Hemma i Husen

april 18, 2014

Där kan vi samtala, 09

Postat i: Församling med mandat — L. Widerberg @ 8:34 f m

Böneplatsen, lejonets rytande

Amos, herden, hade valt sin flock ur en fårras som var känd för sitt oattraktiva utseende men också för den förnämliga ull som dessa fula djur kunde producera. Han var, likt David, van vid naturens växlingar, vid djurens rofyllda rutiner men var också bekant med de faror som herdelivet förde med sig. Rytandet från en lejonflock klarade att jaga kalla kårar genom hans varelse, men han hade noggrant övat de rutiner som bäst skulle freda flocken. Herren tog honom från hjorden för att vänja honom vid att gensvara till ett rytande som ägde annorlunda kraft. Herren tog honom från hjorden för att vänja honom vid att lyssna, för att sedan kunna tala till folket. Am 7:15.

Herrens rytande, de maktord som den mognande profeten med hela sin varelse gjordes medveten om, hade sitt ursprung i Sion, Am 1:2. Detta rytande skulle höras vida omkring, men det hade följdriktigt sitt epicentrum på den plats vilken Herren, Israels helige, hade valt som uppenbarelseplats. Detta maktvrål, denna Himlens indignation, var ämnat att höras och ha direktverkan i de nationer som omgav Israel och Juda. Än mer, Herrens tal och hans rytande riktades med hela sitt allvar till gudsfolket för dess omvändelses och upprättelses skull.

Herren riktade sitt maktord till staden på andra sidan Gennesaret och Golanhöjderna, till Damaskus, den stad vars namn säger något om de vävare som tillverkade säckväv. Deras vävstolars dunkande hade upphört, liksom förmågan att höra samvetets röst och att känna skam över orättfärdigt handlande. Amos samlade detta maktcentras handlande med koncisa ord – man hade tröskat Gilead med järntaggade tröskdon. Denna ort, varifrån man skulle ha kunnat hämta balsam och som med sitt egennamn så väl motsvarade den kristna församlingens syfte – samlat och samstämmigt vittnesbörd till liv– detta vittnesbördets sammanhang hade slagits i spillror och reducerats till en grushög. Så hade Damaskus förbrutit sig, både tre- och fyrfaldigt.

Nehemja, före detta munskänk i Susans borg, sedermera murbyggare, tog sig hjälpligt fram över grushögarna invid den fördärvade muren kring Jerusalem, Guds Sion. Hans företag var buret av förtvivlan över Sions tillstånd, av djup sorg inför det faktum att Israels Helige tvingats skaka sin egen stad till spillror på grund av folkets avfall. Guds dom hade fallit över ett vittnesbörd som inte längre ägde relevans, över ett folk som skulle kunna ha varit förmedlare av Himlens goda till var nation men som valt att sitta ned med ogudaktigheten i dess rådslag.

Den blivande murbyggaren kunde på plats konstatera att rapporterna rörande folkets elände och vanära utifrån vittnesbördets sammanbrott inte på något sätt överdrivits. Han såg med egna ögon och gjorde egna erfarenheter av hur främmande makter övade välde över detta samhälle som skulle bära vittnesbörd om Guds välde. Amos hade förts undan från sina fridfulla rutiner för att föras ens med Herrens indignation. Nehemja, den praktiskt lagde organisatören, hade rörts till att dela Herrens tårar och vånda. Båda lärde sig höra Herren och se så som Gud ser. Båda hade förts till insikt om mötesplatsens och vittnesbördets nödvändighet. Båda hade rörts av nödvändigheten att föra fram Herrens tilltal och skapa förutsättningar för vittnesbördets återupprättelse.

Dessa dagars avfällighet står konfronterat av lejonvrål – av maktord från Lejonet av Juda. Den moderna församlingen måste gå i lära hos de vävare som framställer grov säckväv – den ljuva bildvävens tid är gången, omvändelsen är ett odiskutabelt måste. Vittnesbördet, gudfruktighetens vittnesbörd kommer att stå i kraft mot dessa som driver med Guds Helige Andes väsen och i festyra, med partyinramning, ’släpper lös’ något som de fräckt benämner ’Guds ande’. Am 5:21. Det är tid för vittnesbördets återetablering, den samfällda lydnaden gentemot Herrens befallningar. Det är tid för helig sammankomst. Det är tid för bedjare att ta spjärntag samman med den Helige mot varje företeelse som söker erövra Guds Sion.

Vi kallar till sammankomst, vi ropar på ett gudfruktighetens folk till sakligt agerande i Guds sak, vi manar till ett vandrande bland ruinhögarna, till klarsyn, till gråt och vånda över tingens tillstånd. Det räcker inte med ”lagom”, det går inte att nöja sig med ett ”halvvägs” eller ”halva murens höjd”- Neh 4:6, 10. Det ”villiga folket” måste tillåtas ett sammanförande i denna Guds tid, Ps 110:3. Det villiga folket, väckelsefolket, sammankomstens folk klär sig i den helighet som hör Herren till. Den tiden har kommit, det klädandet pågår. De dagarna då Herren manar till sammankomst, till bygge och till avslutande konfrontation har kommit.

Lars Widerberg

Målbeskrivning:
Ett sammankallande, ett sammanförande av gudfruktiga män och kvinnor på var ort med syfte att uttrycka oreserverad överlåtelse och formulera precisa överenskommelser för bedjandet och förebedjandet med övergripande syfte att förbereda ett ovedersägligt vittnesbörd om Herren Jesus Kristus. 1 Tim 2:8, Matt 18:19-20.

Vilken är din roll och uppgift i förhållande till ett sådant sammanförande? Vilket kommer ditt gensvar att bli till en sådan kallelse? Skulle du ge dig till ett bedjande vilket kan ingå i ett mobiliserande av sådana gemenskaper, överlåten till att verka fram dessa uttryckliga överenskommelser rörande avsättandet av tid, definierandet av målsättningar och förfinandet av vår gemensamma gudfruktighet?

februari 28, 2014

Apostoliskt uppdrag 03b

Postat i: Apostoliskt uppdrag — L. Widerberg @ 9:54 f m

Apostoliskt uppdrag
Att bära bud från Gud – honom som korsfäst

Kapitel 03, b

Förvaltandet av Himlens värden
Män som sänts, män med ett Himlens mandat, står som ett Guds motmedel mitt under växande förvirring och avfall. Under den process, vilken består i ett sökande efter Herrens ansikte i bön och Ordets läsning, formas deras hjärtan till mottaglighet för de ting som sänds ovanifrån. Ihärdighet och tålamod står som viktiga komponenter i detta sökande, till att hämta fram ”Kristus”-innehållet i både Gamla och Nya testamentet. Inte vid något tillfälle ställer de upp resultaten av sitt väntande och sökande som principer eller formler att tillämpa enligt människors mått. Deras hjärtan har öppnats för Faderns perspektiv – utifrån denna erfarenhet förmedlar de liv, en livets puls som ingen princip någonsin kan härbärgera. Sådana män behöver inte använda ord, de ger sig inte till skådespeleri eller imitation – deras väsen präglas av autenticitet, deras väg är en erfarenhetens väg på vilken Herren anger karaktär och tempo.

Dessa mandatets män låter sig undervisas mitt i erfarenheternas flöde, mitt under det bedjande med vilket de söker Herrens ansikte och det läsande som ”prövar vad som är välbehagligt för Herren”, ”vad som är Herren kärt” och följer uppmaningen att ”Se till att era avgöranden och beslut står i samklang med Herrens vilja”. (Eftertryck och emfas frambringat med bruk av flera översättningar. Vi använder oss inte vid något tillfälle av parafraser – detta för att förbli trogna mot ursprungstext och dess värdeladdning.) Den apostoliska människan ivrar för Guds syften. Han återvänder gång på gång till en enda enkel fråga: ”Vad vill Herren ha?” Man kan genast utveckla den sålunda: ”Vad är han ute efter att kunna åstadkomma i dessa sena år?” ”Hur ser innehållet ut i ett verkligt representerande av hans syften?” ”Vad innebär det att föras till fullhet och fullkomlighet?” ”Står vi alls med i hans verk?” ”Vad innebär hans börda för oss?” ”Vad slags slutprodukt är församlingen ämnad att sträcka sig efter och kämpa för?”

Det apostoliska sammanhanget görs tillgängligt för utrustandet av ”de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus”. Det apostoliska sammanhanget, den heliga sammankomsten, görs tillgängligt för att skaffa samfällt hörande, för en gemensam förståelse av Guds syften, för ett vittnesbörd och för ett uttryckande av Himlens värden. Den apostoliska livspulsen har sitt fokus i att föra fram dessa eviga värden, den sätter öppnandet av Kristi hemlighet allra främst.

Kristus – måttet för allt som existerar. Församlingen som helhet, och i varje enskild del, ”välsignad med all den himmelska världens andliga välsignelse”. Frånvaron av apostolisk verklighet stadfäster en snabb omsvängning till världens utblick, till materialistisk måttstock, till en medelklassens värdegrund vilken i allt bestäms av en drastiskt anti-kristen livsregel: ”Vad tjänar jag på detta”. Frånvaron av apostolisk erfarenhet öppnar utrymme för omtolkandet av Himlens värden och välsignelser till att förstås i termer av ett fördjupande och stadfästande av en världsligt betingad livsstil och ett säkrande av självvalda trygghetssfärer. Den Heliga sammankomsten finner sin främsta utmaning i återvändandet till apostoliskt mönster. Församlingen i de sista dagarna uppfattar som sin huvuduppgift att återuppföra mur och stänga portarna mot värdens influenser och dess beslutsgrund. Församlingen måste lära sig att göra bedömningar och fatta sina beslut efter Himlens mått, enligt Jesus Kristus. Församlingen måste föras åter till att förstå att Himlen inte sänder något som inte hör ihop med uppenbarandet av Kristi sinnelag och sätt. Denna upptäckt kommer att vålla smärta, en nödvändig, renande smärta.

– — –

Läs det engelska manuset ”Apostolicity. The heralding of the crucified God.” i FaceBook-gruppen: http://www.facebook.com/groups/275824945863496/?bookmark_t=group

Eller, börja följ det svenska manuset ”Apostoliskt uppdrag. Att bära bud från Gud – honom som korsfäst” i FaceBook-gruppen:

http://www.facebook.com/groups/476310975766658/?bookmark_t=group

Kontakta oss i detta särskilda ämne vi e-mail: Apostolicity@gmail.com
Privatpost: LWiderberg@ymail.com

februari 1, 2014

Apostoliskt uppdrag 03a

Postat i: Apostoliskt uppdrag — L. Widerberg @ 7:26 f m

Apostoliskt uppdrag
Att bära bud från Gud – honom som korsfäst

Kapitel 03, a
Måttet – Kristus

Bilder som begynnelse
Hebreerbrevet etablerar en solid begynnelsepunkt: Gud valde att tala till sitt folk på mångahanda sätt under dess långa historia genom män som hade skolats på hans vägar. Emedan dessa män talade i enlighet med Faderns syften, valde han att sända sin Son för att säga sanning och tala sant, för att tala liv till dem som gett bort sina liv för tjänandets skull. Om honom talade Fadern: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!” I honom, i Kristus, finner man Himlens mått, det mått med vilket Himlen mäter allt. I honom finner man en standard som är perfekt i alla stycken, en standard som är avpassad för allt liv under alla dess omständigheter. Till oss är den given, detta mått på liv, denna källa till liv – honom, i vilken Gud funnit behag i fullaste mått, i honom, i vilken allt ges syfte och ram.

Män som Hesekiel och Sakarja blev medvetna om Himlens mått i det att de mötte ”en man som såg ut att vara av koppar. Han hade ett snöre av linne i sin hand samt en mätstång, och han stod i porten.” Till Hesekiel sa denne man: ”Du människobarn, se med dina ögon och hör med dina öron och lägg märke till allt som jag kommer att visa dig, ty du har förts hit för att jag skall visa dig detta. Tala om för Israels hus allt vad du får se.” Vi skriver om utsagan så att alla kan ta fatt i den och förstå: ”Låt ditt hjärta ha fokus på Himlens sätt att mäta så att du formas efter det och kan gå till gudsfolket, till den vilsna församlingen, för att ge dem en mönsterbild att korrigeras efter.”

Profeten Jeremia fick ta emot en arbetsbeskrivning, kärv till sin karaktär och minimal till sitt omfång – Jer 1:9-10. Något senare fick han höra liknande ord: ”Jag har satt dig att pröva mitt folk och gjort dig till en fast borg, för att du skall lära känna och pröva deras vandel.” Aposteln, den man som sänts av Himlen, bär inom sig Himlens måttenheter, Himlens mönster, för att lägga grund för gudsfolket att stödja sig på och för att ge ramverk för deras gemensamma verklighet. På samma sätt är profeten sänd till församlingen för att förmedla korrektion enligt Himlens protokoll. Deras tjänande är initierat och grundat i samma slags seende och sändande. Att ha sett Gud, att stå förkrossad, att ha begynt lära sig Kristus och ha tagit del i en Himlens kallelse ger dem alla en gemensam grund – de delar samma slags erfarenhetsramar och klarar därför att känna igen Kristus där han givits rum.

Aposteln Petrus talade grundläggandets ord till ett heligt folk och dess ledare, och säger samma sak till våra sammanhang: ”Så skall ni alla och hela Israels folk veta att den här mannen står frisk framför er i kraft av Jesu Kristi, nasaréns, namn. Honom korsfäste ni, men Gud har uppväckt honom från de döda. Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare kastade bort, men som blev en hörnsten.”

Dessa ord bär på återlösningens hemlighet, de utrycker och förklarar Herrens suveräna välde och dess innebörd, och de definierar nödvändigheten av ett Himlens mått att läggas över detta som formas och byggs för att representera himmel. Herren Jesus klarlade för alla att den klippa på vilken församlingen ska byggas inte är något annat – eller mindre – än Faderns evigt barmhärtiga villighet att förse med ett återlösandets fundament, för att på detta skapa och ställa fram ett folk till att vara vittnen och ”förkunna hans lov”, för att på detta forma ett prästfolk till ett andligt tjänande inför honom. Frälsningens klippa, församlingens klippa är denna oavvisliga orubblighet i Guds eget väsen på vilken alla Guds syften vilar. Han, Herren, bygger enligt sina egna syften, vilka alltid är återlösandets syften – en inriktning och ett mål som står klippfast orubblig och på vilka församling byggs. Detta är den apostoliska förståelse i vilken Petrus har del. Detta är den apostoliska förståelse till vilken inget kan läggas. Ingen annan källa än Herrens eget tilltal förslår i denna sak. Ingen källa vid sidan av detta eviga tilltal kan vid något tillfälle vara till hjälp i återlösandets förlopp. Endast i Kristus, den korsfäste, förmedlar Gud kvalitetstilltal. Endast i honom talar Livet, sådant det levs inför Gud. Endast den man som står sänd av Gud, lär denna märkliga tilltalets kvalité.

– — –

Läs det engelska manuset ”Apostolicity. The heralding of the crucified God.” i FaceBook-gruppen: http://www.facebook.com/groups/275824945863496/?bookmark_t=group

Eller, börja följ det svenska manuset ”Apostoliskt uppdrag. Att bära bud från Gud – honom som korsfäst” i FaceBook-gruppen:

http://www.facebook.com/groups/476310975766658/?bookmark_t=group

Kontakta oss i detta särskilda ämne vi e-mail: Apostolicity@gmail.com
Privatpost: LWiderberg@ymail.com

december 21, 2013

Istället för Kristus

Postat i: Uncategorized — L. Widerberg @ 8:36 f m

Istället för Kristus

Guds evangelium om Sonen förkunnar delaktighet i en himmelsk kallelse och leder var och en som hörsammat sådant tilltal att se på Jesus – Heb 3:1.
Detta Guds evangelium manar till ett övergivande och erbjuder förnyelse till ande och sinne i Kristus – Ef 4:20-23.
Evangelium om Sonen slår fast att efterföljaren ska betrakta sig själv som död från synden för att leva sitt liv för Gud i Kristus Jesus – Rom 6:11.
Det kristna livet är således pilgrims väg mot mognad, ett inre växande under Guds hand, en utgestaltning av Kristus till vittnesbörd för ögon som önskar se.

Att försöka närma sig Gud vid sidan av den väg som han berett i Kristus är lönlöst. Att välja och vända sig till andra medlare mellan Gud och människa kränker Guds val av Kristus, Kristus allena. Att söka blidka honom i hans vrede över synden och värja sig för syndens konsekvens med fortsatt offertjänst diskvalificerar den fullständighet som Kristi försoningsdöd bär. Inte heller går det att köpa sig frälsning – betalningen har ordnats en gång för alla, lösepenningen klingar i fullvärdig valuta i Himlen. Att meritera sig för gemenskap med Levande Gud på annat sätt än att gripa tag om frälsarhand och förbundets orubblighet förvandlas omedelbart till hinder i sökandet efter honom. Fadern ställer fram Kristus till att vara allt i alla – men kyrkor formulerar fromhet till att ersätta och stå istället för Kristus, som om han inte skulle räcka till.

