i det vi kallar det övernaturliga – men det övernaturliga kan inte omedelbart tillskrivas Gud eller den Helige Ande. Gudsordet bjuder oss att testa Andens närvaro för att ingen av oss ska behöva bli bedragen – och allt detta visar nödvändigheten av köttets och köttslighetens korsfästelse. Där korset står verkligt, får Herren utrymme för sina goda under.

Fåfängans profeter ropar sitt ”Här är Kristus”, ”våra under visar Kristus, våra under visar att vi representerar Kristus, våra mirakler visar att vi är sända av Gud”. Falskprofeten, helandepredikanten och den världsvane evangelisten gör om Kristus till att passa det evangelium som de alla representerar – ett evangelium som saknar kors och som inte längre orkar bära upp sanningen. Den verklige profeten säger något om helighetens Gud, han säger något om ”all trösts Gud”, om Herren och hans nitälskan för sanningen. Fåfängans profeter låter sin köttslighet spilla över och skämma allt i deras väg. Om de inte klarar att få omedelbar bekräftelse drar de sig inte för att förödmjuka opponenten eller förolämpa och skrämma dem som inte kan argumentera för sannfärdigheten. Deras under leder alltid bort från Jesus Kristus.

De som låter sig bedras är många. Anledningarna till att bedrägeriet finner ingång är många. Den enklaste öppningen utgörs naturligtvis av dessa oändligt många behov – plågan alltför intensiv, mänskliga resurser otillräckliga, oron för tung att bära. Och vem vill skuldbelägga i sådana sammanhang – men bedragarna bryr sig inte och förnöjer sig med nya byten. Vem vill skuldbelägga – men testandet av ursprung och källa kunde kanske i sig bära på öppnandet för det verkliga undret, ivrandet för sannfärdigheten behagar Herren.

Andra söker efter Herrens välbehag mitt i bristen på lydnad och efterföljelse och menar att Herren ska vara trogen mot sina löften. Man bortser från hans maning till motsvarande trohet hos den troende. Ytterligare några gör tron till metod för att skaffa sig det man anser sig ha rätt till utifrån sin uppfattning av löftenas innehåll, och sätter med sina trosanspråk tummen i ögat på Gud. Många letar sig plats i stora auditorier för att få uppleva sensationella ting och röras av religiositetens ljumma vindar, vilka blåser upp till ideliga vindkast i läran. Andra vågar ställa sig i vägen för Herren och begära tecken som bekräftar hans existens och som samtidigt ger rätt att ifrågasätta honom. Jonas tecken, den nytestamentliga motsvarigheten till Jonas tecken, Kristi uppståndelses tecken är givet åt dessa som så demonstrerar sin ovillighet att ta emot Herren med den enklaste tro.

Den salighet som gudsordet utlovar ges till dem som hungrar och törstar efter rättfärdighet. Alla dessa som letar mirakler på felaktig grund lämnas att föras vilse. Markus avslutar sitt skrivande med ord som vänder på tingens nuvarande ordning: ”Tecken ska åtfölja de troende”. Vem följer vem? Vem letar efter vem? Guds tecken, Guds förut beredda gärningar letar efter riktig tro. Guds vittnesbörd söker efter dem som vågar stå upp för att tala mot bedrägerier och pragmatiska halvlögner. Och hur skulle det gå om vi tog romarbrevsordet på allavar om att ”ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem.” Många, väldigt många, av dessa som nämns som gudsmän skulle vara tvungna att upphöra med sin aktivitet. Den enhet som nu låter sig bekräftas med under och tecken skulle få lämna plats för de heligas endräkt.

Herrens ord för ändtiden innehåller en kraftfull varning rörande undrens roll som bekräftelse på andliga verkligheter. Dessa dagar är de dagar då kärleken till sanningen kallnar, tider då man inte längre känner igen lögnen och inte bryr sig om den dynamik som driver män och kvinnor att föredra bedrägeriets kortsiktiga fördelar. Under och mirakler binder mottagare och åskådare till mirakelkällan. Falskundren binder var man till lögnaren. Dessa lögnens helande motsäger omsorgen och kärleken kallnar därför. Man klarar till sist inte att skilja på heligt och oheligt – och världens väsen blir församlingens. Uppmaningen ljuder distinkt från dessa som bedrar – bedöm inte, var inte kritisk, ni hindrar därmed ”andens verk”. De säger därmed rent ut att det kristna sinnelaget – renhet och rättfärdighet – står i vägen för deras bedrägliga konster.

Herrens löften är dyrbara klenoder, vart och ett av dem borde vila i renhet i var troendes hjärta. Herrens nåd är verkligen ny, en verklig nyhet var morgon i varje kristens liv. Herrens benägenhet att vilja göra väl och hjälpa all står klart lysande genom alla tider. Hans avoghet mot synd och elände har sitt fokus i Jesu Kristi kors. Alla dessa aspekter av hans kärlek till oss alla speglas aldrig av fåfängans profeter, oavsett deras propsande på att ha förmåga att hela, göra under och åstadkomma mirakler. Håll rågången klar, håll skiljet distinkt, bevara kärleken till sanningen – Herrens under kommer att följa de troende.

Lars Widerberg

Läsning: Matt 24:4-5 Matt 24:24, Joh 6:26, Matt 24:12, Matt 7:15-20, 1 Tess 5:21-22, 2 Tess 2:10, Gal 5:19-21, Ef 4:14.