Den tro som fattar tag i Jesus Kristus som offerlamm och regent förvandlas till en vidskeplig tro då man väljer att hämta assistans för dess uttryck och funktion – den genuina tron behöver ingen hjälpare. Den vidskepliga tron söker efter och skaffar sig hjälpare och tröstare, vilkas företräde består i att vara mera lättillgängliga och hanterbara än den väg som Herren visar. Den vidskepliga tron letar efter hjälpfrälsning. När den katolska kyrkomakten väljer att föra in element från hednisk rit för att stärka sin ställning säger den samtidigt något om sitt förhållande till Kristus och om sin syn på Guds tilltal till människan.

Romarkyrkan slår genom sitt traditionskomplex i stycke efter stycke fast att Kristi fullhet är otillräcklig. Dess riter och sakrament formulerar metod för människors frälsning vilken berövar Jesus hans absoluta roll. Sakramentets och ritens inneboende kraft utlovar omvandling och ett förmedlande av nåd ”ex opere operato” – deltagandet i riten ger delaktighet i de ting den representerar; den fromma handlingen skaffar delaktighet i den eftertraktade verkligheten. Flitigt deltagande och repeterat agerande samlar frälsande meriter. Sådan ser hjälpfrälsningen ut i dess elementära form och bestäms i Hebréerbrevet som döda gärningar utan verkan. Den tanklösa, blinda, vidskepliga tron har heller ingen förmåga att dra någon slutsats om vart traditionens makter slutligen styr sinne och hjärta.

Om vidskepligheten
En enkel definition av begreppet vidskepelse skulle kunna formuleras så: Att med köttslighetens resurser ta sig in i och söka hantera andliga verkligheter. Paulus ställer upp en lista på köttslighetens uttryck och räknar in det rituella manipulerandet som en viktig aspekt. Det grekiska ordet ”pharmakeia” innehåller dels ett metodiskt element – bruket av formler och magiskt upprepade bönesatser och befallande ord ämnade att ta välde över verkligheten. Dels finner man omedelbart en koppling till ett droganvändande – att medelst en giftbrygd påverka sinnet hän mot ett förändrat medvetandetillstånd i vilket man kan finna lindring och därtill kontakt med hjälpare i andarnas värld.

Den köttsliga människan har inga andra att vädja till än de tröstemakter som uppträder under sådan åkallan. Kristi kors står som orubbligt markerat skilje för att sedan föra den kristne bort från dessa inflytanden. Men romarkyrkan införlivar dessa förfaranden hämtade ur hednatradition med enklaste retuschering. I traditionens namn bevarar man och befäster köttsligheten och ger den roll som hjälpfrälsning. I den lista som följer finner vi ett flertal metoder som sålunda återanvänds till att ackumulera frälsande meriter.

Riter och ritualer står förankrade i den verklighet som försöker kommunicera med det gudomliga med hjälp av yttre form, som försöker uttrycka det andliga med hjälp av estetiskt eller sensuellt formade uttryck. Riten arbetar utifrån sinnenas förmåga att uppleva och uttrycka. Sakramentalismen söker fånga, definiera och intensifiera upplevelsen av det heliga. Sakramentalismen försöker utverka helighet medelst rit – och står därmed i opposition mot den Herre som själv – utan hjälp och hjälpare– helgar. Den vill tro att den klarar att gripa fatt i och hantera det ogripbara. Att mena att sakramenten och riterna bär på frälsande förmåga är att placera Jesu Kristi frälsning utanför Kristus.

Märk, således, att konstnärliga uttryck vilka förmedlar glädjen över skapelsens såväl som Skaparens skönhet har sin givna plats i kristen tro – då de däremot görs till bärare av mysteriet, av frälsande kvalitéer, rör man sig in på vidskepelsens område. Ikonoklasten, bildstormaren, har sin givna profetiska roll i den situation vi nu står. Det som är sant bär den allra härligaste skönhet, ödmjukheten och gudfruktigheten tillhör de vackraste av vackra uttryck.

Hjälpfrälsningen manövrerar bort Kristus
Romarkyrkan är bärare och försvarare av de många tilläggen. I detta försvar hörs hednariternas beskäftiga ”Jag hjälper Gud”, ”Jag klarar att blidka gudarna”. Och sammanblandningen ställer sig ivägen för den frälsning som endast går att finna i Kristus. Romarkyrkans frälsning är något man kan köpa; den är avsedd att blidka en vred Gud, en vred Kristus. Denna kyrka förmår inte att förkunna ett ”friköpt och välkommen” i Kristus.

Dess sakrament, sju till antalet, säges hålla frälsande kapacitet. Att erkänna dem och ta del i de riter som förknippas med dem ackumulerar frälsande förtjänst. Att låta tanke och sinne underställas de dogmer som kyrkan presenterar baserade på denna oheliga mixtur av bibelutsagor, apokryfiska texter och traditionens introduktion av hedniskt förhållningssätt verkar frälsande menar man – kyrkan blir själv till ett sakrament, en frälsarinstitution utanför vilken ingen kan finna Gud. Hon, romarkyrkan, finner för gott att därtill lägga kraftfulla förbannelser över dem som ger sig iväg för att söka Gud utanför hennes hägn.

Romarkyrkan försöker en egendomlig strategi mot vidskepelsen hos okunniga lekmän genom att placera Bibeln i ett index för förbjudna böcker. Gudsordet hamnade i denna förteckning år 1229. Enda undantaget gjordes för enkla psalmer att brukas då man sökte Maria för hjälp. Att använda texter ur Bibeln översatta till ”vulgärspråk” – definitionen använd för att skilja latinet från andra språk – deklarerades dubbelt förbjudet, då sådan läsning skulle göra långt mer ont än gott. Konciliet i Trent adderar förbannelser till dessa påbud; påvar i senare tid uttalar sig skarpt och synnerligen fördömande mot de protestantiska bibelsällskapens grova brott mot förbuden. Denna Roms hållning stärker naturligtvis okunnigheten och hjälpfrälsningens fästen. Denna Roms hållning fråntar gudsordet dess roll som rikslikare, denna hållning nekar Kristus att bygga sin församling. Rom ställer sig där Kristus skulle stå.

Den man som efter långa studier och i apostolisk succession står som präst i kyrka har denna ställning i egenskap av ”alter Christus” – i stället för Kristus. Konsiliet i Trent förklarar sålunda: ”Den som avvisar prästen, avvisar Gud, den som hör honom hör Gud. Prästen förlåter synder så som Gud förlåter och det som han nämner Kristi kropp på altaret ska tillbes som Gud av honom själv och av församlingen. Det står klart att den roll han står i inte överträffas av något. Det är följdriktigt och rätt att kalla prästen Gud, eftersom han bär Guds makt och auktoritet bland oss.”
En betydande kanadensisk biskops ord: ”Se prästen, se hans makt. Han förmår att medelst ett enkelt ord förvandla ett brödstycke till Gud – ett större under än själva skapelsen av denna värld. Prästen har Guds plats i kyrkan.”

Med denna syn på prästrollen, placeras Kristus i bakgrunden och församlingen återförs till gammaltestamentlig grund där synd- och skuldoffret måste repeteras och upprepas. Försoningen, Kristi försonarroll, misskrediteras då man inbjuder till och företar ett upprepat offer av gudslammet i form av en särskilt bakad och hanterad offerkaka. Avhoppande präster vittnar om den känsla av ofullständighet som upplevs under offrandet – en brottningskamp med synden som borde kunna föras in under den Helige Andes kraftfulla välde. Lekmännen ser också det fruktlösa i att söka annullera synderna och väntar på att ledas och föras till ställning i Kristus där man räknar sig som död för synden. Korset, Kristi kors tillåter inte att någon skaffar sig välde på Kristi bekostnad. Kristi offerdöd hävdar ett sådant uppgivande och självutgivande – romarkyrkan och dess präst står tömd på detta vittnesbörd.

Romarkyrkan förmår inte hålla vad den lovar rörande människors frälsning därför att den ställer upp en rad företeelser som hjälp till frälsning, vilka inte går att förankra i Kristus. Någon har fastställt att vid pass hälften av dess nuvarande lärosatser var okända i den tidiga församlingen. Kejsar Konstantin gjorde den kristna tron till officiell romersk religion, till officiellt maktmedel. Det direkta resultatet var att hedningar i tiotusental strömmade till kyrkorna för att skaffa sig de särskilda privilegier som medlemskapet förmedlade.

De kom i sådana mängder att man inte kunde instruera och assimilera dem. Då de var vana vid ritualer av långt mera sensuellt slag nöjde de sig inte med den enkla kristna formen för tillbedjan och introducerade därför sina riter, sina mysterier och därmed sina alternativa frälsningsmodeller. Detta förlopp korrumperade den enkla tron och församlingen gjordes romersk och hednisk till sitt väsen. Gradvis, genom att man lade Bibeln åt sidan och under inverkan av okunnighet och vidskeplighet, introducerades all denna hedendom till att utgestalta frälsning – istället för Kristus. Vi lägger med ett appendix till denna artikel, i vilket fyrtiofem innovationer och villfarelser radas upp som av romarkyrkan erbjuds som tillägg till frälsningens väg och som därmed verkar direkt mot Kristus och hans väg.

Riten – omvandlingens instrument
Ritualiserandet av den enkla tron står som begynnelsepunkt på vägen bort från Kristus. Den religiösa riten säges göra deltagaren delaktig i mysteriet med dess hela innehåll i kraft av ritens innebörd och i kraft av deltagarens inordnande under ritens förlopp – ”ex opere operato”. Riten binder deltagaren till en andlig verklighet. Sakramentalismen kan sammanfattas som vidskepelsens och mystikens sätt till att förhålla sig till Guds handlande. Med sakramentets representation försöker man att tillgodogöra sig och gripa de ting som inte går att gripa eller formulera. Men att helga sig medelst riter och sakrament, att försöka utverka helighet medelst rutinreglerad religiositet är att motsäga Herren som allena helgar. Romarkyrkan gör riten och ämbetena som administrerar sakramenten till oumbärliga funktioner för att nå frälsning. Allt detta istället för. . .

Johannes Paulus II slår i en liten skrift – ”Eukaristin och Kyrkan” – fast att sakramentet är ett frälsningsinstrument. Påven citerad: ”På många orter intar den dagliga tillbedjan av det allraheligaste sakramentet en framskjuten plats och blir en outtömlig källa till helighet.” Han refererar till andra vatikankonciliet, till dess ord om det eukaristiska offret som ett frambärande av offerlammet till att åter och åter offras för synderna. Men detta offer är inte bara ett återupprepande av Kristi död, det återupprepar också uppståndelsen. Häri reducerar romarkyrkan Kristus till att vara ett med mysteriekulternas säsongsvis döende och återuppstående vegetationsgud – sörjd av modern, styrd av modern. Denna eukaristiska kult är det främsta medlet till kyrkans tillväxt låter konciliet oss förstå. Allt detta inte bara i stället för Kristus, här möter vi en annan kristus. Och den helighet som skulle kunna växa fram genom Andens formande av Kristus hos den överlåtna människan ersätts av idel bländverk, idel tomhet.

Ingenstans växer vidskepligheten sig större än vid altaren där man låter människohänder hantera ett stycke bröd som om det vore Kristus till att offras åter och åter. Kulten av den återupprepat offrade Kristus är tveklöst en kult av en annan kristus. Denna kult saknar omvandlandets vittnesbörd. Evangeliet erbjuder Jesus som salighetshopp – Kristus i oss, ett hopp som omvandlas till uppfyllelse, till substantiell helighet under Andens hand i den kristnes hela verklighet. Denna eukaristiska kult saknar omvandlandets och helgelsens vittnesbörd – påvarnas och prästernas personliga moral visar sakramentets oduglighet som livsförvandlande kraft. Sakramentets kraft ska alltså utföra en omvandling för mig – evangeliet erbjuder Kristus som den som utför omvandlingen i mig. Riten klassar alltså Kristus som oduglig att genomföra denna omvandling.

Några av de många tilläggen
Tillbedjandet bär på ett av livets stora mysterier. Den kristne förstår att människan är ämnad för tillbedjan. Den enkla människa, hedning såväl som kristen, vänder sig ivrigt till högre makt i de trånga passagerna. Hur skall man tillbe? Hur skall man kunna skilja på tillbedjan och tillbedjan? Hednakultens inkorporerande i romarkyrkan erbjuder ett delikat problem på detta område. Gud ska man tillbe, man kan också begära hjälp av de avlidnas andar – av Jesu mor Maria och personer som klassats som helgon.

Sådant hjälpsökande bifalls av prästerskapet tvärs emot Bibelns drastiska påbud att inte söka gemenskap med de hädangångna. Ett försök att klara trovärdigheten görs i form av att med ord definiera den tillbedjan som endast tillkommer Gud – latria, den tillbedjan som tillkommer Maria – dulia, och den tillbedjan som tillkommer helgonen – hyperdulia.

En avgörande följdfråga uppstår omedelbart: Hur ska den enskilda människan kunna moderera sitt sinnes hållning och inställning till lämplig nivå passande tillbedjansobjektet? Problemet blir oöverstigligt alldenstund de gester och uttryck i form av knäböjande, korstecken, kyssande av ikoner, vigvattenstänkande, rökelsedoft, votivoffer, blomsterarrangemang, ljuständande och övriga hjälpmedel inte skiljer sig åt vid de olika tillbedjanssituationerna. Den vidskepliga människan ber och tillber – punkt. Och den vidskepliga människan använder hellre dessa metoder, väljer hellre att närma sig dessa lägre och lättbegripliga varelser som objekt och medlare, än att söka Herrens ansikte. Härmed ratar romarkyrkan och dess folk Kristus som exklusivt tillbedjansobjekt och väljer ett i stället för.

Relikernas dynamik utgör ett annat viktigt tillägg till frälsningens effektivitet enligt romarkyrkans förhållningssätt. Kyrkobyggnader och kloster bör ha sådana objekt nedlagda vid dess fundament som vigande och helgande fokus. Det fromma bedrägeri som är bundet till handeln med dessa objekt borde få den tänkande människan att rysa och högljutt protestera. Luther gjorde så. . . Dess mirakelkraft finner ingen annan bas än den direkt ritualmagiska och måste tveklöst ses som ett graverande intrång av det hedniska väsendet på den kristna trons område.

Kristi kors återfanns, menar man, av kejsar Konstantins mor. Hundratals delar av korset har sedan dess spridits och tillbetts av det vidskepliga folket under det att prästerskapets och kyrkornas kassakistor fyllts på i form av votivoffer och skuldpengar. Paulinius, apologeten, försvarade relikernas äkthet och funktion och sade också att ett av dessa stycken av korset begynte en avknoppningsprocess utan att självt mista i omfång. Om tron på relikernas frälsande kraft hade riktats till Kristus. . . Om inte vidskepelsen hade vridit tron ur kyrkans hjärta. . . Om man inte hade skapat alla dessa tillägg. . . Kanske himmel på jord redan nu.

Bikt och bot, avlat och pilgrimsfärder tillhör kärnområdet i hjälpfrälsningen. Att lågmält redogöra för synder i biktens form med den åtföljande prästerliga absolutionen reducerar frälsningen till att ha rättighet att och vara redo för att kliva in genom ”pärleporten” då den tiden kommer. Men den förmedlar ingen frälsande kraft till att kunna begynna handla annorlunda, efter Kristi sinnelag. Den åtföljande boten, det disciplinstraff utfärdat av prästen i form av en offergåva eller en vallfärd har naturligtvis ingen frälsande förtjänst?

Pilgrimsfärder och vandringar till heliga orter populariseras i dessa dagar för att öppna väg för hjälpfrälsningens alternativ och för självfrälsningens förtjänstbaserade tänkande. Endast den pånyttfödande tron ger möjlighet till att leva heligt, att leva annorlunda, att leva med ett mått av seger över synden. Korset deklarerar att vi icke bär på någon självförbättrande kraft, deklarerar att den sortens kraft inte kan hämtas på disciplinerandets område. Den måste läggas som gåva i Kristus i människans innersta, för att sedan blomma ut i handlande som inte köper frälsning men som demonstrerar frälsningens förblivande faktum i Kristus.

Avlatssystemet förblir bestående i den katolska tron, emedan romarkyrkan meddelar att hon alltid är den samma. Ett avlatsbrev kunde köpas till visst pris allt efter syndernas gruvlighet och kvantitet. Den som kunde betala mycket för sin frihet från skärseld och från syndastraff kunde därför ta sig stor frihet i förhållande till den moralkodex som satts upp av kyrka och samhälle. Denna den köpta frälsningen formulerar ett gapande hån mot korsets faktum, mot dess kraft och mot dess insisterande förvandlingskrav. Då egenrättfärdigheten köper sig rätt i förhållande till korsets exklusivitet står avlatssystemet kvar som hjälpfrälsning – tvärs emot Kristus.

Enkelt slutomdöme
Romarkyrkans tro, den tro som enligt den för till frälsning, består av en samling lärosatser som måste omfattas och av en följsamhet gentemot gudstjänstens, ritens förlopp och förmedlande. Den ställer upp dessa funktioner som oundvikligheter och utan vilka den enskilda individen placerar sig under kyrkosystemets misshag och förbannelse. Att omfatta kyrkans tillrättalagda doktrin och faktabas och att delta i riterna formuleras således som den saliggörande frälsningsvägen, en väg lagd för att jämka för hedningen och göra mysteriet åtkomligt för alla utan att behöva gå korsväg. Alla dessa ”i stället för” garantera säker färd – Gud kan man blidka genom upprepat offer och upphandlad merit.

Det katolska sammanhanget är ett sammanhang som inte håller vad det lovar ifråga om frälsning. Hon bär generellt inte på pånyttfödelsens verklighet, hon förmedlar inte formandets frälsande verklighet. Det katolska systemet erbjuder en frälsning som frälser från frälsaren – detta under sken av att vara äkta frälsning.

Frågorna som återupprepat måste ställas lyder så: ”Blir jag frälst på grund av att jag har gjort allt som kyrkan befaller mig att göra – har jag lyckats samla tillräckliga meriter? Eller: ”Blir jag frälst genom att förtrösta på Kristus allena, han som har offrat allt och som gör allt för min frälsnings och helgelses skull?” Hur känns den frälsta människan igen? Vad bär hon på som gör henne annorlunda gentemot alla andra? Förmår vi att identifiera pånyttfödelsens igenkänningstecken hos varandra, eller strävar vi endast efter en yttre, formell samhörighet under gemensamma organisatoriska och rituella förtecken?

Och så den provocerande frågan: ”Är vi kristna nog att stå upp tillsammans mot den återkatolicering som nu begynner i vårt land? Vet vi vad vi tror på? Kan vi redogöra för vad vi tror på? Lever vi det vi tror på? Kan vi definiera skillnaderna mellan den verkliga frälsningen och all denna hjälpfrälsning?

Den frälsning som ligger tillreds för dem som hungrar efter rättfärdighet låter sig uppenbaras för dem som inte väjer för något i sitt sökande av Guds ansikte.
Den frälsning som ligger tillreds för dem som hungrar efter rättfärdighet låter sig uppenbaras för dem som inte värjer sig då vägen blir trång och oländig under sökandet av Guds ansikte.
Den frälsning som ligger tillreds för dem som hungrar efter rättfärdighet låter sig uppenbaras för dem som inte letar genvägar eller finner på metoder att underlätta frälsningen.
Den frälsning som ligger tillreds för dem som hungrar efter rättfärdighet låter sig uppenbaras för dem som inte ställer upp frälsare vid sidan av Jesus Kristus.
Den frälsning som ligger tillreds för dem som hungrar efter rättfärdighet låter sig uppenbaras för dem som inte söker medlare mellan människa och Jesus Kristus.

Alla dessa småsaker, tillbehör och tillägg växer sig till ett gigantiskt ”I stället för Kristus”.
För oss som tror gäller ett saligt ”Kristus allena”.

Appendix
Några katolska innovationer, tillägg och villfarelser

01. Böner för de avlidna – ca. år 300.
02. Bruk av korstecken – ca. år 300.
03. Ljuständande – ca år 320.
04. Tillbedjan av änglar och avlidna helgon – 375.
05. Bilder och ikoner – 375.
06. Mässan som dagligt offer – 394.
07. Maria deklarerad som Teotokos, Guds moder – 431.
08. Präster börjar klä sig liturgiskt – 500.
09. Sista smörjelsen – 526.
10. Skärselden etablerad av Gregorius I – 593.
11. Latinet påbjudet som liturgiskt språk – 600.
12. Böner riktade till Maria, änglar och helgon – 600.
13. Titeln påve tillämpad på Bonifacius I – 607.
14. Kyssandet av påvens fot – 709.
15. Jordisk myndighet förmedlad av påve till kejsare – 750.
16. Tillbedjan av krucifix, bilder och reliker auktoriserad – 786.
17. Vigvatten – 850.
18. Tillbedjan av Josef, Marias make – 890.
19. Kardinalernas kollegium etablerat – 927.
20. Dop av kyrkklockor – 965.
21. Kanonisering av helgon – 995.
22. Fredagsfastor och fastlagsfirande – 998.
23. Mässan alltmer utformad som återupprepat offrande, obligatoriskt deltagande – 1000-talet.
24. Celibatet – 1079.
25. Radband och rosenkrans – 1090.
26. Inkvisitionen – 1184.
27. Avlatshandel – 1190.
28. Transsubstantiation – 1215.
29. Bikt – 1215.
30. Tillbedjan av hostian, oblaten – 1220.
31. Bibeln förbjuden för lekmän – 1229.
32. Skapularet uppfunnet – 1251.
33. Kalken förbjuden att drickas av lekmän – 1414.
34. Skärselden uppfunnen – 1439.
35. Doktrinen om de sju sakramenten – 1439.
36. Ave Maria – 1508.
37. Jesuitorden – 1534.
38. Traditionen upphöjd till lika giltighet med bibelordet – 1545.
39. Apokryferna tillagda till Bibeln – 1546.
40. Pius IV bekännelse framtagen som officiell bekännelse – 1560.
41. Den obefläckade avelsen – 1854.
42. Syllabus, fördömer samvetets och tankens frihet – 1864.
43. Påvens ofelbarhet – 1870.
44. Allmänt skolväsen fördömt – 1930.
45. Jungfru Maria upptagelse – 1950.

Lars Widerberg

november 15, 2013

Apostoliskt uppdrag 02d

Postat i: Apostoliskt uppdrag — L. Widerberg @ 8:04 f m

Apostoliskt uppdrag
Att bära bud från Gud – honom som korsfäst

Kapitel 02, d
Förvaltandet av Guds hemlighet

Förvaltandet av hemligheten
”Som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter skall man alltså betrakta oss. Av en förvaltare krävs att han visar sig pålitlig.” 1 Kor 4:1-2
”Han har gjort oss dugliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund.” 2 Kor 3:6

I apostlaskapets kärna och i profetiska sinnets innersta finner man något som tillhör Guds eget väsen – prästsinne och prästroll. Aposteln, och hans följeslagare, profeten, klarar inte sin uppgift så som det är tänkt utan altarets förkrosselse och dess etablerande av ett tjänandets sinnelag. Himlens protokoll uttrycks i termer av prästsinne, i termer av förkrosselse och ödmjukhet, i termer av det nya förbundets innersta kvalitéer. Paulus definierar krossandet och otillräckligheten, vilka tjänar som plattform för prästsinnet så här: ”Vem räcker till för detta? Vi är inte som de flesta, som för egen vinning förfalskar Guds ord. Nej, i Kristus predikar vi med rent sinne inför Gud det ord som kommer från Gud.” Vårt behov av honom är konstant – Gud söker efter tomma kärl till att använda för frambärandet av budskapet om den korsfäste Sonen. Och Paulus understryker sin sak när han förklarar att hans styrka och hans apostlaskap ligger gömd med, och görs funktionell i hans bräcklighet.

Aposteln använder två laddade ord i ett försök att definiera den roll och det arbete som han och hans medarbetare förts in i – dessa som hade ”fått del av en himmelsk kallelse”. Det första ordet för oss ombord på en Romersk trirem – dåtidens snabbaste krigsskepp, vilket besatt våldsam slagstyrka och effektivitet. Dess primära framdrift bestod av 80 par åror arrangerade i tre etage. Aposteln hade gjort omedelbar bekantskap med dessa förfärliga krigsmaskiner under sina långa strapatsrika resor. Han hämtar det första beskrivande ordet för apostlaskapet bland roddarna ombord på triremen – en ”huperetes”, roddaren på nedersta etaget. Denne man, längst ned, tog emot de hårdaste törnarna från vind och sjö. Medelhavsvågorna slog ofta in över honom då vinden låg mot. Också i stilla vatten var hans arbete med dessa långa åror det tyngsta.

Ordet ”huperetes” är noggrant valt av aposteln för att, en gång för alla, placera apostelns arbete som slitgöra på den lägsta positionen bland Guds tjänare. Om och om igen låter han denna tanke befästas genom att använda ordet ”doulos” – vårt gamla svenska ord ”träl” passar som motsvarighet. Han gör sak mot de falska apostlarna, som for runt bland de nyetablerade församlingarna för att söka utnyttja dem i deras aningslöshet – han gör sak mot dem på just denna punkt. Apostlaskapet lämnar inget utrymme för självupphöjelse och flärd, det lämnar inget rum för något försök att säkra position över folket för att styra och utnyttja. Ordet ”huperetes” vaktar dörren till Guds hus och stänger ute nikolaiterna – dessa härskandets män, vilka Herren pekar ut och fördömer så kraftfullt i sändebreven till de sju församlingarna i Mindre Asien.

Tjänaren, underroddaren, vet att hantera strapatser och påfrestningar och gör det med vetskap om att ”vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet.” Han vågar inte förfalska gudsordet för den egna vinningens skull. ”Denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss.” Aposteln, Herrens träl, beskriver läget och klargör normen. ”Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv skall bli synligt i vår kropp. Ty vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv skall uppenbaras i vår dödliga kropp.” Umbäranden, försakelse och ödmjukhet utmärker den verklige aposteln. Han är en blåklädernas människa – arbetar hårt, pålitlig, alltid på plats, och i allt ödmjuk. Vad slags män är vi?

Det andra ordet, använt av Paulus för att definiera aposteln, är “oikonomos”, vilket beskriver förvaltandet av ett hushåll. Petrus för fram saken som en huvudpunkt i sitt första brev, i det att han skriver noggranna ord om det andliga huset och dess ordning – sammanförandet av en prästerlig gemenskap ämnad för gemensam tillbedjan och för andliga offer till Guds välbehag i Kristus. Denne ”oikonomos” skapar ordning för tjänandet bland de heliga, ordning där det rutinmässiga organiserandet och programmakeriet är bannlyst. Guds hus, ett heligt folk, avskiljt för sådant som är sant andligt, för gemensam tillbedjan – musikalitet har lite eller inget med dessa ting att göra, för detta som uttrycker en människas innersta, en människa i bävan, i förundran, i uppgivenhet, i förkrosselse, i jubel och med lydnad. I denna rymd där helighetens väsen och välbehag formar protokoll öppnar män, som lärt andlighet och konsten att offra andliga offer, vägen för den renhet och den känslighet som eliminerar var tendens till låghet och trivialiserande, öppnar väg för blygsamhet och ro, öppnar väg för den fridsamhet och det stilla väsen som reflekterar Himlen. Vad slags män är vi?

Förvaltandet av Guds hemligheter innebär en intrikat utmaning värdig verkliga män. De flesta förblir just bara män, utan verklig kvalité, utan verkligt vittnesbörd. Förvaltandet av Guds hemligheter inbjuder till att ta sig an den mödosamma färden upp på Guds höjder, hän mot andlig mognad. De flesta föredrar medelmåttighet, föredrar värld och flärd, föredrar att dröja kvar bland allt lågt och ytligt. Förvaltandet erbjuder hårt arbete, det arbete som kräver verkliga män – det är därför ett arbete med lön av förnämligaste slag. Den stora skaran låter sig nöjas med religiositetens larm och skrammel, det som rätt och riktigt kallas sötsliskig imitation. Förvaltandet av Guds vittnesbörd innebär expeditioner och företag som sträcker sig in på områden där tankemöda och organisationsförmåga står sig slätt. De män som hävdar dessa kvalitéer dröjer hellre kvar i sina säkrade trygghetssfärer och förblir oskickliga för Herrens sak. Underroddare och trälar – det apostoliska idealet innebär ett kontinuerligt pågående krossande till förmån för ett genuint vittnesbörd. Vad slags män är vi?

– — –

Läs det engelska manuset ”Apostolicity. The heralding of the crucified God.” i FaceBook-gruppen: http://www.facebook.com/groups/275824945863496/?bookmark_t=group

Eller, börja följ det svenska manuset ”Apostoliskt uppdrag. Att bära bud från Gud – honom som korsfäst” i FaceBook-gruppen:

http://www.facebook.com/groups/476310975766658/?bookmark_t=group

Kontakta oss i detta särskilda ämne vi e-mail: Apostolicity@gmail.com
Privatpost: LWiderberg@ymail.com

augusti 17, 2013

Apostoliskt uppdrag 02c

Postat i: Uncategorized — L. Widerberg @ 9:46 f m

Apostoliskt uppdrag
Att bära bud från Gud – honom som korsfäst
Av Lars Widerberg

Kapitel 02, c
Förvaltandet av Guds hemlighet

Hemligheten
”Ni har fått del i Guds rikes hemlighet. Men de som står utanför får allt i liknelser.”

Där ett hjärta låter sig öppnas till att lyssna och begrunda är rikets hemlighet redan verksam. Ett mjukt hjärta klarar att ta emot ett förmedlande av de ting som vilar i Guds hjärta. Det sinne som bär på höga tankar om sig själv stannar sällan upp för att tänka efter, det ser sig själv som referenspunkt och måttstock för allt och alla. Då Herren började tala till folket med hjälp av liknelser klarade lärjungarna inte att följa honom i hans val av taktik och de bad honom strax att förklara. Jesus hade begynt att använda denna metod då han funnit att åhörarnas öron och hjärtan slöts allt mer i ett avvisande av utmaningen till omvändelse och gudfruktigt liv. Hans användande av bilder och liknelser i kommunicerandet av Himlens värden och protokoll nådde dem trots deras ovilja att höra – deras samveten förstod och skapade oro. Hans liknelser passerade förbi deras förståndsapparat och nådde deras inre öron. Detta kunde han göra på basis av det uppdrag som han mottagit av Fadern, på basis av Himlens eget sändande. Dessa sändandets ord kunde avvisas som obegripliga av förståndets människa, men de hade alla förmåga att röra vid samveten och öppna hjärtan till begrundan och överbevisning.

”Ni har fått del i Guds rikes hemlighet.”
Uppenbarandet och igenkännandet av Guds rikes hemlighet förmedlas till människor på exakt samma villkor som nyfödelsen och sändandet – från ovan, från Himlen, initierat av Gud. Detta kände Paulus så väl till, utifrån sin egen erfarenhet, och därför bad han församlingen i Efesus att ”be också för mig, att ordet ges åt mig när jag öppnar min mun, så att jag frimodigt gör evangeliets hemlighet känd”. Han bad om att ord skulle ges honom – i sig en markör för det apostoliska uppdraget, ord med särskild bärighet till att penetrera hjärtan och föra till omvändelse och gudfruktighet. Vilket språk den mannen använde under Guds hand – ett Himlens penetrerande från generation till generation, ända till jordens ändar!

”Jag har visat mig för dig för att utse dig till tjänare och vittne, både till vad du har sett och till det jag kommer att visa dig, när jag räddar dig undan ditt eget folk och undan hedningarna. Till dem sänder jag dig, för att du skall öppna deras ögon, så att de vänder sig från mörker till ljus.”

De män som sänts av Himlen har blivit vittnesbördets män, de brottas alla med de ting som finns bortom och som därför är av en annan sort. Deras uppträdande och förhållningssätt reflekterar Himlen. De är verkligen män, mognande män, på väg att bli det som män är ämnade att vara – på väg att bli lika Kristus, på väg att göras till kärl för hedersamt bruk. Dessa sändandets män är män som tömts, kärl som krossats. Inför den församling som drivs av syften och ambitioner som motiveras av ett bedrägligt självfokus, av fåfängans falska löften och av utsikten att göras gudomlig står aposteln som ett omutbart råmärke och visar på korsets väg som den enda vägen till manlighet. Detta är hemlighetsfullt och otillgängligt – det tillhör gudsfruktans hemlighet.

Himlens sändande är ämnat att öppna ögon – bland hedningar och bland kristna. Detta öppnandets uppdrag, dess penetrerande verkan till omvändelse är ett av grundläggandets särmärken hos den apostoliska människan. Himlens sändebud kungör nyfödelsens nödvändighet såväl som dess möjlighet. Hans budskap är en provokation och bär på ett överväldigande löfte. Utan denna Himlens provokation är den person som menar sig vara sänd rätt och slätt ett präktigt misslyckande. De heligas gemenskap vilar på det faktum att de kallats till omvändelse och deras vittnesbörd vilar med den radikala omvandling som följer omvändelsen. De har förts tillsammans för vittnesbördets skull, för den gemensamma lydnadens skull, för att stå tillsammans inför hedningar och de makter som styr dem. Det apostoliska vittnesbördet, det samfällda vittnesbördet talar på mångfaldiga sätt också till makterna i himlarymderna. Och frågan lämnar oss inte – hur uppträder vi, vad slags intryck förmedlar vi, vad slags män är vi?

juli 17, 2013

Apostoliskt uppdrag 02b

Postat i: Uncategorized — L. Widerberg @ 9:44 f m

Apostoliskt uppdrag
Att bära bud från Gud – honom som korsfäst
Av Lars Widerberg

Kapitel 02, b
Förvaltandet av Guds hemlighet

Guds hemligheter
”I de dagarna när den sjunde ängelns röst hörs och han blåser i sin basun, då är Guds hemlighet fullbordad, så som han har förkunnat i det glädjebudskap han gett sina tjänare profeterna.”
Upp 10:7

En bestämd punkt i tiden ligger uppmätt, och den ligger nära, då Guds hemlighet når sin fullbordan. Det finns en tidpunkt, nära förestående, då Guds syften når sin slutpunkt. Det finns en markör i tid och rum då allt skapat står vid sin ände – för att ge plats åt en ny begynnelse. Denna Guds dag kommer med förödelse, den kommer som en härlighetens dag med vilken han slår upp dörren till en ny värld och för sitt suveräna välde, för var och en att se och glädjas över. Till den dagen måste hans syften ses och hanteras som hemligheter. Men, dessa Guds hemligheter kungörs av män med sändandets mandat, de öppnas och förklaras i den rättframhet och anspråkslöshet som Himlen ger. Guds hemlighet ligger öppen för var och en som ger sig tid att undersöka dess väsen, de ligger till reds i väntan att öppnas av öppna hjärtan, av hjärtan som är redo att lära ödmjukhet.