Ett rytande mitt i sammanbrottet

Amos, en man som förts från att ha varit herde till att förmedla ord från Gud till en vilsefaren nation och dess ledare. Han hade letts till ett hörande av annat slag, ett hörande i konflikt med dessa män som tagit position som landets styresmän. Orden från Gud nådde landets företrädare och herdeskap just vid en kritisk tidpunkt – två år före en förödande skakning, i tid för att dessa män i ansvarsställning skulle hinna med omvändelsen och vända sig till Herren i säck och aska. Men de var uppfyllda av den visdom som utgjorde orsaken till den kommande domen, fyllda av de tankegångar som slog Guds vittnesbörd i spillror. Alla var de fåfängans herdar, utan en enda tanke på omvändandets nödvändighet.
Och Herren ryter. . .

Guds röst, och de ord som sänts till den vilsefarande nationen, mot de krafter som drog över sig dom och ödeläggelse, var av kraftfullaste slag – som ett lejons rytande. Orden mobiliserade den starkaste kraftansamling mot fåfängans dynamik, mot de samspelande faktorer som lockade hela folket att endast söka sig tryggad utkomst och välgång. Dessa fåfängans herdar och de främmande makter som grusade Gilead och bröt sönder det samlade vittnesbördet till något som väl stämmer med ett modernt ”Ground Zero”, till något av dessa bottenlägen som vi nått i dessa dagar. Gileads balsam hade försvunnit, fåfängan hade tagit dess plats. Dess ledare hade inget intresse av att söka återupprätta vittnesbörd och andlig hållning.
Och Herren ryter. . .

Ord gavs åt en annan profet efter en period av sönderfall och ödeläggelse – till Joel. Guds börda, vilken han hade i uppgift att föra fram till ledare som brast i vilja att se så som Gud ser, Guds börda bestod i att det inte längre fanns någon som kunde representera honom och hans sak, ingen fanns som lät sig föras till samvaro med honom. Inga matoffer eller drickoffer fanns tillgängliga, ingen gemenskap med Herren var längre möjlig på grund prästernas fåfänga och självfokus. Det fanns inte längre någon väg in i den Heliges närhet på grund av deras ovillighet till omvändelse, på grund av deras ovilja att ge upp sin världstillvändhet. Och Herren klargjorde för dem alla, att utan tårar och omvändelse – stående på helig plats, mellan förhus och altare – kunde det inte bli tal om någon utgjutelse av Guds Ande till återupprättelse. Vart försök till upprättelse vid ett bottenläge utan allvarets sammankomst till omvändelse måste sluta med fiasko.
Och Herren ryter. . .

Herren har sak med sitt folk, och denna sak kan definieras i en enkel sats: Vittnesbördet om ”Kristus i oss” har på det hela taget lämnat församlingen. Det samlade vittnesbördet om Kristi närvaro, om den andliga renhet och mognad som Kristus tillför, har grusats. Herdar och lärde räknar inte det andliga mognandet, gudfruktigheten, som ett värde att värna. Gileads balsam, det samlade vittnesbördet om ”Kristus i oss, härlighetshoppet”, vittnesbördet om försonandet och upprättandet, har förts åt sidan till förmån för ett underhållningsevangelium som står i vägen för eftertanke, står i vägen för sökandet av frälsning och helighet. Att Guds härlighet är borta, att vi står utan härlighet som det gamla Israel – I-Kabod, bekymrar ingen. Dessa eviga värden ställs på undantag, för att ”sökarna” ska känna sig hemma och inte råka ut för obehag.
Och Herren ryter. . .

Den profetiska församlingen, den församling som öppnar och böjer sig för nödvändigheten att sätta sig i säck och aska, sätta sig med ett djupgående omvändande, kommer att få se ett återförande av vittnesbördet. Där de heliga samlas, gudfruktiga män och kvinnor, kommer dessa att kunna föra fram ett ord om återupprättelse vid sitt eget ”Ground Zero”, där vittnesbördet tröskats och trängts. Där Guds dom och skakande har fått verka ett gediget gensvar kommer man att kunna uppleva en Andens utgjutelse till ett upprättande av vittnesbördet. Och den upprättelsen kommer att äga genomslagskraft.
Och Herren ryter. . .

Herren väntar på att män ska låta sig samlas, på att kvinnor ska låta sig samlas, till Helig sammankomst, till gråt mellan förhuset och altaret, till gråt och omvändelse för det vittnesbörd som så har trängts och grusats i Gilead, gråt och omvändelse för ett upprättande av gudsgemenskapen, gråt och omvändelse över den kraftigt rotade ovilligheten att tjäna inför Gud och människor i sanning och ödmjukhet. Den Heliga sammankomsten vågar klä sig i säckväv, den Heliga sammankomsten vågar tala omvändelse, den Heliga sammankomsten är det enda sammanhang som har lov att dröja inför Gud i väntan på ett återupprättande av vittnesbördet, det enda sammanhang över vilket Gud låter sin Helige Ande utgjutas för ett gemensamt vittnesbörd till gudfruktighet och tjänande.
Och Herren ryter, till både skakande och upprättelse.

Lars Widerberg

Läsning: Am 1:1-5, Jer 8:22, Joel 1:8-10, Joel 2:12-14, 1 Tim 2:8-9.

 

Hämtat från anteckningar använda i en församling i Bronx, New York.

En uppgörelse för att bli församling

Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. 1 Pet 2:9.

Herren Jesus bygger sin församling för vittnesbörd och tillbedjan. Han sammanför ett folk för att stå som prästfolk med Davids löften och likvärdigt ansvar i ett tjänande inför Gud, Fadern. Män och kvinnor förs samman för enklaste och märkvärdigaste uppgift – att vistas inför Herrens ansikte. Män och kvinnor förs samman för att höra hans röst. Tillbedjan öppnar hjärtan till att föras nära Hans hjärta – en helgandets invasion mitt under det gemensamma lyssnandet. Tillbedjandet öppnar sinnen för Guds tankar – för insikt, tillförd av den Helige, där man gjort i ordning för stillhet. Sann tillbedjan fordrar neddragen ljudvolym, få instrument, ingen ritual – sann tillbedjan begynner då man vågar hålla tyst, begynner då det uppmärksamma lyssnandet prioriteras.