Apostlasinnet kungör en öppen hemlighet, sändandets människa bär med sig Guds hemlighet. Dessa män bär med sig en extraordinär komponent i sitt inre, i ett ”Han har låtit oss få veta sin viljas hemlighet, enligt det beslut som han hade fattat i Kristus”. Apostlaskapet låter oss få se ett tjänande av ett annorlunda slag, ett tjänande efter Himlens protokoll. Vart och ett av Himlens syften, varje del av dess intention låter sig samlas under begreppet ”protokoll”, detta som är Himlens särskilda förhållningssätt och arbetsmetod. Faderns vilja, detta i vilket han finner behag – detta som inte kan gå om intet – summeras och sammanfattas i Kristus Jesus. De ting som överlever denna tidsålder, för att snart föras in i den nya, står alla famnade och återlösta i Kristus Jesus. De ting och sammanhang vilka inte tillåter sig föras in under Herrens hand kommer att skakas och försvinna. Hemligheten talar, Himlens protokoll talar sakligt och kärvt om skiljandet mellan dessa som låter sig helgas och dess motsats och motståndare – dessa som fortfar att stå kvar i ovänskap och orenhet. Män som sänts av Himlen bär bud om det rike som kommer och om dess begynnelse invärtes – det rike som begynner invärtes hos män som vågar böja sig, ödmjukade av mänsklig otillräcklighet.

En särdeles kompakt version och summering av denna hemlighet innefattar följande noteringar:
”Ni har ju hört om det uppdrag som Gud i sin nåd gav mig med tanke på er, hur jag genom en uppenbarelse lärde känna hemligheten så som jag redan i korthet har skrivit. När ni läser detta, kan ni förstå vilken insikt jag har i Kristi hemlighet. I tidigare släktled har den inte avslöjats för människor så som den nu genom Anden har uppenbarats för hans heliga apostlar och profeter. Den innebär att hedningarna i Kristus Jesus och genom hans evangelium är våra medarvingar och tillhör samma kropp som vi och har del i samma löfte. Och detta evangelium har jag blivit satt till att tjäna i kraft av den gåva och nåd som Gud har gett mig genom sin mäktiga kraft. Jag, den ringaste av alla heliga, har fått denna nåd att bland hedningarna predika evangeliet om Kristi outgrundliga rikedom och att upplysa alla om hur den hemlighet förvaltas, som från evighet har varit dold i Gud, alltings Skapare.” Ef 3:2-9

”Därför, heliga bröder, ni som har fått del av en himmelsk kallelse, se på Jesus, den apostel och överstepräst som vi bekänner oss till.” Hebr 3:1

”Församlingens tjänare har jag blivit i kraft av det uppdrag Gud har gett mig för er räkning, att överallt predika Guds ord, den hemlighet som genom tider och släktled varit dold men nu har uppenbarats för hans heliga. För dem ville Gud göra känt vilken rikedom på härlighet hedningarna har i denna hemlighet – Kristus i er, härlighetens hopp. Honom predikar vi genom att förmana varje människa och undervisa varje människa med all vishet, för att ställa fram varje människa som fullkomlig i Kristus.” Kol 1:25-28

Sammanfattningen summerad: Det apostoliska uppdraget; ett sammanförande av män till att vara Kristi följeslagare, till att kungöra hans suveränitet, till att kungöra Kristi hemlighet bland hedningar, till att kungöra hemligheten – Kristus i er, härlighetens hopp. Sända och satta istånd att visa upp och kungöra ting som ligger bortom förstånd och fattningsförmåga – att födas till liv i Kristus, liv bestämt och ordnat i Kristus, honom formad invärtes, ett växande till andlig mognad. Ett sådant vittnesbörd följer på – kan bara följa på – ett Himlens sändande och ett rustande efter Himlens protokoll.

– — –

Läs det engelska manuset ”Apostolicity. The heralding of the crucified God.” i FaceBook-gruppen: http://www.facebook.com/groups/476310975766658/members/#!/groups/275824945863496/?bookmark_t=group

Eller, börja följ det svenska manuset ”Apostoliskt uppdrag. Att bära bud från Gud – honom som korsfäst” i FaceBook-gruppen:

http://www.facebook.com/groups/476310975766658/members/#!/groups/476310975766658/?bookmark_t=group

Kontakta oss i detta särskilda ämne vi e-mail: Apostolicity@gmail.com

juli 5, 2013

Apostoliskt uppdrag 02a

Postat i: Apostoliskt uppdrag — L. Widerberg @ 8:18 f m

Apostoliskt uppdrag
Att bära bud från Gud – honom som korsfäst
Av Lars Widerberg

Kapitel 02, a
Förvaltandet av Guds hemlighet

Vad slags män är de, dessa apostlar? Hur utmärker de sig, dessa apostlar? Deras karaktär – hur ser den ut? Vad sysslar de med? Ser man dem på framskjutna positioner? Med vilka markörer identifieras deras storhet? Finns det någon beröringspunkt mellan deras karaktär och uppträdande och det budskap som de sänts att bära fram? Vad slags män är de, dessa apostlar?

Ni vet ju hur vi uppträdde bland er och vad vi gjorde för er. 1 Tess 1:5
Som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter skall man alltså betrakta oss. 1 Kor 4:1

Ordet ”apostel” låter sig inte användas som förevändning för självupphöjelse, det innehåller ett uppdrag vilket bärs och hanteras allteftersom manbarhet och mognad fostrats fram i tjänandets ande. Paulus beskriver sig själv och det apostoliska sällskap av kringresande sändebud i det följande: ”Som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter skall man alltså betrakta oss”. Han ser på sig själv och sina följeslagare som tjänandets män, som män ständigt på plats i väntan på Mästarens ord och befallning. Han uppfattar sig själv och sina medarbetare som män vilka på allt sätt måste värna trovärdighet och rykte, väl övade i de ting som hör Guds hushåll till. Deras kreditiv bärs av Guds eget sändande, sända med bud om Jesu Kristi suveränitet och herravälde. Med deras uppdrag följer svårigheter och obehag, en uppgift som består i att forma brohuvuden och fundament för de ting som bär Himlens kännemärken. Deras roll innebär sant tjänande för att Guds hushåll ska kunna föras till mognad.

Dessa män, dessa sända män är vittnesbördets män. De är ämnade att bära vittnesbörd, deras arbete består i att etablera ett stadigt vittnesbörd – de förs ut för att visa upp den andliga verkligheten. De nitälskar alla för andlig autenticitet. Den verklighet de bär på äger stadiga moraliska kvalitéer, den andlighet vilken de representerar kungör ett moraliskt initiativ. Den är en andlighet som för in moralisk konsekvens. Apostlaskapet är en levande produkt av Herrens bergspredikan. Sången i deras mun, sången i allt de företar sig, är direkt hämtad ur varje vers av Psalm 119. Deras är budskapet om den kommande Återlösaren, en återlösning som bringar rättsinne och rättfärdigt liv. Och de nitälskar för ett tillägnande och för tillämpning av dessa återlösandets verkningar, utlovade och framförda till män och kvinnor på var plats genom Guds egna texter. Ord som summerar, ord som definierar och bringar överensstämmelse återfinns ofta i deras tal – ord som ”oåterkallelig”, ”Mitt rådslut skall gå i fullbordan”.

Mannen på Damaskusvägen, tillintetgjord i grund genom uppenbarandet av den Herre och Mästare som han hade förföljt med hjälp av de grymmaste medel och allvarligaste resultat, ställde upp den mest betydande fråga av dem alla: ”Vad vill du att jag ska göra?” (Ingen av våra svenska översättningar vågar ta med den.) Den sammanfattar den apostoliska nödvändighetens skärpa. Den människa som vågar lägga stoppkloss för sina projekt och sitt arbete och stänga dörren till de ting som ligger som ouppfyllda drömmar och ambitioner gör sig själv till kandidat för ett tjänande av apostoliskt snitt. Allt detta agerande och allt detta handlande för att bli sedd och erkänd passar inte in då Herren uppenbarar sig för att föra en människa till en Himlens uppgift. Ivern att producera efter religiöst mått, ambitioner enligt jordiskt sätt klarar inte kraven på andlig kvalité inför Herren. ”Vad vill du att jag ska göra?” – lydnad, då svaret kommer, står som begynnelse på den apostoliska färden.

maj 31, 2013

Israel, Messias och församlingen

Postat i: Israel — L. Widerberg @ 8:20 f m

Israel, Messias och församlingen

Alfa och Omega
Avslutandet och de nya begynnelserna.
Hemligheten – Israel och församlingens samhörighet.

En ängel gör sig redo att blåsa i sin lur, Upp 10.7. Signalen förkunnar att Guds hemligheter har nått sin fullbordan – frälsningshistorien har nått sin slutpunkt och Herren har bärgat sin skörd. Han, Herren, heter Omega – den som fullföljer och avslutar. Han heter samtidigt Alfa, den som begynner, den som redan har format en ny himmel och en ny jord – en ny tid med liv levt inför Levande Gud och en stad där man samlas för jubel och samhörighet.

Alla dessa öppna hemligheter har sin fullbordan i Kristus – också sådana som Församlingen stoppat undan och helst inte vill veta av. Våra församlingar har drabbats av ett ivrigt reducerande under vilket den hemlighet som innefattar sammanförandet av Israel – alla dessa judar, det gamla förbundets folk – och pånyttfödelsens folk, förda ut ur alla folk och folkslag enligt Ef 2 och Rom 9-11, har förvrängts, gömts undan eller plundrats på verklig substans.

Israels existens, judafolkets existens, utgör ett irriterande faktum vilket är ämnat för församlingens ödmjukande och för att locka fram ett kvalitetstjänande utan vilket Kristi vittnesbörd förblir magert. Detta tjänande är i sin tur ämnat att väcka det gamla folkets avund. Denna interaktion, detta samspel, leder under Guds hand till att alla nationer ska se den härlighet som vilar i Guds boning och har sitt absoluta centrum i hans eget hjärta.

Denna lilla Facebook-grupp har till syfte att söka hemlighetens verkliga innehåll, bereda ett folk för ett tjänande i denna Guds sak, till hans ära, och väcka en längtan efter att få höra basunsignalen som talar om att Guds och evangeliets hemligheter har nått sin fullbordan.

Lars Widerberg och Fredrik Säfsten

https://www.facebook.com/groups/190304644460703/

april 20, 2013

Skolad för Liv – Ny skolstart

Postat i: Skolad för Liv — L. Widerberg @ 6:42 f m

Skolad i Kristus
Skolad för liv
Stunder av samling inför Kristi ande

Vårterminen för den tredje årskullen i denna skola, ämnad för andlig mognad och vittnesbörd, lider mot sitt slut.
Därför är det tid att kalla en ny kull studenter.
Vi studerar texter på distans och möts över helger en eller två gånger pr termin – höst och vår.
Välkommen att ta kontakt…
Lars W.

Här följer en introduktion till skolans mål och syfte:

Vi har satt upp en studiesituation med vars hjälp vi låter oss föras in i gemenskapssituationer där försoning övas, där vetekornslagen inskärps och där korset får en praktisk utgestaltning. Vi ser församlingen som ett sammanhang där ödmjukheten är gemensam och ömsesidig, där försoningen omvandlas till bärkraft för att ta hand om varandras bördor. Målet är att skaffa varandra ett rikt mått av kristuserfarenhet och ett samfällt vittnesbörd, vilket förmår att påminna var och en om den verklighet som kan kallas Guds rike.

Studierna bedrivs på distans, i hemmen, och stäms och koordineras med hjälp av ivrigt samtalande via alla moderna kommunikationsleder och med hjälp av samlingar och samhörighet under helgarrangemang. Dessa studier företas under två terminer med arbetet fastställt till ungefär 10% av en 40-timmars vecka.

Vi länkar också församlingsseminarier till detta lilla arbete, under vilka vi koncentrerar samvaron in mot förståelsen av församlingens syfte, till ett gemensamt lyssnande för att utforska vad Gud vill i de särskilda situationer som finns representerade.

Här presenterar vi med en svepande gest de ämnesområden vid vilka vi lägger särskild tonvikt:
1. Fadern och faderskapet. Att söka sig in mot tillbedjandets erfarenhet.
2. Apokalyptiskt perspektiv. Att föras till förståelse av Guds syfte i vår tid.
3. Grundelement, om omvändelse och dop – skiljemärken mot omgivande kultur.
4. Kristus och församlingen – apostolisk tradition och husförsamlingar.
5. Trons språk och dess bilder. Att höra, förstå och uttrycka. Vittnesbörd och profetism.
6. Pilgrimskyrkan och väckelserna.
7. Andens verk och dess frukt.
8. Bedjandet och bönhörelsen.
9. Omsorgen, själavård och församlingstukt.

Du är välkommen att söka som elev. . .

Lars Widerberg

EPC@comhem.se

mars 12, 2013

Apostoliskt uppdrag 01d

Postat i: Apostoliskt uppdrag — L. Widerberg @ 7:11 f m

Apostoliskt uppdrag
Att bära bud från Gud – honom som korsfäst
Av Lars Widerberg

Kapitel 01, (d) Apostlasinnets innersta väsen

Att förvalta Kristi mysterium

Färden upp på berget in i Guds närhet, reducerandet under färden, det fullständiga nedbrytandet som äger rum då en man leds att se Herrens helighet, sökandet efter och inblicken i hemligheten med ”en så stor frälsning” – allt detta hör till förberedelserna för et förvaltande av Kristi mysterium, för ett kommunicerande av Guds hjärta. Förvalta och hanterandet av denna hemlighet, kungörandet av denna Kristi hemlighet innebär först av allt ett inlärande av Kristus, ett inskrivande av honom som Livets Lag i det innersta av ens varelse. Den apostoliska hemligheten är Kristus, honom som liv, honom som den levande. Aposteln – detta Guds kärl ämnad att föra fram Guds som korsfäst bland hedningarna, att förkunna Guds hemlighet bland hedningarna, vilken är ” Kristus i er, härlighetens hopp”. Apostlaskap – Kristus i en människa inre, en hemlighet kungjord i ödmjukhet och sanning.

Paulus definierar den apostoliska människan som förvaltare av Guds hemligheter. Denna märkvärdiga uppgift samlar, till att börja med, ting omöjliga att hantera. Den apostoliska uppgiften innebär ett förvaltarskap av sådana ting som inte går att fatta. Det är ämnat för ett förmedlande av de Himlens ting som människor inte förmår att förstå. Dess innehåll ligger bortom ordinära kategorier – dess storhet, dess omfattning ligger bortom mått. Men ändå, detta som apostlaskapet avskiljts att förkunna, uppenbaras och uttrycks utan svårighet för hungriga män och kvinnor, for dessa som ”hungrar och törstar efter rättfärdighet”. Kungörandet skapar konfrontation – även om sändebudet, på allt sätt, söker undvika konflikt. Apostoliskt uppdrag – också ett kungörande av de ting som väntar i kommande dagar, en konung och ett styre i Zion, ett styre utan gräns, utan utmanare, utan brist, utan fläck. Förvaltarskapet – att ge bostad åt Himlens verkligheter, att sträcka sig efter och vänta ett uppenbarande av och ett uttryck för dessa eviga värden.

Aposteln Paulus gjorde följande uttalande för att försöka fånga sin känsla inför apostlaskapet: ”Inte som om jag redan har gripit det eller redan har nått det målet, men jag jagar efter att gripa det, eftersom jag själv har blivit gripen av Kristus Jesus.” Hans allt övergripande ambition var att söka få fatt i de ting som ligger bortom all fattningsförmåga – inga fantasifoster, men den fullhet som finns i Kristus. Hans relaterande till Guds nåd var av funktionell natur – nåd som utför ett radikalt omformande an människans hjärta, ett omformande som kan identifieras i förnyelsen av både sinne och handlande. Apostlasinnet för himmel till jord – dess verk begynner med ett bedjande om ett ”Såsom i Himlen, så ock på jord”. Den apostoliska uppgiften består i att tillämpa Himlens protokoll – för att var och en individ ska kunna komma i kontakt med Guds funktionella nåd, vilken är ämnad att i grund omstrukturera människors varande och handlande.

Apostlaskapet så väl som profeten – båda dessa urtyper står ju so grundläggandets män – lär sig ett seende ordnat efter Himlens perspektiv. Aposteln sänds att förkunna Himlens sätt att se. Den apostoliske mannen inrättar sig efter Himlens ordning. Han bär med sig en mycket speciell känslighet för det eviga, för detta som inte kan rubbas eller förändras. Hans längtan efter dessa ting som återfinns långt bortom det ordinära är okuvlig. Hans törst efter autenticitet är osläcklig. Hans Hängivenhet når konungslig nivå. Hans är den kommande Konungen – Jesus Kristus. Till denne Konung – konungarnas Konung och herrarnas Herre – hör äran i evigheters evighet… Apostlaskap kungör denna särartade härlighet.

Kapitel 01, slut Ytterligare 23 följer

februari 1, 2013

Apostoliskt uppdrag 01c

Postat i: Apostoliskt uppdrag — L. Widerberg @ 7:10 f m

Apostoliskt uppdrag Att bära bud från Gud – honom som korsfäst

 

Kapitel 01, (c) Apostlasinnets innersta väsen

Att begynna närma sig Gud

Förstår vi något av det som händer med en människa som begynner närma sig Israels Helige, Gud – den som står som skapare av detta universum. Förstår vi vad slags företag det innebär? Är vi medvetna om den egendomliga konfrontation som uppstår – avsaknaden av helighet ställd inför den Helige och Rättfärdige, en man som i allt står oren och ofärdig stående inför detta som i fullaste mening heter fullhet och slutgiltighet? Den man som finner sig involverad i processen hän mot att bli ett apostoliskt verktyg kan intet annat än att släppa fram det djupaste existentiella rop: ”Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, HERREN Sebaot.” Vem vågar nalkas, vem vågar närma sig detta? Vilka och hurudana är de män som bär med sig ett vittnesbörd om att ha gått igenom närmandets process med dess bestörtning och omvälvande konfrontationer?

Apostlaskapet bärs av män, grundsättandets män – konfrontationen med det heliga och den reningsprocedur som hör därtill lägger och utgör grund. Dessa ting hör inte i särskild grad till trons och troendets område, sändandet innebär en solitt praktisk upplevelse av det heliga. Tron blir med en sådan händelse en substantiell företeelse. Sändandets sammanhang är den andliga verklighetens område – den rör heligheten i dess djupaste mening. Mötet mellan denne man och hans Gud har verkligen ägt rum – och den är en pågående verklighet. Apostlatron är solid och substantiell, den apostoliske mannens gemenskap med Herren, Frälsaren, äger bärighet och mättnad – den står med kontinuitet. Utan detta – ingen apostolisk grund. Utan detta – tro utan relevans, en tro på låtsas. Men, närmandet är en möjlighet, förskräckande och förskräckligt men fullt möjligt.

Profeten Jeremia gör en fundamental observation: Få som sänts, många som ränner runt, få som verkligen sänts med ord, många som hopar ord. Ett av de stora hindren, vilket måste avgränsas och angripas för att freda de heligas uppgift och vittnesbörd, utgörs av köttslighetens förhållningssätt. Verksamhetsiver och önskan att bli bekräftad i allt detta verkande berövar oss möjligheten till djup gemenskap och andlighet. Då själv-liv och själv-tillräcklighet står som fokus skyms och glöms de ting som hör till sändandets uttryck. Koncentrerade ansträngningar för att säkra ”mitt och mina” är och förblir det större hindret för andliga strävanden. Våra intentioner, vår vilja och villighet att åstadkomma och den kapacitet att utföra som vi besitter, stänger sist och slutligen vägen för oss då vi börjar söka oss upp emot Herrens heliga berg, till den plats där Herrens verk har både begynnelse och skydd.

Ek – ur Herrens hand. Ek – Gud bestämmer begynnelse och initierar sändande. Dia – under Guds hand. Dia – både ledd och styrd av den Helige Ande. Dessa små prepositioner, hämtade ur det grekiska språket, bär med sig Himlens krav på en absolut överlåtelse. Den apostoliska människan är en person som har gett upp inför Himlens helighet. Detta sätt att se verkligheten utmanar till det yttersta, detta sätt att se väcker anstöt och förargar den självsäkra världsmänniskan. Det åstadkommer mer än så, det innebär en verklig stötesten för de män som skaffat sig plats och position i församlingar och kristna institutioner. Budskapet om Guds ödmjukhet, budet om Gud som låtit sig korsfästas bärs av och vilar hos män som vandrar med Gud i hans ödmjukhet. Den apostoliska människan förs bortom gängse kategorier – han leds att ge upp rätten att ha rätt för att sedan kunna hävda rätt i Guds ödmjukhet. Vår iver att försvara de ting som vi anser vara andlighet när den är som bäst, är oftast just de ting som sätter gräns för Herren att verka bland oss under korsets stilla väsen.

Sändandets uttryck innebär ett radikalt omformande av en människa hjärtegrund, ett omformande som låter sig identifieras i sinnelag och sätt. Sändandet utgör ett omvälvande tillrättaläggande av den sända människans syn på liv och uppgift. Den person som inom sig bär en längtan att samverka med Herren inom ramen för dennes eviga syften måste ställa in sitt varande på en väntan för de ting som endast ges och kan tas emot från Himlen. Sändandet innehåller kvalitéer vilka inte på något sätt kan mobiliseras annat än genom att vänta på dem.

Sändandet, den apostoliska dimensionen, är det område där Guds utväljande och val råder. Därför ter det sig för de många som stötande – en man som säger sig vara sänd från Gud?? Vem är denne, som vågar ställa sig upp bland oss – som det verkar, stolt och framfusig – för att bära fram ord från Himlen? Sådana anspråk är närmast skandalösa – men de tillhör utväljandets anstöt, en Himlens nödvändiga provokation. Endast Guds egen ödmjukhet, skriven i den sända människans inre, bestyrker och balanserar ett sådant anspråk.

januari 7, 2013

Apostoliskt uppdrag 01b

Postat i: Apostoliskt uppdrag — L. Widerberg @ 11:02 f m

Apostoliskt uppdrag Att bära bud från Gud – honom som korsfäst

Kapitel 01 (b) Apostlasinnets innersta väsen

Män som sänts De män som fostras för sändandet, förs oavvisligen till att upprepat stå rådlösa och handfallna. De leds utan undantag genom förkrosselsens erfarenheter. Mose togs undan från palats och position till den bortersta änden av öknen med insikten om sin oduglighet – inget kunde han åstadkomma för att hjälpa i befriandet av sitt eget folk. Frihet och frälsning frambringas inte på människors initiativ – det hopp och de föreställningar som rotats rycks upp under korsets beröring. Att höra en röst ur en brinnande törnbuske med ord om helighet och befrielse, med tilltal som skickar lyssnaren med stav i hand och fåordigt budskap till att träda fram inför maktens män – att höra på detta sätt smular sönder mannen redan vid början av hans uppdrag. Och samma slags process repeteras vid varje nytt uppdrag – en man ensam med Gud, en man tömd på all tilltro i fråga om egen duglighet, en man förd till insikt om dessa Himlens ting vilka till sitt väsen är så fundamentalt annorlunda.

Dessa som kallas åt sidan för att fostras för Himlens uppdrag konfronteras upprepat av dessa företeelser som ter sig så annorlunda, detta som ligger bortom naturlig fattningsförmåga – som den ödmjukhet som låter sig trängas samman i en törnbuske. Budskapet om den Gud som låter sig korsfästas kan inte bäras fram som ett intellektets sammanställning – en sådan hälsning hanteras och förmedlas av ett lika tömt som varmt hjärta. Detta som blir givet honom är också det som strömmar ut från honom, hans hjärta hanterar varje del av denna process – ett budskap som systematiseras i studerkammaren uppenbarar endast ett hjärta som undvikit förkrossandets nödvändighet.

Budskapet om den Gud som låter sig korsfästas har sin begynnelse i bönekammaren, det föds i handfallenheten, i våndan, i brottningskampen med de ting som borde bära på helighet men som ter sig fullständigt odugliga för sådant. Apostelns hållning till det som hör Herren till, till heligheten och gudfruktigheten, låter sig visas i hans sätt att förhålla sig till alldaglighetens ting och företeelser. Den apostoliska människan värnar enkelheten – hans inställning till de små tingen låter honom säga något om heligheten och om den sublima skönhet som bor samman med enfald och enkelhet. Den man som bärs av sändandets verklighet bär därför på ett stycke av Himlens väsen, dess helighet – och heligheten skapar avtryck. Detta är det Guds mysterium som följer honom.

”Vem får gå upp på Herrens berg? Vem får träda in i hans helgedom?” Denna ofattbara skillnad mellan människors väsen och Guds, denna fundamentala olikhet mellan Kristus och den vanliga människan bryter i psalmistens sinne när han skriver denna rad. Han hade del i sändandets verklighet – både förkrosselsen och storheten. Regentskapets omsorg och faderskapets omfång som låg säkrat i Davids styre kallar på likartade uttryck hos dem som står sända efter himlens sätt. Paulus, mönsterbild för allt sändande, påminde församlingen i Tessalonika om ”hur vi uppträdde bland er, för att tjäna ert bästa”.

Få av oss bringas ur fattningen eller står rådvilla inför det faktum att vi saknar insikt om Himlens protokoll. Få, om ens någon, överväger en färd in i Guds närhet. Ett sökande efter sant heliga ger i dessa våra dagar magert resultat. Trivialiserandet av de ting som hör heligheten till borde chockera, men mönster och vana uppehålls utan eftertanke. Gudshusets sociala patos vilar på filantropins grund – alltför snäv för att kunna representera gudsriket. Sändandet, ett apostoliskt synsätt, finner begynnelse med våndan över att församlingen saknar insikt om Himlens protokoll.

Amos, en av Tekoas herdar, fördes undan från arbetet med fårhjorden för att tilltala ett upproriskt folk – för att förmedla ord om den Gud som står förkrossad inför människors villfarande religiositet. Våra moderna församlingar saknar förmåga att förmedla eviga värden – Herrens börda, hans vånda förblir en egendomlig, en främmande verklighet i det att gudsfolket avböjer formandet efter Faderns hjärta och avvisar korsets verk mot världens inflytande. Herdens erfarenhet innebar avbrott och nedbrytande, ett brott med det ordinära och invanda – detta som angav trygghet. Vi förväntar oss att Gud ska freda oss och säkra vårt – allt detta som hör till vår trygghetssfär. Frälsning är något som vi tar oss rätt att definiera, att med bön skaffa fram enligt våra behov. Apostlasinnet, däremot, våndas samman med Herren för ett sannfärdigt uttryck för Guds frälsning, för den frigörelse som stämmer överens med Himlen, den frälsning som är Hans, i ett från Honom, genom Honom och till Honom – för att tillföra ära till detta som bestäms av eviga värden.

november 16, 2012

Apostoliskt uppdrag 01a

Postat i: Apostoliskt uppdrag — L. Widerberg @ 11:46 f m

Apostoliskt uppdrag Att bära bud från Gud – honom som korsfäst

Kapitel 01 (a) Apostlasinnets innersta väsen

Av honom, genom honom och till honom är allting. Honom tillhör äran i evigheter, amen. Rom 11:36

Paulus, aposteln, samlar tre prepositioner i denna sista del av den överväldigande vackra lovprisning som sammanfattar apostlaskapets fenomen. Han för fram grundelementet hos de ting som ligger helgade i det inre hos en grundsättningens man genom att bruka tre små ord vilka anger riktning och verkningssätt. Den första prepositionen från det grekiska språket, vilket han använde för att tillkännage och förkunna budskapet om Gud, korsfäst och uppstånden, är det lilla ordet ”ek”; ”ut ur”, ”kommet från”, ”från hans hand” – källa och begynnelse hos Gud, uteslutande hos Gud.

Aposteln fortsätter att uppenbara detta mandatets mysterium som vilar hos den man som sänts efter Faderns sätt och sinne. Den andra prepositionen vilken han här låter komma till användning är ”dia” – ”genom”, ”med hjälp av”, ”med vars hand”, ”under dennes hand” – utan annan pådrivande kraft, friad från annan inverkan. Den tredje prepositionen beskriver mening och mål för detta som står sant apostoliskt, ”eis” – till honom och hans upphöjelse, uteslutande för hans sak, slutprodukten orörd och osmutsad härlighet, yttersta fokus – Gud, honom allena.

”Jag sökte bland dem efter en man att ställa i gapet” – Jag sökte efter en man att sända. Jag sökte efter en man som skulle kunna stå. Herrens röst, intonation och anslag i dessa ord från Hesekiels bok bär med sig oerhörda djup av besvikelse och ruelse. Sorgen i denna mjuka röst uppenbarar för det hörande örat det kors som för alla tider återfinns i Faderns hjärta. Sökandet efter män att sända, sökandet efter män att ställas i gapen till försvar för land och städer fortsätter i dessa sena dagar på samma sätt som på profetens tid – alldeles intill de dagar då domen skulle falla över nationen Israel med ödeläggelse av våldsammaste slag.

Sändandets mysterium, apostlaskapets kärna, vilar med ett seende likt Guds eget, sändandet har begynnelse med förmågan att uppfatta verkligheten sådan Herren ser den. Grundsättandets människa, den man som sänts med gudsord, har låtit sig göras tillgänglig för intryck från och ett formande efter Guds eget hjärta. Han lär sig Kristus genom att färdas in i Faderns närhet, han lär sig Kristi kors genom att vistas i Guds närhet – nära hans hjärta, i vilket man ständigt återfinner ett kors. Apostlaskapet står djupt andligt just för att det söker förnuft och sannfärdighet, söker det där all vishet samlats – i Kristus. Herrens sökande efter män innebär ett sökande efter kärl som klarar att bära fram barmhärtighet mitt i domens dagar. Kristi kors ödelägger de ting som inte håller Himlens mått. Korset formulerar Himlens hållning, dess sätt att förhålla sig enligt helighetens mönster – dess kärna är rätt och färdighet, en rättfärdighet som låter sig uttryckas i gudsfruktan och gudfruktighet – i barmhärtighet och rättvisa, särskilt riktad till dem som inget har eller kan. Korset innebär moral, ett handlande som bygger godhet och förmedlar rätt – girighet och högfärd övervunnen medelst sannfärdighet och ödmjukhet i samspel hos män som sett Himlen.

september 20, 2012

Apostoliskt uppdrag, introduktion

Postat i: Apostlaskap — L. Widerberg @ 9:01 f m

Apostoliskt uppdrag
Att bära bud från Gud – honom som korsfäst

Introduktion

Apostlaskap – ett ord som bär på eviga värden, ett ord som kallar på Himlens mått. Apostlaskap – ett beskrivande ord, ett ord med stort djup, ett ord som innefattar Guds suveränitet i hans beredande av kärl för gudsfruktan och helgd. Apostlaskap – ett sätt att leva, att föras fram i världen med förhållningssätt och budskap som båda bär ett fundamentets och grundsättandets innehåll. Den person som sänts av Gud står som en fundamentets människa, för att ”utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp”. Den apostoliska uppgiften består i att med stor arbetsinsats och uthållighet definiera den ordning och det protokoll som konstituerar Herrens församling – Kristi kropp, framlyft i denna värld som ”sanningens stödjepelare och grundfäste”.

Den apostoliska människan lever och talar efter befallning, därför väcker han förargelse och blir till en stötesten – hans sökande efter absoluta värden, trohet och autenticitet, oroar moderna människor mitt i deras strävan att vara toleranta för att kunna ge allt tänkande all frihet. Hans bud om Himlens protokoll lämnar inget bifall till de många som hjälper sig själva till företräden och övertag, till gillande och erkännande – till alla dessa ting som så lätt går att skaffa på köttslighetens basis. Apostelns rutt är fastlagd och går på tvärs mot sammanblandandets och kompromissandets hållning. Hans rutiner är fixerade under Guds hand, liv och livshållning i stadig mognad inför det Ord som givits av Levande Gud.

Den apostoliska människan står sänd efter Guds eget val, ”sänd enligt det löfte som gavs oss om liv, livet i Kristus Jesus”. Han bor i tält, med sinnet vänt till de ting som ligger bortom. Han gör sig aldrig bofast, hans är pilgrimens sinne – tar sig ständigt vidare – inte färdig, försöker gripa fatt om de ting som han har gripits av, Kristus och Kristi mått. ”Inte som om jag redan har gripit det eller redan har nått det målet, men jag jagar efter att gripa det, eftersom jag själv har blivit gripen av Kristus Jesus.” Hans färd leder honom in till, in i Guds eget hjärta. De första apostlarna beskrev sin syssla med dessa ord: ”Själva skall vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.” Det apostoliska tjänandet består i att söka efter ord, efter ett språk som förmår omfatta Himlens värden, ord för de ting som finns där bortom det ordinära, för de företeelser som hör till Andens värld – dessa ting som inte enkelt låter sig fångas och förklaras. Den apostoliska människan förs genom ständigt återkommande inlärningsfaser ”för att med eftertryck kunna bemöta och vederlägga både judar och hedningar, när han utifrån Skrifterna offentligt visar att Jesus är Messias – konungarnas Konung och herrarnas Herre”.

Återigen, den apostoliska människan lär sig att se och förstå verkligheten så som Gud ser den. Gradvis mottar han ett språk, en verbal duglighet, vilken ofta inte tilltalar det ytliga sinnet. Han låter detta ske för att kunna överföra Himlens protokoll och en känsla för det som hör det eviga till – hans ord lyfter lyssnaren bort ur trivialitet och ytlighet, in bland de ting som aldrig lånar sig till lättvindighet eller som tillåter sig att definieras med billiga plattityder. Han blir därför till besvär och skapar idel irritation, hans närvaro ses som en stötesten bland dessa som nöjer sig med religiositet – han står som en befriande markör, som ett vittne för autenticitet, bland män och kvinnor som söker sannfärdighet och ödmjukhet.