Ett seende, ett samfällt seende, iordninggjort av Herren för sitt folk, och det intensiva lyssnandet som mobiliseras i de heligas gemenskap skapar tillräckligt fundament för ett mandat, för ett auktoritativt ord att verka över sammanhang och situationer till vilka det har sänts. För formandet av en sådan gemenskap, en sådan församling, måste altare och offer göras i ordning. Begynnelsen till en sådan gemenskap och dess tjänande inför Herren vilar i dess gemensamma offervillighet.

Se på staden, ta en grundlig titt på dess främsta särmärken. Se på de gamla städerna, såväl som på deras moderna motsvarigheter – alltid likadana. Ställ upp några ord på rad och stadens ihärdiga ljus skapar genast sin egen definition. Extravagant, hämningslös, förljugen, övermodig och stolt, anspråksfull och skrikig, fantasterier och dumhet, bisarr och pervers. Dårskapen växer med hennes omfång – ju större stad, ju mera inbilskhet. En kär kristen filosof angav boktitel, som fångar helheten med bittersmak: ”Death in the City”.

“Babylon is everywhere”, Babylon finns överallt slog en arkitekt fast i en annan boktitel. Dess hängande trädgårdar ansågs tillhöra världens sju underverk. Lättsinnig, överdådig, tygellös – ta fatt fler ord i samma genre och du finner hennes väsen. Ur, Abrahams stad, hade ett altare i varje gathörn. Med hjälp av alla dessa altare formar man stadskultur och sedan landets mönster. Den moderna staden hyser marknad för varje tanke och trend. Som trons fader kallades Abraham att lösgöra sig från staden med dess många altaren, för att påbörja resa till den stad som Gud gjort i ordning – till Sion.

Tillbedjan bryter mönster, tillbedjan bryter sig loss. Tron bryter sig loss. Tro och tillbedjan reser sina egna heliga altaren längs vägen till den himmelska staden. Tron vänder sig bort från städernas altaren, från trendernas och tankebyggenas altaren för att göra sig redo att bygga altaren till Guds ära, för att bygga vittnesbörd som pekar på helgd och gudfruktighet. Lösgörandet är ett måste, en nödvändighet för helighetens skull och för det prästerliga tjänande som pilgrimen så småningom leds in i. Prästtjänst kan inte utföras utan denna grundliga uppgörelse och detta övergivande, av den enkla anledningen att Gud inte lämnar sitt bifall till prästtjänst som står besmittad av främmande protokoll.

Se på Jerusalem. Denna stad förvandlades till ett imiterandets sammanhang i stället för att vara en vittnesbördets plats. ”I alla gathörn byggde du höga altaren åt dig, och du lät din skönhet smutsas ner”, Hes 16. Så fördes hon till Babel, till den plats där man dyrkade all slags ohelighet vid altaren uppställda i varje gathörn. Jeremia hade ett ord till Jerusalems män: ”Gå omkring på gatorna i Jerusalem och lägg märke till vad ni ser, sök på torgen om ni finner någon, om det finns någon enda som gör det som är rätt, och som frågar efter trohet. Då skall jag förlåta staden.” Jer 5:1-2.

Församlingen, ekklesia, består av män och kvinnor som allvarsamt tagit till sig kallelsen att ta sig ut ur stadsväsendet, ut ur de många altarnas grepp och inflytande, för att söka den stad som Gud har berett. För att kunna vara församling, för att kunna vara ett omisskännligt och helgat vittnesbörd inför dessa städer, inför dess många altaren, måste hon göra sig loss, låta sig skiljas bort från dess väsen och dess mönster. En led, en riktning leder henne in i Guds syften, in i sant tjänande – den leden för omedelbart ut ur och bort från stadens väsen, bort ur dess död, då den står i direkt opposition och fiendskap mot Gud med alla sina förfärliga altaren. Sedan, efter detta grundliga lösgörande, kanhända det kommer en tid då dessa som så renats och avskiljts, får stå i rättfärdighetens tjänst, i ett sökande efter tillfällen till ödmjukt tjänande – en återlösningens och fridens tjänst, ett planterande av rättsinne och gudfruktighet i ett samhälles mylla, vilken beretts genom extraordinärt bedjande.

Det tjänande som behagar Gud består i att bygga altaren, som får stå rena och fria från Babylons mönster – hon som alltid dyker upp med sina mångfärgade erbjudanden i alla sammanhang för att leda till kompromiss, där helgandet och gudfruktigheten räknas som värden med evighetskvalité. Hon är inställsam, hon vill så gärna vara med och hjälpa till med frälsningen och församlingsbygget – men, med sina erbjudanden motsäger hon frälsningens fullhet och motsäger försoningens alltillräcklighet.

Församlingen förs samman till att tillbe vid altaren där vittnesbördet om Jesu Kristi fullständiga välde och styre står odelat. Detta samfällda tjänande får inte vara annat än ett helighetens tjänande inför Gud, Fadern, enligt hans syften i Jesus Kristus. Resandet av dessa altaren är ämnat för att bereda ett sökande av Faderns ansikte, för det seende som ett sådant sökande förmedlar, för Faderns beröring av de heligas hjärtan. Resandet av dessa altaren är ämnat för att åstadkomma ett gemensamt hörande av Herrens röst – för att sedan föra hans ord till en sargad värld. Ett seende och ett hörande efter detta sätt förmedlar mandat – ett mandat som måste stå rent och odelat.

Lars Widerberg

Hämtat från anteckningar använda i en församling i Bronx, New York.