Den som bär bud om Guds korsfästelse kommer att ses som intolerant och klassas som fundamentalist, detta genom att insistera på ett återvändande till Himlens mått, till sådant som med nödvändighet bär på de syften och mål som konstituerar Guds församling. Sändandet, den apostoliska människans uppdrag, består i att hävda och kalla på ett återställande av absoluta värden för vittnesbördets, Kristi vittnesbörds, skull. Grundsättandets värden, andligt liv i gemenskap med Kristi fullhet som mål, sannfärdighet uttryckt och levd i ödmjukhet – dessa ting sammanförs i apostoliska kategorier. Att stå klädd i helig skrud, att vara vackert klädd, skönt klädd i helighet – det sublimt härliga, ett främsta uttryck för heligheten – häri samlas apostelns egenart. Förmåga till att urskilja och särskilja, till att bedöma och döma för vittnesbördets skull, tillhör också uttrycket för Guds sändande. Det sublimt tilltalande så väl som bedömandet och ordnandet placerar den kallade och sända människan i konflikt med den moderna människan.

Mannens behov i dessa dagar består inte i auktoritet, man gagnas så mycket mer av det ödmjuka sinnelaget. Kvinnor är inte betjänta av att skaffa sig auktoritet, Herrens ordning ger dem en beskyddandets trygga plats. I dessa dagar leds både män och kvinnor att säkra eviga värden med hjälp av trosutsagor och genom att hävda sin rätt i högljudda deklarationer – allt detta ger endast vitnande knogar och gnisslande tänder mitt i självlivets kraftansamling och positivismens fåfänga. Den apostoliska människan konfronterar dessa falska bilder och återför sant andligt innehåll. Kristi kors annullerar människan och hennes ansträngningar för att sedan kunna introducera livet i Gud, Kristi fullhet. Det apostoliska frambärandet av korsets budskap innehåller ett deklarerande av nödvändigheten av köttslighetens korsfästelse, av bortdöendet från de ting och den väg som världen pråligt och påkostat erbjuder. Apostolisk metod, korsets metod, ligger dold i Kristus, den korsfästes liv vilar väntande på upptäckt som en hemlighet att sökas – apostlaskapet, Guds sändande, placerar sändebudet i avskiljt utrymme för ett förvaltande av denna evangeliets hemlighet – Kristi hemlighet.

Ett apostoliskt återintroducerande av Kristi kors står som dagens verkliga behov i utrustandet av de heliga till att utföra sitt uppdrag. Allt vårt ordande och vårt verkande måste föras in under korset för att återskaffa den autenticitet som är ämnad att prägla Guds församling. Våra liv och vår samvaro måste läggas under korsets välde för att kunna bära frukt. Liv och samverkan måste ställas under Kristi suveräna välde till ett utgestaltande av gudsrikets verkligheter. Våra liv och vårt agerande måste skiljas från, frälsas och befrias från nödvändigheten att verka och producera, från vår önskan att bli sedda, mitt i vår önskan att ses och uppskattas för våra ansträngningar och ambitioner. Människan, sådan hon nu är, gillar att kunna associeras med sådant som bär namn, sådant som innebär framgång. Hon söker erkännande och uppskattning, hon arbetar ofta hårt för position och identitet. Hon avhåller sig inte alltid från att skaffa sig rätt och ställning med hjälp av metoder som motsäger Guds väg. Hon har ringa förmåga att dröja stilla, hon avvisar lyssnandets och lydnadens ensamma arbete. Man går hellre på rutin och program – och avvisar därmed Himlens protokoll.

Ett apostoliskt återintroducerande av Kristi kors står som en nödvändighet i förhållande till människans väsen. Ett apostoliskt återintroducerande av Kristi kors står som en nödvändighet för kyrkan, sådan hon nu blivit. Ett apostoliskt återintroducerande av Kristi kors reser sig som en nödvändighet för att klara ett återställande av Kristi vittnesbörd.
Vår plikt består i att säkra sändandets uttryck.
Vår utmaning består i att skaffa ett vittnesbörd, Kristi vittnesbörd, i dess fullhet.
Vårt mål består i att bistå i den process, i utvecklingen, hän mot sändandets särart.
Vårt uppdrag innefattar – efter Guds vilja och i hans kraft – att tala och skriva sant apostoliskt ”enligt det löfte som gavs oss om liv, livet i Kristus Jesus”.

Lars Widerberg

Läsning: Ef 4:12, 1 Tim 3:15, Joh 12:49-50, 2 Tim 1:1, Fil 3:12, Apg 6:4, Apg 18:28.

Att läsa på engelska: “Apostolicity, The heralding of the crucified God.”

https://www.facebook.com/home.php#!/groups/275824945863496/

april 17, 2012

För ett hungrigt ledarskap 01

Postat i: Hungriga predikanter — L. Widerberg @ 7:37 f m

Åter till grunden

När Herren har bestämt sig för att grundligt ta itu med sitt folk, för han dem åter till några väl avgränsade och fundamentala ting. Detta står klart och tydligt då man låter sig föras in på apostolisk mark, där ledarskap formas. De män, få som de är och som står med profetisk resning, dessa män som sänts med ord från Himlen bär med sig något av grundläggandets särart. Upprättelse på gammaltestamentlig grund innebar alltid ganska hårda tag – profeterna var omvändelsens och bättringens sändebud, prästerna var satta att skapa skiljen mellan det heliga och de ting som inte kunde främja det heliga. Väckelserna i Gamla Testamentet – nio till antalet – innebar alltid ett återvändande till offertjänstens och altarets grund. Väckandet och återupprättandet i den nytestamentliga församlingen äger liknande särart.

Herren uppenbarar sig som Alfa och Omega, som begynnaren såväl som avslutaren. Han står som den som skapar, som den som bedömer och korrigerar och som för allt gott verk till sitt goda slut. Då ting och företeelser har nått sin slutpunkt, till den punkt då allt mänskligt tömts på sin energi och sin lust att verka efter eget mått, står Herren redo att presentera en ny begynnelse. Också i Ändens tid, i avslutens tid, när tingen och själva tiden står förödd är Herren fortfarande begynnare. Detta är hoppets urgrund, där inget hopp går att uppbåda.

Hebreerbrevet 12 för fram märkliga ord om slutgiltighetens tid och dess skakningsprocess och om de ting som alls inte kan skakas. Och dess skribent talar om anländandet till Sion, den himmelska staden, den stad som Gud själv bygger och som inte kan skakas – den stad som pilgrimsfolket förts till, förts att vistas och bo i – den stad vilken vi som heligt folk med vår samhörighet konstituerar. Den fundamentala frågan – vilka är de ting, vilka är de värden som vi förts till, förts samman till att bära?

Vårt återvändande till begynnelser och fundament lägger fokus på de ting som hör Sion till, den stad som är tänkt och ämnad att vara en ljusets stad på berget, ljus för varje annan stad – till och med för ett Babylon, denna förfärliga bild på vår moderna kultur med dess prål och fåfänga. Församlingens syfte, ändamålet med Guds stad summeras bäst som ett vittnesbörd om Jesu Kristi suveräna herravälde i livets och levandets varje aspekt.

Vårt återvändande till Guds begynnelser hör samman med församlingens apostoliska karaktär, ett återvändande till apostoliskt mönster. Vårt återvändande innebär ett återknytande till altaret, till Kristi kors i alla dess radikala aspekter. Återvändandet och återupprättelsen innefattar en grundlig förståelse av Livets Andes lag, ett underordnande under vetekornets lag, en överlåtelse till dessa korsets protokoll och procedurer som den Helige Ande för in. Varje företeelse som hör fundamentet till, hör det apostoliska till, har sin begynnelse vid Kristi kors. Den moderna församlingen måste återupptäcka och återvända till korsets verklighet, den måste återerövra prästsinnets ödmjuka hållning för att till slut kunna vara ett tjänandets sammanhang.

Lars Widerberg

(From: The Hungry Preachers Clinic)

Skolad i Kristus

Postat i: Uncategorized — L. Widerberg @ 4:45 f m

Skolad i Kristus

Skolad för liv

Stunder av samling inför Kristi ande

Kära vänner, Vi har satt upp en studiesituation med vars hjälp vi låter oss föras in i gemenskapssituationer där försoning övas, där vetekornslagen inskärps och där korset får en praktisk utgestaltning. Vi ser församlingen som ett sammanhang där ödmjukheten är gemensam och ömsesidig, där försoningen omvandlas till bärkraft för att ta hand om varandras bördor. Målet är att skaffa varandra ett rikt mått av kristuserfarenhet och ett samfällt vittnesbörd, vilket förmår att påminna var och en om den verklighet som kan kallas Guds rike.

Studierna bedrivs på distans, i hemmen, och stäms och koordineras med hjälp av ivrigt samtalande via alla moderna kommunikationsleder och med hjälp av samlingar och samhörighet under helgarrangemang. Dessa studier företas under två terminer med arbetet fastställt till ungefär 10% av en 40-timmars vecka. Vi gläds över att ha en mognande man på plats nära er som ansvarig handledare.

Vi länkar också församlingsseminarier till detta lilla arbete, under vilka vi koncentrerar samvaron in mot förståelsen av församlingens syfte, till ett gemensamt lyssnande för att utforska vad Gud vill i de särskilda situationer som finns representerade.

Här presenterar vi med en svepande gest de ämnesområden vid vilka vi lägger särskild tonvikt: 1. Fadern och faderskapet. Att söka sig in mot tillbedjandets erfarenhet. 2. Apokalyptiskt perspektiv. Att föras till förståelse av Guds syfte vår tid. 3. Grundelement, om omvändelse och dop – skiljemärken mot omgivande kultur. 4. Kristus och församlingen – apostolisk tradition och husförsamlingar. 5. Trons språk och dess bilder. Att höra, förstå och uttrycka. Vittnesbörd och profetism. 6. Pilgrimskyrkan och väckelserna. 7. Andens verk och dess frukt. 8. Bedjandet och bönhörelsen. 9. Omsorgen, själavård och församlingstukt.

Skostart, September 10, 2012. Avslut, December 10, 2012. Således fyra stycken tre-veckors-perioder.

Skolstart, Januari 14, 2013 Avslut, Maj 19, 2013 Således fem stycken tre-veckors-perioder.

För vidare kontakt: Lars Widerberg 013-213630 epc@comhem.se

mars 20, 2012

Våra dagar – dagar för heliga sammankomster

Postat i: Profetiskt anslag — L. Widerberg @ 7:54 f m

Våra dagar öppnar för Konungens återkomst, men är dagar då församlingen har gett upp sitt förväntansfulla väntande som ett främsta uttryck för sin kallelse. Våra dagar för med sig ett omfattande och slutgiltigt skakande, under vilket församlingen är ämnad att leda väg i gemensam omvändelse för att hedningar såväl som judar ska förmås att följa i allvarliga företag av samma sort. Våra dagar liknar profeten Joels, han som var sänd till ett utvalt folk som hade låtit heligheten gå förlorad – kallsinniga, inbilska och manipulativa. Våra dagar liknar profeten Joels, han som var sänd till ett utvalt folk som hade låtit heligheten gå förlorad – i våra dagar ropas gudsfolket samman till heliga sammankomster och kallelsen kommer från helighetens centrum, Himlen självt. I våra dagar är profeten Joels mönster och protokoll ett måste för varje liten grupp som kommer samman för helighetens skull. Var ort, liten som stor, är utsedd att vara en position på vilken män med mognad och kvinnor, vilka jublar likt Juda döttrar för Herrens domars skull, var ort utvald för män och kvinnor att samlas för extraordinärt bedjande. I våra dagar går förväntan, skakningar och vånda hand i hand. Våra dagar är dagar då konflikten mellan helighet och orenhet eskalerar, dagar då hedningens hån når toppnivåer och den lilla skaran heliga jublar, dagar då hedningarnas fruktan borde finna respons och lindring i det hopp – ”Kristus i oss” – som de heliga är ämnade att bära. Våra dagar ropar på Joels protokoll och mönster – den heliga sammankomsten – dagar då denna krisernas funktion måste lyftas fram som främsta instrument där behovet av återlösande och upprättelse är som störst. I våra dagar sänds män och kvinnor att engageras i ett sökande efter dessa uttryck, till ett bedjande av extraordinär sort, till ett värdeladdat väntande – ett väntande på Frälsaren, Messias, som lovat att komma åter till Sion. I våra dagar, få och korta, kommer församlingen samman för bön, för extraordinärt bedjande, för perioder för intensivt bedjande, fokuserat bedjande – inte för de prioriteringar individen bär på, men för anländandet av Guds rike, för Messias, Jesu Kristi, ankomst för att den avslutande fasen i Guds rikes mysterium ska nå sin fullbordan. Lars Widerberg Läsning: Hebr 12:28, Hebr 12:22-24, Joel 2:15-17,1 Tim 2:8-9, Ps 48:11, Kol 1:27

mars 7, 2012

Den borttappade komponenten

Postat i: I Kristus — Etiketter: — L. Widerberg @ 11:54 f m

Vårt sätt att samlas till att vara kyrka och leva församlingsliv driver oss gång på gång till handling utan att först ha dröjt stilla. Våra strategier för församlingens aktiviteter, tvånget att åstadkomma och uträtta för att därmed rättfärdiga existensen och kontinuiteten av vårt sammanhang och våra traditioner ser till att autenticiteten och den andliga relevansen går förlorad i det som förs fram i porten till vår stad på berget. Det fattas något i själva centrum av den andlighet som vi företräder – något saknas bland oss, vilket tvingar oss att ständigt hålla oss sysselsatta och ivrigt vara i rörelse utan att någonsin stanna upp. Själva rörelsen tycks säga oss att allt står rätt till. Närvaron av ett händelsernas momentum låter oss tro att vår fortsatta verksamhet är berättigad.

Vår otålighet, vår kraftfulla självrådighet, våra religiöst betingade ambitioner, driften att åstadkomma och producera, att bli sedd mitt i producerandet, att söka erkännande och bekräftelse stryper uttrycken för Guds syfte för församlingen och dess gemenskap. Vår rastlöshet och otillfredsställelse signalerar vårt sökande efter en andlighet som omedelbart ger resultat – en andlighet som därmed motsäger Himlens sätt, dess tempo och protokoll – också då vi ber ”såsom i Himlen, så ock på jord”.

Vår brist på tålamod, våra religiöst motiverade ambitioner, även som den tröghet och trötthet som vilar tung hos de många, uppenbarar en allmän missuppfattning – predikad och innött – vilken säkrar rätten och möjligheten att leva det nya livet i Kristus på världslighetens grund. Det icke-korsfästa sinnet, den köttsligt sinnade personen är kvick och ivrig att lägga beslag på alla dessa kära löften som Gud erbjuder för att tillämpa dem inom fåfängans ramar. Den borttappade komponenten relaterar i djupaste mening till vårt sätt att nalkas sann andlighet – ”Så skall också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus.” Se er själva som döda i förhållande till köttslighetens lockelser, betrakta er själva som förda ut ur och bort från fåfängans influenser och den inbilskhet som följer därav.

Religiöst betingad sentimentalitet öppnar för varierande mått av vidskepelse – också hos den moderna människan – en aktivt verkande företeelse som hindrar den klarsyn som kännetecknar den andliga människan. Intellektualism formar inbilskhet – ett särskilt slags blindhet som inte förmår hantera återlösningens nåd. Organisatören spelar religiös teater, men bjuder aldrig ödmjukhet och sanning att inta scenen.

Den borttappade komponenten – Kristus i oss. Den förlorade beståndsdelen – Kristi liv, det nya livet uttryckt i all sin skönhet. Komponenten, utan vilken inget äger relevans – beskriven som en vandring ”i ett nytt väsende, i liv”. ”Ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning.” Den förlorade komponenten – Kristus i oss. Kristus formad i oss, verklig församling – män och kvinnor sammanförda, ”dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild”. Den uteblivna komponenten – Jesus Kristus, lämnad utanför dörren, lämnad att stilla bulta på stängda dörrar. . .

Lars Widerberg

Läsning: Rom 6:10-11, Rom 6:4, 1 Kor 1:30, Rom 8:29, Upp 3:20

februari 29, 2012

Ett rop för att föra Konungen åter

Postat i: Profetiskt anslag — L. Widerberg @ 10:04 f m

O, att du lät himlen rämna O. att du slet itu himlen och steg ner O, att du ville låta himlen rämna och for hit ner

Bönen och bedjandet finner sin grund och sin form i hjärtats kvalitéer. Bedjandets uttryck begränsas av hjärtats värme och hållning. Bönen och bedjandet håller den nivå och kvalité som konstituerats av återlösningens uttryck i den kristna gemenskapen. Bedjandet tar sig inte bortom dessa återlösningens kvalitetsuttryck.

Jesaja, profeten, hade sett tronen och den Helige som regerar i evighet och anlände därigenom omedelbart till en klar förståelse av sin egen situation – ett oundvikligt behov av en återlösare. Hans hjärtas rop pågick oavlåtligen – ett rop om rämnande himmel och för tider under en rättfärdig konungs och hans medregenters styre. Han såg Israels självbelåtenhet, dess avsaknad av intresse för Himlens sak – ingen som brydde sig om att hålla sig till den Helige.

Jesaja hade redan sett de dagar då en främmande regent skulle förbarma sig över Israel i dess fångenskap för att öppna för en ny begynnelse och återupprättelse. Han kunde se historien upprepa sig gång efter annan i kommande generationers tider. Det enda han till sist kunde göra var att be om att himlarna skulle slitas isär, be om Konungens återkomst, för den kommande Messias att etablera sitt styre, för att Återlösaren skulle komma åter till Sion. Och han visste att denne Återlösare verkligen skulle komma – och ska komma, ska återvända till Sion.

Profeten kände Gud, han visste att ”aldrig har något öga sett en annan Gud än dig handla så mot dem som väntar på honom”. Han begrep sig på de ting som ska komma – vår förståelse borde vara av samma sort – en apokalyptisk realism, ett glädjefyllt väntande på Herrens återkomst. Den profetiska förståelsen borde vara märkt av en apokalyptisk realism – en väl underbyggd medvetenhet om tingens tillstånd, vilka inte kan förändras annat än genom Återlösarens ankomst till Sion. Jesaja ropade på dessa ting. För dessa ting borde församlingen begynna ropa. Församlingens relevans överstiger aldrig dess tjänarhållning, uttryckt i ett välinformerat rop på Återlösarens, Jesus Kristi, ingripande enligt försoningens syften.

Den församling som bär autenticitet och relevans har låtit identifiera Herrens hjärta och låter sig identifieras med det som givits och uppenbarats. Det ledarskap som kommer att vara relevant låter sig formas efter Herrens hjärta, lär sig Kristus och lär sig bära Guds börda för alla dessa arma sammanhang i ett nödens rop för en praktisk tillämpning av Herrens återlösning. En församling och dess ledarskap, som förs till att vara himmelskt relevant, leds att lära sig något om det profetiska rop som Jesaja – och andra gudsmän – bar på och levde med.

Vårt tjänande, det tjänande som följs av praktisk konsekvens, finner grund i ett gemensamt tillägnande av detta profetiska rop på Återlösarens ankomst för att styra i rättfärdighet i Sion. Vårt gemensamma bedjande kommer inte att i effekt och verkan gå utöver närvaron av detta rop inombords för Konungens ankomst. Vårt böneliv, vårt undangömda tjänande i bön såväl som vårt bedjande i gemenskap med andra kristna kommer inte att äga högre kvalité än intensiteten i våra rop på återlösningens fulla tillämpning och uttryck bland oss i våra städer och samhällen – och det i dessa år.

O, att du lät himlen rämna O. att du slet itu himlen och steg ner O, att du ville låta himlen rämna och for hit ner

Lars Widerberg

Läsning: Jes 64:1-4, 6:1-6, 32:1-5, 64:7, 59:20, 64:4

februari 21, 2012

Främlingar och kringspridda

Postat i: Profetiskt anslag — L. Widerberg @ 8:57 f m

Petrus, aposteln, hälsar i sitt brev dem som lever kringspridda och undangömda – han skriver till män och kvinnor som inte längre delar värdegrund eller anammar dagsfärskt kulturuttryck med majoritetsposten i alla dessa städer och byar. Han adresserar dem som inte längre låter sig ”styras av de begär som ni tidigare levde i när ni ännu var okunniga”. Han ställer sin text till män och kvinnor som förts åt sidan för eviga syften, dessa som med all tydlighet deklarerar: ”Här har vi inte någon stad som består, men vi söker den stad som skall komma.”

Vårt himmelska arv för oss åt sidan för att göras till färdemän. Dessa som låter arvet och dess Helige Ande begynna råda leds till att delta i ett förbryllande företag, till att söka nå ting som vid varje mätpunkt och rastställe ligger bortom, långt bortom, mänsklig kapacitet och förståelse. Kallade och födda på nytt ”till ett levande hopp, till ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som är förvarat åt er i himlen”. En arvslott bortom kompromiss och inskränkning, okänslig för det orenas beröring.

Arvet äger samma natur som davidsarvet – dess ram är av evighet, efter samma art som gavs kung David att finna ro i. Vårt arv äger samma dignitet som davidsarvet – dess fundament hör återlösningen till, dess garant är Återlösaren, Davids son, vår frälsare Jesus Kristus. Det arv som väntar oss vilar på davidslöften, det kommer att finna uttryck i en nära framtid i det rike som kommer, i Konungen som kommer för att regera från Sion – Jesus Kristus.

Vår färd bär hän mot ett fullhetens uttryck för arvingarnas lott, medarvingarnas delaktighet samman med Jesus Kristus. Vår färd består av ett främlingskapets förhållande till alla dessa städer, bort utur dess mönster och bindningar. ”Här har vi inte någon stad som består, men vi söker den stad som skall komma.” Vår gemenskap finner vi med det fåtal medarvingar, heliga i vardande, som beslutat sig för att söka leva i ett fullt uttryck för försonandets fullhet – den försoning som redan ordnats till fullo av vår frälsare Jesus Kristus.

Lars Widerberg

Läsning: 1 Pet 1:1, 1 Pet 1:14, Hebr 13:14, Hebr 9:15, Rom 8:17.

FaceBook Groups: Intercessors Network, European Prophetic College, The Solemn Assembly – Intercessors Network, Hungry Preachers Clinic, (All opened late January, 2012). Ask to Join. . .

januari 23, 2012

Det mjuka kriget

Postat i: Församling i funktion — L. Widerberg @ 1:33 e m

Guds sak mot människor finner sin upplösning i sändandet av Sonen, som ”tog en tjänares gestalt”, lät sig korsfästas för att dö för vår överträdelses skull – allt åstadkommet med ödmjukheten som absolut grund. Det mjuka krigets fundament – ödmjukhet. Herrens krig – det mjuka kriget: ett återförande av rättfärdigheten, ett etablerande av godheten, kallelse till endräkt. Vid dess rot, duglighet gjord tillgänglig – duglighet att vandra ödmjukt, duglighet att konfrontera ondskan med allt gott, duglighet att omintetgöra allt fiendens verk med Kristi sinnelag – en duglighet nedlagd i dessa de heligas innersta.

Dessa heliga, som förs till andlig mognad, förs att vandra i Kristi ödmjukhet – för att så kunna delta i det mjuka kriget. Kristi vittnesbörd uttrycks i förmågan att vandra försonligt och verka försonande. De heligas vittnesbörd ställer fram ödmjukhetens stilla väsende och låter detta sammanflätas med sannfärdighet och rättsinne – ord är överflödiga i en sådan atmosfär.

Saliga är de som sörjer. . . Saliga är de ödmjuka. . . Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet. . . Sorg och tårar är instrument och vapen i det mjuka kriget. De män och kvinnor som bär på detta slags längtan görs strax till måltavlor för förakt och löje – konfliktens uttryck står tidvis grymma. Men, det är tårarna, det stilla väsendet, helighetens mjukhet som står under attack, det är ”Kristus i er” som angrips på detta sätt. Världens attityd och hållning, världens vapenbruk i händerna på de heliga är i sig självt ett nederlag. Våra vapen bär annan natur – tillhöriga Himlen självt, därför avsedda för och anpassade till det mjuka kriget.

De som sår med tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de ut och bär sitt utsäde. Med jubel kommer de åter och bär sina kärvar. Ps 126:5-6. Utan tårar uteblir skörden på Guds åker, växt och mognad uteblir där tårarna är få. Det finns ingen lön att hämta för den människa som lagt åt sidan sin förmåga att ropa till Gud. Dessa som söker befrielse från Guds börda kommer att stå utan skördeglädje. Alla dessa som söker kompensera sig när tiden känns kärv utestänger sig från Guds fostran och den mognad som annars vore tillgänglig. Den människa som ber om befrielse från ropen i sitt innersta mister sin plats i Guds historieskrivning. Gamla Testamentet ger ett drastiskt exempel: En man, en man i betydande ställning, bad om befrielse från detta inre rop och om vidgat utrymme. Han ville inte längre bära på detta inre rop och stå i dessa kärva omständigheter för att låta dem föra honom vidare i den uppgift som han kallats till. Gud hörde hans bön, tystade ropet i hans innersta och tog undan de faktorer som skulle ha fört honom till mognad – inget fanns att notera om den mannen därefter.

Det mjuka kriget består av sökandet efter gudfruktighet, efter helighet och renhet, rättsinne och rättfärdighet, försoning och samhörighet – och Gud skriver historia med hjälp av de heligas tårar. Gud skriver historia med hjälp av män och kvinnor som vågar ta sig an korset, som vågar låta spänningar, begränsningar och inskränkningar föra dem hän mot ett allt mer moget tjänande. Man kan tryggt vänta skördetidens ankomst för var och en som låter sig engageras i det mjuka kriget.

Den människa som förts att se Himlen bär på evig glädje. . . Den människa som förts till medvetenhet om frånvaron av himmel i de relationer och sammanhang som hör till hans omgivning, kommer att göras duglig att bära Guds börda för denna frånvaro – han kommer att göras duglig att be fram botemedel, han kommer att ledas till prästgöra med försoning och upprättelse som påtaglig och mätbar effekt.

Guds börda, rätt hanterad, skriver Himlens egen historia. Må det aldrig finnas ett ”nej” till denna särskilda börda – tårar är en Andens gåva, de mäter upp skördetid. Må det aldrig i något sammanhang finnas ett ”nej” till Guds egen börda – den kommer att föra dig till den punkt där Guds ödmjukhet begynner verka – som vapen i Guds hand, brukade med Himlens hela duglighet. Detta är det mjuka kriget.

Lars Widerberg

december 26, 2011

Etthundraåttiogradersrörelsen

Postat i: Församling i funktion — L. Widerberg @ 7:29 f m

Det existerar en rörelse som skaffar sig Guds uppmärksamhet varhelst den uppträder. Det finns ett rörelseschema som Herren finner verkligt behag i. Denna rörelse är den enda tänkbara att brukas för att lotsa den enskilde in i ett rikt gudsumgänge. Detta enkla handlingsmönster är det enda dugliga då man vill förmedla något av upprättelse till dem som trängts och sargats såväl som till dem som tar sig rätten att tränga och slå. Etthundraåttiogradersrörelsen är den enda funktionella lösningen, vilken har dynamik och kraft nog att ordna ett helande i en nation.

”Om mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn, ödmjukar sig och ber och söker mitt ansikte och omvänder sig från sina onda vägar, då vill jag höra det från himlen och förlåta deras synd och skaffa läkedom åt deras land.” 2 Krön 7:14.

Etthundraåttiogradersrörelsen är helomvändningens absoluta manöver. I denna solida vändning ligger en förståelse av att man fram till en given punkt varit på väg i fel riktning. I denna bestämda kursändring speglas ånger över det som varit och en djupgående intention att söka annan väg. Denna rörelse skapar ett momentum, ett grundtempo vilket med sin blotta existens driver på i en kärlekens önskan att Gud ska få utrymme. Omvändelsen är allt annat än en engångsföreteelse. Den är den kristnes ständiga sökande efter Gud och hans livsmönster.

180 grader är kärlekens fulla uttryck. Den vänder sig alltid till den andre. Den ger sig alltid till den andre. Den söker inte sitt. Den säger väldigt sällan ”jag”. Istället pekar den ut riktning mot det som är gott och redligt hos vänner. Denna rörelse är syskonskapets handlande.

Omvändelse innebär att ge sig till något som man tidigare har undvikit eller flytt från. Omvändelsen rör vid det djupaste uttrycket för synd – att inte vilja. Omvändelsen tar itu med oviljan att gå med Gud. Omvändelsen ger sig obevekligt på motståndet mot Herrens sak. Att vända om är att ge Gud rätt. Att vända om är att göras böjlig, att ställa sig själv åt sidan, att återbörda herraväldet till den ende som kan hantera sådant. Omvändelsen gör kontinuerligt upp med viljan till välde. Den återför styret och auktoriteten till Herren Jesus.

Etthundraåttiogradersrörelsen är prästfolkets heliga rörelse, där Herrens försoning ställs fram som möjlighet i varje dödläge. Den är ett pålysande av en helig fasta, en absolut signal om nödvändigheten av en djupt upplevd och genomlevd ånger och verklig bot i varje sammanhang där man står med ryggen mot varandra.

Omvändelse innehåller återvändande, hemvändande. Den är en familjegemenskapens rörelse, Guds familjs särmärke. Det som gått förlorat kan återerövras med enklaste fotarbete. Ett par små, nätta steg och broderskapet är återupprättat. Ett par små, enkla steg och Guds sannfärdighet har återfått väldet.

Etthundraåttiogradersrörelsen skapar brinnande hjärtan. Det hjärta som betraktar sig själv som en askhög är på god väg att utsätta sig för Herrens eld. Ett stenhjärta kan vinnas av den elden. Man slog gång efter annan fast under gångna väckelsetider att till och med de mest förhärdade hjärtan kunde nås när ånger, bot och omvändelse gjordes till huvudspår bland dem som ville nå fram till Herren. Andens roll är att vinna våra hjärtan för Jesus. Han verkar ständigt för omvändelse. Där han vistas föds förmåga att leva i gemenskap. Där han vistas vänds hjärtan i värme till varandra.

Nu är tiden sådan att kärleken har lätt för att kallna. Tiden är också sådan att man närmast tveklöst söker sitt eget. Det visar sig vara de vassa armbågarnas tid. Herdar för folket förvandlas till lystna rovjägare. Omvändelsen och det ödmjuka tjänandet är ett främsta motmedel. Herrens ögon överfar hela jorden för att hitta sådana som vågar gå med öppet sinne och hand. Herrens ögon överfar hela jorden, för att han med sin kraft skall hjälpa dem som med sina hjärtan ger sig hän åt honom. 2 Krön 16:9.

Omvändelse är att ge bort sitt hjärta. Omvändelse är att söka allt bistånd och all trygghet hos Herren. Nu är tiden sådan att de flesta mästrar Gud med hans eget ord. Den som vänder sig om med de etthundraåttio gradernas fulla skärpa återger Gud det fulla väldet. Den som börjar tänka på att ge sig hän förstår att mycket måste stanna av, mycket måste läggas åt sidan. Omvändelse är att ge bort sitt hjärta, att ge bort sin tid, att ge upp sådant som blivit vana och privilegium. Omvändelse är att vara tillgänglig.

Helomvändningen, fullföljd manöver, sätter eld på hjärtat. Ingen entusiasm, ingen positiv bekännelse, ingen uppumpad ambition kan någonsin ersätta den målmedvetenhet och drivning som denna manöver skapar. Jordebunden stimulans, uppskruvad stämning, framdriven motivation ger resultat vilka klassas som avskräde i jämförelse med den duglighet och ledighet som ligger till reds i omvändelsens väldimensionerade handlingsprogram.

Nu är tiden sådan att få lyssnar. Nu är tiden sådan att ingen får säga något om synd, rättfärdighet och dom. Nu är tiden sådan att man hävdar umgänge med Guds Ande men nekar samvetets röst dess plats. Den selektiva, självvalda omvändelsen mobiliserar Guds, domarens, intresse och särskilda agerande. Den ytliga omvändelsen, den som inte gäller dagen efter, speglar denna tid under vilken vi menar oss äga allt utan att behöva betala särskilt mycket.

Etthundraåttiogradersrörelsen är samvetets sakliga reaktion på Herrens tilltal. Den här rörelsen är utomordentligt obekväm mitt i all bekvämlighet och anpasslighet. Herrens krav och villkor kan inte hanteras lättvindigt. De kan inte hanteras alls utan att få återverkningar. 180 grader ger tveklöst utslag. Den som väljer annan kurs får också ta konsekvens.

Omvändandet ger Gud det fulla utrymmet. Allt annat är att missa målet, att missa meningen, att missa innehållet. Omvändelsen tillåter Gud att ha den plats som verkligen är hans. Att vända sig till Gud är också att vända sig till det som hör till hans syften.

”Gud har för oss kungjort sin viljas hemlighet, enligt det beslut som han efter sitt behag hade fattat inom sig själv, om en ordning som i tidernas fullbordan skulle komma till stånd, det beslutet att i Kristus sammanfatta allt som finns i himmelen och på jorden.” Ef 1:9-10.

Omvändelsen ger Jesus det fulla utrymmet på det sätt som Fadern ämnat, för att den ordning som hör till tidens slut ska kunna etableras. Utan omvändelse, inget sammanfattande, inget inkluderande. Utan omvändelse, ingen tillhörighet. Omvändandet ger Gud fullt utrymme. Det för oss in i hans syften, Det för oss nära hans hjärta. Där brinner hjärtan. Där lyser ansikten av den härlighet som hör Kristus till. Där är hans ansikte vänt till oss, och våra till varandras.

Etthundraåttiogradersrörelsen gör dig böjlig. Den religiösa självmedvetenheten som jämt ställer anspråk på Gud vet inget om denna rörelse. Den är en inre känslighet för vad som hör till gudsumgänget. Denna rörelse gör dig formbar. Du slipper forma, hålla fast, styra och tvinga. Du slipper köttsligheten. Denna rörelse tar genast itu med fundamentet för självupphöjelsen, självsäkerheten och självmedvetenheten. Läppars bekännelse passar inte ihop med den rörelsen. Den etablerar istället sanning i hjärtegrunden.

Den första saligheten man möts av i den rörelsen är den vilken de som är tömda i sitt innersta bär på. I den öppenheten får riket plats. Saliga är de som låter sig tömmas. Saliga är de som omvänt sig från allt samlande och fyllande.

Etthundraåttiogradersrörelsen gör dig böjlig. Den ser till att du böjs under Guds hand. Den ser till att du får kännedom om Gud sådan han verkligen är. Omvändelse är en rörelse som för dig in i Faderns närhet för att du ska få möjlighet att lära känna honom. I det umgänget växer vishet och förstånd i stadigt tempo. I det umgänget växer insikten om vad som är dugligt inför tronen som vittnesbörd och tilltal i en värld som menar sig inte kunna höra Gud. Han, den ende sanne Guden, håller inte tyst, men talar främst genom en rörelse uttryckt med bestämda, väl avvägda fotsteg efter Kristi mönster.