Församling befäst för Guds syfte

Jesus Kristus förklarar sin intention, han avgränsar sitt syfte såväl som metod med ett klart och otvetydigt: ”Jag ska bygga”. ”Jag ska bygga min församling.” Matt 16:18.
Fadern lyfter fram något om form och slutgiltighet: ”Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.” Matt 3:17.
Dessa två satser förs samman i det följande. ”En hemlighet, som från evighet har varit dold i Gud, alltings Skapare. Så skulle Guds vishet i sin mångfald nu genom församlingen göras känd för härskarna och väldigheterna i den himmelska världen. Ef 3:9-10.

Gud bygger för syfte – hans bygge håller mått och utseende vilka är honom värdiga, mått och fason som klarar att representera honom, representera de syften som bestämts i Kristus. Utväljandet och insamlandet av material, sammanfogandet av detta som ska bära värden och vittnesbörd, uppförandets processer, allt detta detaljerade samspel i denna struktur, allt detta hålls samman av Herren själv – vem annars skulle räcka till för detta?

Erkännandet av Jesu suveräna herradöme, omfattandet och uttryckandet av hans välde i ett gemensamt och grundligt disciplinerat församlingsliv finner endast sitt mått och omfång i Kristus själv. Han är och bär evighetens mått, Himlens egen måttstock. Församlingen, var del och vart segment, var och en individ har sin plats i helheten, håller sin position endast för att lyfta fram och visa upp Kristi välde. Män och kvinnor, unga såväl som gamla har förts till Kristus för att böja knä – alla ska böja knä, vart och ett namn ska knäböja, Fil 2:10.

Med den mjukhet, med den ödmjukhet som följer erkännandet och bejakandet av Kristi välde som en verklighet i den inre människan och den gudfruktighet som följer i det yttre, formas prästhållning och ett mandat till att med rättsinne tjäna syndare i både församling och samhälle. Detta blir i sanning ett ”Kristus i oss, härlighetens hopp” – Kristi hemlighet framförd till hedningar som återlösning och befrielse i dess mest praktiska, fredsmäklande och fridsstiftande kategorier. Församlingen är ämnad att vara en prästsamling som förstår att förkunna och synliggöra Herrens död, i vart skede, till dess att han kommer.

Herren Jesus beskriver sitt bygge av församlingen som ett formande av en prästsammankomst, en återlösandets sammankomst och lägger omedelbart till att den ska vara en konungslig samling. Upp 1:6. Återlösandets verk i dess fullhet innehåller ett förberedande för Konungens återkomst. Församlingens återlösande arbete har sin fullbordan i ett rikesuttryck – ”då allt ska upprättas igen”, Apg 15:16-17. Men, församlingen finner redan denna dag davidsaspekter att låta sig engageras i. Hon är ämnad att låta ”Guds vishet i sin mångfald nu göras känd för härskarna och väldigheterna i den himmelska världen.” Ef 3:10. Detta davidsmandat, detta konungsliga mandat ligger ankrat hos församlingen som helhet – enskilda räder och högröstade individualistiska initiativ kommenderande makterna att vika, skapar endast oreda, en oro och oreda som inte drabbar något annat än församlingen. Allt sådant måste stävjas med apostolisk kraft, för det konungsliga vittnesbördets skull.

Församlingen är ämnad att stå som profetisk sammankomst. Dess roll består i att visa Fadern, Skaparen. Dess roll består i att visa hans syften i skapelsen, hans rättfärdighet och kommande dom. Dess fundamentala roll består i att definiera heligheten och samtidigt föra talan mot orättfärdighet och orenhet, föra talan mot var företeelse som inte låter sig fogas efter Guds evighetssyften. Den profetiska församlingen far inte efter sensationer, den värjer sig kraftfullt mot det bisarra. Sannfärdighet och ödmjukhet sammanförda till en verksam helhet står som markör för det som tillhör Gud. Himlen är närvarande med henne som överensstämmelse – hennes bön är ”Såsom i Himlen, så ock på jord”. Det som hon har sett där i fråga om syfte och profil, söker hon intill desperation att ankra här. Hennes profetroll bär inte med sig många ord, men mycket av det liv och den hållning som hon funnit i Himlen.

Församlingen är en kollektiv företeelse, hon nämns att vara Kristi kropp. I denna sin prästroll, så väl som i sin konungsliga uppgift är hon ämnad att vara ett korrektiv. Hon är ”ekklesia” – dessa som är utkallade ur samhällen och sammanhang för att dugliggöras att tjäna dem som hon fördes ut från. Hon ska vara en korrigerande funktion, hon bär försoningens ämbete, hon har gjorts redo att verka och gripa in med försoningens och fridsstiftandets resurser i Kristus. Hon är en korrigerandets företeelse – genom den samfällda lydnad och ödmjukhet som mognat hos henne är hon kapabel att bära vittnesbörd och vara en gudfruktighetens kraftresurs i helighet inför alla dessa härskare och väldigheter. Hon är ett återlösandets maktfokus mobiliserat av Himlen – ett konungsligt prästerskap.

Vem förmår att bygga något sådant? Vem vågar försöka bygga? Om Kristus bygger – vem kan då stå emot? Om vi tillåter honom att bygga enligt sin modell och sina syften – vad blir då resultatet?
Vilken kommer din främsta bön vara efter att ha läst denna text?
Kommer Jesus Kristus, Herren, att kunna finna något som överensstämmer med sina syften och som därmed är värdigt honom själv i din stad, i de sammanhang där ditt bedjande når?

Lars Widerberg

Hämtat från anteckningar använda i en församling i Bronx, New York.

 

Salt och nederlag

Dessa följande ord innehåller distinkt tilltal hämtat ur Guds bilderbok, ur Himlens instruktionsbok – ur både Gamla Testamentet och Nya Testamentet. Detta samlade tilltal skaffades fram från Herrens hjärta för att återföra tilltro och tillit bland hans folk.

Kung David hade förts in i mörkaste modfälldhet under sina försök att föra Guds ark till Jerusalem. Ussa dog under Guds hand då han hade gjort ett enkelt försök att stötta och freda förbundsarken på dess vingliga färd på oxkärra, efter filistéersätt, längs smala spår upp emot staden som Gud hade valt. 1 Krön 13.

Kung David samlade en del av sin insikt om Guds vägar på det svåra sättet – han prövade metoder som inte fanns i handboken och tvingades konstatera att nederlagen kommit därför att ”Vi sökte honom inte så, som tillbörligt var.” ”Vi sökte ju inte Gud på rätt sätt.” 1 Krön 15:13. Många av oss har under långa år förts undan och bort från Guds ordning för tillbedjan och bedjande, långt bort från gudfruktighet och gemenskap. Besvikelsen och bitterheten, misstroendet och missämjan växer till oförtrutet. Allt detta för att vi inte övats att söka Gud efter stadgad ordning.

Man annonserar i dessa dagar stor frihet för allt slags bedjande från kyrkornas talarstolar. Man menar att det går bra att be om vad som helst – det är bara att be enkelt, ”i tro”, gärna med någon som man gjort en ögonblickets lilla överenskommelse med. Gud svarar på all bön. Gud måste ju visa trohet till sina löften. Och man citerar ord som Joh 14:13 och 15:7 till underlag för påståendet att all bön besvaras förbehållslöst.

Men, dessa två textfragment ur johannesevangeliet tillhandahåller sitt eget nytestamentliga ”efter stadgad ordning”, ”på rätt sätt”. Satsen ”om ni förblir i mig och mina ord förblir i er” ställer upp ram och referens, satsen ”i mitt namn” dikterar syfte. Och dessa båda riktmärken reducerar varje köttslig böjelse och ambition till agnar som vinden lätt skaffar bort ur det relevanta bönesammanhanget. Det finns inget utrymme, inget utrymme alls, för jordebundenhet och köttslighet i Kristus. Det finns ingen hjälp eller överlevnad för något annat namn där Herrens namn tillbes. Men vi låter oss indoktrineras annorlunda från våra kyrkors talarstolar och våra böneplatser dränks med all världens smutsiga tankar och projekt – och med all den besvikelse som den uteblivna bönhörelsen orsakar.

Kur och hjälp mot detta bittertillstånd finner man i Saltdalen där Israels armé slog Edom, en väldig här av Esaus avkomlingar. Tillåt oss att påminna om ”att det är HERREN, Israels Gud, som har gett kungadömet över Israel åt David för evig tid, åt honom själv och hans söner, genom ett saltförbund.” 2 Krön 13:5. I Andens sammanhang representerar saltet ”ett evigt vänskapsförbund mellan Gud och hans folk. I Andens sammanhang står Esau och hans avkomlingar, Edom, för den stora besvikelse och den bitterhet som följde Esaus val av en skål med tunn, röd soppa i stället för förstfödslorättens mättade välsignelse. Saltet minner om trohet till Guds syften. Men, inget salt hjälper i Esaus röda soppa.

Anloppet mot Israel, mot gudsfolket, var massivt. 18000 edoméer – antalet bistert rödklädda representerar alla oräkneliga nederlag, all ånger och blygsel. Denna stora här representerar alla dessa öppningar för besvikelse och bitterhet som så enkelt slår rot i det inre av en människa. Striden mot denna särskilda stridsformation måste föras i Saltdalen. Den kommer alltid att föras i denna särskilda dal. Det är en davidsstrid, ett slag som rör Guds trohet och om tillämpningen av hans löften – denna trohet och dessa löften som följer ur det eviga vänskapsförbundet, ur saltförbundet.

Guds kärlek är kanhända villkorslös och kravlös, men det förhåller sig inte så med hans förbund och vänskap. Den tragiska berättelsen om Arken, filisteerna och Davids försök att återföra vittnesbördets Ark och härlighet efter filistéermönster, i stället för att använda prästsätt, uppenbarar orubbligheten och det absoluta i Herrens sätt att förhålla sig till sin sak. Arken, Guds vittnesbörd, står i fullständig motsats till det filisteiska förhållningssättet – står så i en evig ovänskap. ”Vänskap med världen är fiendskap mot Gud? Den som vill vara världens vän blir Guds fiende.” Jak 4:4.

Köttslighetens försök att lägga beslag på löftesverkligheten och vittnesbördet för församlingen till den kargaste och ödsligaste fångenskap – en fångenskap som arrangeras och formas av fåfängans profeter, övermodets och överdådets apostlar och av herdar som inte bryr sig om annat än trygg inkomst. Fiendskapen mellan köttslighetens anspråk och en davidsvandring i ödmjukhet är beständig. Den repeteras från generation till generation. Konflikten utgestaltas i varje familj och över var fråga. Men saltet har röst: det meddelar att det går att lita på Gud – och säger samtidigt att efterföljelsen måste ordnas efter Anden. Våra bekvämlighetsmönster har ingen relevans alls där gudfruktigheten bor.

Herren Jesus bygger församling för sina eviga syften. Den ges form och ram efter Himlens egen natur. Dess existens definieras av sin förmåga att bära vittnesbörd. Den leds att vara profetiskt instrument under Guds hand i enlighet med det mått av samfälld lydnad som den mödosamt skaffat och praktiskt uttrycker. Hennes uppdrag kommer att växa i betydelse och dignitet allt eftersom hennes förståelse av Guds fortsatta kontrovers med jordebundenheten utvecklas. Ett betydande arbete som förelagts henne i dessa dagar består i att säga upp falskheten från pulpeter och talarstolar, rensa ut både begärelse och bitterhet ur bönesalarna och konfrontera fåfängans profeter och stortalighetens apostlar. Filisteernas sätt att göra kyrka och det patetiska tiggeriet i Edom måste få ett slut.

Vi rekommenderar krig, vi rekommenderar var och en att gå ut till strid mot misströstan och bitterhet i Saltdalen. Gud kan man lita på. Man kan lära känna honom, det går att lära känna hans löften och dess vägar till uppfyllelse. Vi rekommenderar er alla att stanna upp för att vänta ut verkligt mandat, vänta ut ett framväxande av ett verkligt bedjande. Vi rekommenderar er alla att sätta ut vakt i Edom, vaka och vakta för att hindra pastorer och andra talträngda att ljuga om Guds löften. Vakta och vaka för att inte släppa fram apostlaskap som hävdar falska kreditiv.

Församlingen är Guds, den tillhör ingen människa. Herren Jesus bygger sin församling, den byggs inte av stormodiga män som brukar smicker och falskhet. Församlingen är konungslig till sin natur. Den står som prästfunktion, närvarande i denna värld för att ge ut ord om återlösning och återupprättelse – därför måste den visa trohet mot Guds protokoll, söka Gud efter stadgad ordning, på rätt sätt och med rätt sinne.

Lars Widerberg

 

Hämtat från anteckningar använda i en församling i Bronx, New York.

Ett mandats begynnelse

Somliga personer attraheras av bönekriget och finner spänning däri. De söker efter den laddning och den känsla av makt som följer då man använder maktord mot en Farao, eller då man söker tilltala en stads maktkoncentration. Men, få är de som har fått verkligt mandat från den Evige att göra så. Det profetiska mandatet är en sällsynt företeelse – men likafullt en nödvändig företeelse när nu både värld och kyrka håller på att falla sönder.

Guds mandat, Guds sändande står fast grundat på hans egna val. Om någon människa skulle kunna tillföra något till sändandets process skulle det vara villigheten att vänta, villigheten att i grunden reduceras i fråga om vinning och fördelar, i fråga om ambition och åsikter. Att vänta innebär att låta sig reduceras i fråga om självtillräcklighet och position. Det dröjande som accepteras inför Gud är direkt relaterat till ett altare, till korsets pågående verk. Ett mandat kräver sina fyrtio år av isolering i öknen. Endast Gud klarar att tända eld på en törnbuske, och hålla den brinnande.

Sammanförandet med Gud, och den törnbuske som inte förtärs av eld, leder till förkrosselse. Då man upptäcker och förstår att ens mun och läppar i vart läge är orena, då man finner sig stående vid ett altare med glödande kol ordnat särskilt för denne ene orene då befinner man sig också vid början av den apostoliska förkrosselsen – utan vilken sändandet aldrig kommer på fråga. De erfarenheter som Mose och Jesaja gjorde står som absolut normerande för formandet av en apostolisk människa. Sändandet är en icke-upplevelse utan altarets reducerande. Att ha begynt att se, så som dessa män såg, är begynnelsen till sändandet. Och en sådan upplevelse kan man inte ta sig i tro – den måste äga rum som en enskild, avskild händelse mitt i tidens flöde. Den är en ”skorna-av”-verklighet, den reducerar kostym-och-slips-killen till existerandets minsta minimum – slips i bästa silke och lackskor har ingen mening i en sådan situation, eller ens efteråt. Ett seende – och en reningsprocedur – av detta sällsamma slag är det samma som ett sändande.

Apostlar och profeter är grundens och fundamentets män, de står överväldigade av Guds helighet. ”Jag skådar ner till den som är betryckt och har en förkrossad ande, och till den som fruktar mitt ord.” Jes 66:2. Den apostoliska förkrosselsen har sin motsvarighet i den apostoliska fruktan för Guds ord. Den apostoliska människan kvalificeras till att tala utifrån sin fruktan för ordet, utifrån den nitälskan han bär i rättfärdighetens sak. ”Gud är fruktansvärd i de heligas råd, mycket fruktansvärd är han för alla omkring honom.” Ps 89:8. ”Rättfärdighet och rätt är din trons fäste, nåd och sanning står inför ditt ansikte.” Ps 89:15. Den apostoliska människan bär på ett annorlundaskapets märke, denna olikhet gentemot allt annat, vilken han har berörts av i Guds närhet – Joh 3:31-34.

Den profetiska människan har låtit sig fostras till lydnad. Han har låtit sig formas av tabernaklets verklighet – ”Från släkte till släkte skall detta vara ert dagliga brännoffer inför HERRENS ansikte vid ingången till uppenbarelsetältet. Där skall jag uppenbara mig för er och tala med dig. Där skall jag uppenbara mig för Israels barn och den platsen skall bli helgad genom min härlighet.” 2 Mos 29:42-43. Ett sådant tilltal ger den profetiska människan djup och substans. Sådan fostran, sådant tilltal ger mandat. Och återigen, denna erfarenhet kan man inte tillskansa sig genom tro – den måste vara en verklig och daglig företeelse, en daglig samvaro med honom som kunde bo i en buske.

”Vem får gå upp på HERRENS berg? Vem får träda in i hans helgedom?” Ps 24:3. Den människa som kommer med anspråk bryr sig inte om sådana erfarenheter. Den ytlige finner lätt sådant som verkar som förenklad ersättning för helgedomens samvaro – och vågar kalla det härlighet. Den inbilska människan följer sina egna infall – och gör sig gärna till profet, men profeterar fåfänga. Ett Guds mandat begynner vid altaret, mandatet begynner med helig eld och glödande kol. Det som satts i brand inombords kommer att synas i det yttre. Begärets och fåfängans eld klarar inte att bära heligheten. Personlig ambition och agenda har inget att säga till dem som hungrar efter rättfärdighet. Ytlighet och inbillning förmår naturligtvis inte att representera Guds verklighet. Endast det hjärta som rörts av hans ord till gudsfruktan klarar att bära ett profetiskt vittnesbörd, ett profetiskt mandat inför utvalda segment av våra städer och kyrkor.

Lars Widerberg

Hämtat från anteckningar använda i en församling i Bronx, New York.

Vid Ground Zero

Kära Vänner,

I den tidigare delen av augusti kommer jag att dela gemenskap med en bedjande församling i Bronx, New York. Man har inbjudit mig att arbeta samman med dem över temat ”Ett återupprättat apostoliskt mandat”.

En ingångstanke summeras i med hjälp av ”Ground Zero”. Dess plats i nära relation till södra Manhattans finansdistrikt talar högt och tydligt rörande en rad av samhällenas problemställningar och om församlingens roll som vittnesbörd om en helt annan verklighet.

Vi kommer att be vid Ground Zero och på ett par andra platser – inklusive FN-skrapan.

Huvudsyftet består i att söka efter ett återupprättande av en församling i den tid då Messias väntas återvända – en församling som förmår tala klart om omvändandets nödvändighet, om rikets etik, om församlingens roll som brytpunkt och dess avvisande av trender och uttryck i samhällen som befinner sig nära den dom som Herren berett i avslutandets tid – om nu inte ett uppvaknande och en väckelse får utrymme, och som orsakats av ett bedjande bortom det ordinära.

Vi känner alla till våra personliga ”Ground Zero”, dessa bottenläge, dessa nederlagspunkter dessa uppgivenhetens fixpunkter där vittnesbördet har smulats sönder. Herren söker efter en brytpunkt, en omvändandets punkt, en den nya begynnelsens punkt i dessa sista dagar. Han är både begynnelse och ände, den som begynner på nytt då allt tycks gå över styr. Han står väntande med ny begynnelse och ny nåd då allt håller på att nå sitt slut.

Be med oss, be med tillförsikt.
Be med tillförsikt vid ditt eget Gound Zero.

Lars W.

Där kan vi samtala 08

¨

Sitt med de sörjande

Guds Ande förde Hesekiel att sitta bland de sörjande vid floden Kebar, nära Tel-Abib. Han bars av Anden till Guds mötesplats för samtal – 2 Mos 29:43. Profeten leddes av denne Helige Ande att sitta stilla för att lyssna till Guds hjärta för de sörjande. Hans uppgift under dagarna med de sörjande bestod i att sörja med deras sorg. Den vånda han hade att bära skulle bli till gagn i Guds återlösande handling. Profeten kunde inte fly den, han hade lyfts in i den av Guds Helige Ande. Jakobsordet, Jak 1:27, stod skrivet över dagarna vid Kebar. Hans gudstjänst blev till ett tjänande av Guds sak då gudsfolket for illa. Detta var helig sammankomst – Joel 2.

Den heliga sammankomsten kallar samman de sörjande, dessa som har gjort sorgens erfarenheter vid sitt Kebar. Den heliga sammankomsten kallar samman dessa som bär på förmåga att blygas och gråta. Herren gjorde klart för de skriftlärda att ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.” Mark 2:17. Det är de sörjande som Herren betjänar. Det är de sörjande, dessa som förstår tiden, som kan tjäna Herrens sak. Det är de sörjande, dessa som känner av och känner igen tidens sjuka, som Herren kan verka samman med. Herrens samtal med dessa blir till helig sammankomst.

De som tar sig an uppgiften att sitta med de sörjande klarar att föra rättfärdighetens talan. Herren har sak med sin församling och kallar till helig sammankomst. Herren har sak med sin församling och frågar: ”För ni verkligen rättfärdighetens talan, när ni tiger?” Ps 58:1. De sörjande tiger, men de håller inte tyst. Sorgen talar i högljudda ordalag – inför den Helige, samman med de heliga. De sörjande tiger, men deras vittnesbörd hörs vida. Herren själv sitter med de sörjande, Himlen sörjer. Skapelsen sörjer – Rom 8:22 – och väntar på gudsfolkets sammankomster, dessa sammankomster vars mål är att tillämpa återlösandets dynamik.

Saliga är de som sörjer, som värnar förmågan att sörja – dessa görs av Herren till bärare av tröstens alla gåvor i den tid då ingen tröst står att finna. Sörjandet och våndan föregår trösten, sörjandet banar väg för tröst. Och ingen genväg finnes till Guds glädje. I tåredalarna finner man källor utmärkta och markerade av dessa som inte avvisat Anden, när han kallat till gudsfolkets Kebar. Den är Guds tjänare, det sammanhang gagnar Guds sak som sätter sig ned för att dela Guds börda för folkets situation. Den är Guds tjänare som ger plats åt Anden att verka fram alla de gåvor som samlas i gudfruktigheten.

Den heliga sammankomsten kallar samman de sörjande, dessa som förstår tidens väsen och söker efter Guds ingripande. Hans hus är ett bönens hus, hans sammankomst bär helighetens märke. När Joel skriver protokoll för sammankomstens utseende nämner han gråten som verktyg – prästerna, folkets främsta försvarare, manas att stå mellan förhus och altare med all gråt. Paulus använder mönstret då församlingen i Galatien nått sitt bottenläge – Gal 4:19. Joels protokoll, denna sammankomstens ordning ligger till reds att använda då tiden känns kärvast. Dess mått och anspråk öppnar för den andlighet med vars närvaro Anden samverkar till att vittna inför all världens elände om återlösningens och återupprättelsens faktum.

Den heliga sammankomsten kallar till allvarets arbete, den kallar gudsfolket till att förstå sammankomsten och sammanförandet ur Guds perspektiv. Den inbjuder till sökandet efter helighet, efter uppgörelse med världstillvändhetens dryga mönster. Denna sammankomst eftersträvar äkthet och letar efter den hållbara trösten. Dess ordning motsäger karismatisk ordning, vilken begär fram jubel utan vilja till tårars arbete. Den tar sig an det nödvändiga åtskiljandet som för till frihet. Den är hel och hållen ett befrielsens arbete och ställer upp ett unikt befrielseprogram. Den gör var deltagare redo att bära utsäde med tårar för att i skördens tid bära hem kärvar med sann glädje inför Levande Gud.

Lars Widerberg

Där kan vi samtala 07

¨

Tröskplatsen – där tjänandet begynner

Det fanns en tröskplats i Israel på vilken Gud lät spela upp ett drama vars manus ska läsas in av de män som satts att leda bland folket. Denna plats hamnade i spänningsfältet mellan en konungs uppblossande egensinne och Guds uttryckliga vilja och regel. Kung David hade lockats att arrangera en folkräkning tvärs mot de klara instruktioner som han hade fått för sitt ledarskap – och Herren lät folket betala räkningen. Men, tröskplatsen förvandlades till altarplats för att sedan göras till tempelplats. 1 Sam 24.

Vår ordning är den omvända. Det som borde vara altarplats, ett försoningsställe mitt bland människor, omvandlas oupphörligen till både festplats och mönstringsställe. Med erbjudanden om fest och festande förs folket samman till att demonstrera enhet och styrka. Och arrangören räknar belåtet huvuden. Men Herren har sak med alla dessa som räknar tillgångar och med hjälp av sofistikerade mätmetoder uppvärderar utbudets attraktionskraft. Vår ordning kallar till fest men har frikopplats från försonandet, vår ordning erbjuder enhet men klarar inte altarets närvaro.

Guds metod är människor, skrev E.M. Bounds. Guds metod är människor som lever försonat. Guds metod för att skaffa sig ett vittnesbörd bland hedningar är människor sammanförda vid ett altare. Den som gör anspråk på människors huvuden och räknar dem som sin tillhörighet och som bekräftelse på status och inflytande förs till tröskplats där vinden blåser med kraft – och agnarna far. Men tröskplatsen tar fram ett tjänande, ett prästtjänande, som bär vånda för Guds sak och som därigenom kan lösa folket ur dess kriser. Tröskplatsen tar fram brödsäd att malas och beredas i ugn till föda för hungrigt folk.

Altaret, det altare som placerats mitt i folkets och samhällets svårigheter och dilemman, står som koordinationspunkt mellan Himmel och jord. Det står där för att stilla strider. Det står med evig reningseld för att försona och sammanföra. Det står där med avsikt och myndighet att åtskilja och helga. Den tröskplats som ger rum för altare förvandlas till tempelplats, där Guds härlighet ses och upplevs utan mått och gräns.

Tröskplatsen, med dess ihållande blåst till åtskiljande, anger och sorterar de värden som bär kvalité och tjänlighet. Var ledare borde föra fram full betalning för en sådan funktion i sammanhangens mitt till både åtskiljande och försoning. Ledarskap är tjänande i dess fulla mognad, till att freda och fria det folk som Herren samlat.

Tröskplatsen, med dess altare, väcker samveten. Den bjuder utvärdering rörande synd, rättfärdighet och dom. Den förebildar, dess väsen är identiskt med korsets skärpa i dess uppgörelse med var företeelse som saknar andligt näringsvärde. Den erbjuder Andens kraft, hans helgande blåsväder, för att ta fram de eviga värden som gärna döljs med hjälp av yttre höljen. Tröskandet skiljer agnar från vetet, separerar masker och ytlighet för att liv ska få utrymme. På det altare som ställts på tröskplats brinner en reningens eld. Vind och eld, ett separerande och helgande som skaffar sammanhangen den återupprättelse som återlösningen ordnat. Tröskplatsen producerar män som man kan lita på, som bär folkets förtroende med stillhet och ödmjukhet – utan att lockas till att definiera sin roll och betydelse med hjälp av mätvärden angivna i statistik och profilering.

Tröskplatsens ledarskap, de män som formats vid altaret, bär med sig mandat att freda folket. De leds att stå i gapet till försvar för samhällen och för sitt land. Tröskplatsen avslöjar folkets trångmål och dess nöd. Där människor tröskas, klarar tröskplatsens ledarskap att ställa ett altare. Där man lider störst nöd – och män förmår bygga bönealtare – där låter Gud sin härlighet ses klarast till vittnesbörd för var och en. Tröskplatsen blir, med män av rätt sort, till en uppenbarelse plats, till en rådsplats där Gud själv kommer oss till mötes. Tröskplatsen är det utrymme som bäst passar för Guds altare, den plats där man bäst ordnar skördens slutresultat.

Vår bön: ”Hjälp oss att hantera tröskplatsernas verklighet. Hjälp oss att ta till oss altarets möjlighet.”
Tröskandet pågår bland många, vår uppgift är att resa upp altaren för att hejda söndrandet och lidandet.

Men, vår uppgift består också i att göra i ordning tröskplatser och be om vind. Ps 1.
Ett tröskande måste inledas för att bereda ett folk till gagn för Herrens sak.
Tröskandet är i alla avseenden en Guds nödvändighet.
Altaret är i alla dessa situationer en Guds utväg.

Lars Widerberg