Etthundraåttiogradersrörelsen är det mest solida profetiska agerande som kan utföras av gudsfolket. Det är den rörelse som kommer att få störst återverkningar där den finner utrymme. Den skaffar den enskilde ett nytt hjärta. Den helar folket. Den skriver lag i människors hjärtan. Den ser till att församlingen kan vara sanningens stödjepelare och grundfäste. Den förvandlar sinnen så att dessa kan mäta och värdera vad som är gott och välbehagligt inför Gud. Denna rörelse är det stora undret som ensamt kommer att öppna för de många mindre. Där under sker utan att detta det större får utrymme verkar annan ande.

Omvändelsen som sådan lägger hinder i vägen för den som vill skaffa sig fördelar. Den stoppar jakten på ställning och position. Etthundraåttiogradersrörelsen bryter sönder varje ambition och försök att ta ledning och styre. Ytomvändelsen säger alltid ”på våra villkor”. Ytomvändelsen stänger dörrar, framhäver sin duglighet och travar på i sitt övermod.

Guds hus är bönehus. Det är bönehus för alla folk. Ytligheten säger ”vi” och säger ”de” och snörper på mun. Etthundraåttiogradersrörelsen skiljer dig från ditt eget, så att du blir tillgänglig för alla. Det finns 45-graders kristna och 90-graders kristna – alla är de sidospårskristna, ivrigt försvarande sitt och sina. Alla dessa försöker så gott det går att tjäna Gud, men gör det på självvalda vägar och efter egenhändigt utformade metoder.

Några av oss är alldeles för stora för rörelsen och därmed för klumpiga för att kunna utföra den. Kivet och stridigheterna tar sällan slut där dessa stora håller till. Herren allena kan punktera dessa uppumpade kolosser. Men han har god hjälp av de små som övar sina steg i dagligt sökande efter honom som svarar på bön.

Den fullständiga omvändelsen formulerar fundament för den fullständiga enheten. Enhet stavas med ”R”, som i renhet. Enhet verkas inte fram med sammanslagning och kompromiss. Enhet är ett igenkännande av omvändelsens verklighet och nödvändighet. Omvändelsens faktum gör dig omöjlig i de sammanhang där allt ska vara brett, stort och produktivt. Men inför tronen är du känd och välkommen. Herrens ögon letar igenom alla vrår efter sådana. Där han finner dem finner han boplats. Och han fortsätter att hålla dessa böjliga så att de ryms på den smala vägen i Jesu sällskap.

Etthundraåttiogradersrörelsen är ämnad att skapa närhet och intimitet. Rörelsen är mera än hemkänsla och välkomnande. Det är att bära på Himlen. Denna rörelse binder oss till Himlens väsen. Den öppnar för Kristi sätt och sinne. Den är själva vittnesbördet om att Fadern är nära för att formulera ett kärleksuttryck mitt bland oss. Detta allena är ett sakligt bevis för att Gud menar allvar med sitt frälsningserbjudande. Att reagera med 180-graders sväng är att slå fast att samvetet är känsligt och ambitionen har begynt stämmas efter den Guds ordning som ska komma till fullt uttryck i Ändens tid, nämligen att forma och sammanfatta allt i Kristus.

Lars Widerberg

december 14, 2011

En plats sällan bemannad

Postat i: Församling med mandat — L. Widerberg @ 2:27 e m

Guds synsätt är profetiskt till sin karaktär, dess mått är Kristus. Guds ståndpunkt bärs av prästsinne, den bjuder försoning i Jesus Kristus.

En man kallad att stå med Gud, vakande under det att tid och värld följer sitt spår, ibland förd till att erfara och förnimma Himlens sällsamma väsen, finner sig inklämd mellan två väsensskiljda landskap. Det ena har förlorat sin skönhet och attraktionskraft – det är bara smutsigt. Det andra är annorlunda, bortom ord och försök till beskrivning. Den människa som kallats att stå med Gud befinner sig mitt i ett gap, mitt i ett spänningsfält där krafterna överväldigar. Han har sett Himlen, därför gläds han med bävan. Han har gjorts medveten om frånvaron av himmel, därför bär han en börda som hotar att bryta honom sönder och samman. Denna plats är sällan bemannad. Och Gud söker. . .

Denna människa har sett Faderns ansikte, sett ljuset i dennes ansikte – ”himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring äger rum och ingen växling av ljus och mörker”. Kristallhavet har intagit hans horisont – oskuld och helighet, sanning och mjukhet sammanflätade. Beskrivandet och skrivandet faller samman – hans sökande efter orden upphör inte. Lammet, slaktat och uppståndet, har invaderat hans dagar, fyller hans tid till brädden – det har omgestaltat hans utblick och hållning efter prästfolkets sätt. Hans anblick för med sig en hälsning om heligheten, dess väldoft ger sig tillkänna i enkelhet och oskuld.

Utsikten till och löftet om ett seende, en utblick, av denna kvalité fyller en människas hjärta med bävan. De som sökt det och som funnit väg till det har hjälpligt beskrivit sina iakttagelser i enkla dagböcker, i prosans varianter och poesins alla rytmer, i storslagen teologi – allt ligger redo att sporra oss till stilla vandring så väl som till stordåd. Ändå söker Gud sin man – en enda. . . Varför, varför tvekar man att ta sig in i Guds närhet? Är den frälsning som Herren har berett defekt, det beskydd som ligger till reds otillräckligt? Är spänningen i gapet för svår att hantera, är Guds börda för tung att bära? Är Guds Andes resurser för magert tilltagna? Varför måste Gud ge sig ut för att söka efter en man att ställa i gapet till försvar för landet? Se på saken ur Herrens perspektiv – ingen att placera där det skulle göra mest nytta.

Den som ställts i gap, i revor och rämnor, brottas med verkligheten – i detta avseende är han redan på väg att bli profetisk.  Den människa som står i begrepp att ta sådan position brottas med den utblick som gudsordet förmedlar – i detta avseende är han redan på väg att bli profetisk. Mannen i gapet måste lära sig att se som Gud ser. Människan i gapet låter sig identifieras med sitt folk, med sin omgivning i sanning och i kärlek – för att han därigenom ska kunna låta ord följa som sammanflätar sanning och kärlek. Sådana ord är aldrig sentimentala eller klemande, heller aldrig hårda och okänsliga – alltid vägda efter Himlens mått. Hans ord väjer för efesierdilemmat, vilket uttrycker sig i förmåga att avslöja det som står falskt, men som står tomt på omsorg och mjukhet mitt i denna sin nödvändiga begåvning. Himlen, dess ljus och kristall manövrerar bort bristen på autenticitet. Mannen i gapet kämpar det mjuka kriget – hans vapen tillhör inte världen.

Mannen i gapet är en person som redan smakat döden, en korsfäst människa. Vad skulle spänningen i gapet kunna kosta utöver detta? Han har begynt att formas av Kristus. Vad skulle världen kunna ställa upp emot honom? Hans tjänande har Kristus, den korsfäste, som grund. Vad slags fiender skulle kunna skaffa makt över honom? Mannen i gapet har sett och satt namn på den plats han är på färd mot – den himmelska staden. De platser han lämnat bakom sig återser honom inte, om inte Gud sänder honom som budbärare. Därför har han frihet att tjäna med fullt fokus på den uppgift som ligger framför honom. Han delar aposteln Paulus synsätt: Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet. Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt. 2 Kor 4:17-18.

Men, varför är dessa män så få, så svåra att finna när de bäst behövs? Denna plats är sällan bemannad. Och Gud söker. . .

Lars Widerberg

Läsning: Hes 22:30, Jak 1:17.

 

Hämtat från anteckningar använda i en församling i Bronx, New York.

november 27, 2011

Under som vilseför

Postat i: Profetiskt anslag — L. Widerberg @ 4:55 e m

Våra dagar tillhör den tid, särskilt förutsagd, då man bedrar och låter sig bedras. Dessa som förs vilse räknas med stora tal. Bedrägligheten och bedrägerierna blir till tecken, då de många letar efter under och bekräftelser. Få tycks inse att de förs vilse, några gömmer sig undan med skammen och besvikelserna. Ännu färre står upp för att visa på möjligheten att kristna skulle kunna föras bort från vägen till Himlen. Mirakeltjänstens förespråkare tränger Guds sak, de som letar efter brödunder avvisas av Herren också i dessa dagar. Bland de många som söker sig till mirakelmän finner Herren knappast någon som kommit för överlåtelse och tjänande. Ingen inser att alla dessa försök att bärga vittnesbördet med undergörande leder till att kärleken kallnar.

I dessa dagar borde vittnesbördet stå starkt, i dessa dagar då sanningsbegreppet omformuleras och vittnesbördet om Guds herravälde avvisas vore det följdriktigt att de kristna sammanhangen blev bekräftade med övernaturlig överbevisning. Ropet ligger rätt, ”Skaffa oss ett vittnesbörd att bära på” – men sökandet efter dess utgestaltning tar miste då sannfärdigheten offras. Kristi vittnesbörd, profetians Ande, talar skarpt mot varje tendens till avvikelse och lögn – men våra invanda mönster skyddar oss från att ens reflektera. Också gudsordets självklarheter ställs åt sidan då man söker sig in i det övernaturligas områden för att finna bot för plåga och tecken till verifierande av andlig ställning och status. De heliga är den grupp som med kraftigaste anslag utsätts för bedrägeriets övergrepp.

Varför måste man? Varför måste man se med kritisk blick på de sammanhang i vilka man kan uppleva helanden och upprättelse, se under och olika slags tecken. Allt detta goda måste ju komma från Himlen, Gud är ju en god Gud. Varför varnar gudsordet för falska under och tecken? Kan det finnas andra källor till detta goda? Klarar någon annan av att hjälpa och ställa till rätta? Blotta existensen av varningarna för bedrägeriets existens och de kristnas utsatthet borde vara tillräckligt svar.

För de många blir undren som åtföljer falska lärosatser till bekräftelse på att undervisningen är riktig. För de många bekräftas gudsmannen av de under som följer honom. Man håller för sant att helandena är den frukt som bestämmer gudsmannens autenticitet. Man låter det övernaturliga ingripandet bestämma gudsordets tillämpning. Men, gudsordet säger emot detta förhållningssätt och hävdar skyldighet att bedöma sannfärdighet och ödmjukhet hos gudsmannen som norm för de verkliga gudsingripandena. Står han sann till sin karaktär och i sin undervisning, kan man börja tänka i termer av att också helandet kommer ur Herrens hand. Bedrägerier på andlig grund når full kraft där kärleken till sanningen har slocknat. Herren gör sina under på sannfärdighetens och löftestrohetens grund.

Varför låter man sig bedras hellre än att söka efter sanning? Varför föredrar man att bedra, hellre än att stå sannfärdig och kunna erbjuda liv i Kristus? Varför leds man att forma om begreppet sanning? Klarar man inte att stå emot de krav som tidsandan ställer upp och som formulerats av filosofer med fundamentalt inflytande över etikens perspektiv. Den profet som tänker profit drivs av ett oriktigt motiv, den andlige ledare som väljer sin roll på egen hand står utan mandat. Båda behöver omgivningens bifall för att kunna behålla sin roll – undermakeriet skaffar dem ett slags täckning.

Se på dessa som desperat söker lindring i sjukdomssituation – dessa som låter sig bedras. Smärtan och rädslan är nog för att driva dem vilse. Deras hållning är ändå någorlunda rimlig – ett pragmatiskt sökande efter en kur som fungerar. Vore det inte rätt och riktigt på alla sätt att skaffa dem rätt, skaffa dem helande, på bedjandets och sannfärdighetens bas?

Hos fåfängans profeter, hos bedragaren har självmedvetenhet och inbilskhet vuxit till sådan proportion att maktinfluenser bortom det naturliga begynner göra sig gällande. Aposteln Paulus talar om köttslighetens uttryck i Galaterbrevet och visar att ett sådant självfokus ger rum åt andliga influenser – vilka har resurser nog att verka fram under. Självupptagenhet och hybris öppnar för en maktsfär som klarar att föra ”jämväl de utvalda” vilse. Under dessa influenser mobiliseras själslivet till att utföra ting som normalt vore omöjligt – man nämner denna förmåga under rubriker som själskraft, trons manipulation, ESP och spiritism. Gränserna mellan själslivets förstärkta förmåga att påverka sin omgivning och de andliga influenser som verkar i sammanhanget suddas efterhand ut – och den som brukar köttslighetens möjligheter i detta perspektiv leds i allt högre grad av andekraft.

Herrens allomfattande varning rörande dessa låtsasprofeter – grekiskan kallar dem pseudoprofeter – som skaffat sig förmåga att göra under och tecken innehåller viktiga definitioner. Ordet ”semeion”, tecken, beskriver detta med vilket en person eller en företeelse särskiljs genom. Ett tecken har således till uppgift att visa på dess eget ursprung. Ett lögnens under visar upp lögnen. Ett Guds under visar vem Gud är. Med detta förstår vi att undret inte alltid bär något gott med sig – det kan bestå av ett helande, men har lögnen som ursprung. Prövningsförfaranden står som absolut nödvändiga.

Det andra ordet ”teras”, under, beskriver den gärning som ”kan utföras av vem som helst”. Denna sats finner man i J.H. Thayers grekisk-engelska lexikon, en värdefull källa som så många bibelstuderande använder. Ett under rubbar naturens förlopp och lagar, men vem som helst skulle kunna utföra det. Här står ännu en markör som visar hän mot den naturliga, den köttsliga, människans möjligheter då hon utvecklar sin själskraft i samspel med andekraft. Undret hör till sin natur hemma i det vi kallar det övernaturliga – men det övernaturliga kan inte omedelbart tillskrivas Gud eller den Helige Ande. Gudsordet bjuder oss att testa Andens närvaro för att ingen av oss ska behöva bli bedragen – och allt detta visar nödvändigheten av köttets och köttslighetens korsfästelse. Där korset står verkligt, får Herren utrymme för sina goda under.

Fåfängans profeter ropar sitt ”Här är Kristus”, ”våra under visar Kristus, våra under visar att vi representerar Kristus, våra mirakler visar att vi är sända av Gud”. Falskprofeten, helandepredikanten och den världsvane evangelisten gör om Kristus till att passa det evangelium som de alla representerar – ett evangelium som saknar kors och som inte längre orkar bära upp sanningen. Den verklige profeten säger något om helighetens Gud, han säger något om ”all trösts Gud”, om Herren och hans nitälskan för sanningen. Fåfängans profeter låter sin köttslighet spilla över och skämma allt i deras väg. Om de inte klarar att få omedelbar bekräftelse drar de sig inte för att förödmjuka opponenten eller förolämpa och skrämma dem som inte kan argumentera för sannfärdigheten. Deras under leder alltid bort från Jesus Kristus.

De som låter sig bedras är många. Anledningarna till att bedrägeriet finner ingång är många. Den enklaste öppningen utgörs naturligtvis av dessa oändligt många behov – plågan alltför intensiv, mänskliga resurser otillräckliga, oron för tung att bära. Och vem vill skuldbelägga i sådana sammanhang – men bedragarna bryr sig inte och förnöjer sig med nya byten. Vem vill skuldbelägga – men testandet av ursprung och källa kunde kanske i sig bära på öppnandet för det verkliga undret, ivrandet för sannfärdigheten behagar Herren.

Andra söker efter Herrens välbehag mitt i bristen på lydnad och efterföljelse och menar att Herren ska vara trogen mot sina löften. Man bortser från hans maning till motsvarande trohet hos den troende. Ytterligare några gör tron till metod för att skaffa sig det man anser sig ha rätt till utifrån sin uppfattning av löftenas innehåll, och sätter med sina trosanspråk tummen i ögat på Gud. Många letar sig plats i stora auditorier för att få uppleva sensationella ting och röras av religiositetens ljumma vindar, vilka blåser upp till ideliga vindkast i läran. Andra vågar ställa sig i vägen för Herren och begära tecken som bekräftar hans existens och som samtidigt ger rätt att ifrågasätta honom. Jonas tecken, den nytestamentliga motsvarigheten till Jonas tecken, Kristi uppståndelses tecken är givet åt dessa som så demonstrerar sin ovillighet att ta emot Herren med den enklaste tro.

Den salighet som gudsordet utlovar ges till dem som hungrar och törstar efter rättfärdighet. Alla dessa som letar mirakler på felaktig grund lämnas att föras vilse. Markus avslutar sitt skrivande med ord som vänder på tingens nuvarande ordning: ”Tecken ska åtfölja de troende”. Vem följer vem? Vem letar efter vem? Guds tecken, Guds förut beredda gärningar letar efter riktig tro. Guds vittnesbörd söker efter dem som vågar stå upp för att tala mot bedrägerier och pragmatiska halvlögner. Och hur skulle det gå om vi tog romarbrevsordet på allavar om att ”ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem.” Många, väldigt många, av dessa som nämns som gudsmän skulle vara tvungna att upphöra med sin aktivitet. Den enhet som nu låter sig bekräftas med under och tecken skulle få lämna plats för de heligas endräkt.

Herrens ord för ändtiden innehåller en kraftfull varning rörande undrens roll som bekräftelse på andliga verkligheter. Dessa dagar är de dagar då kärleken till sanningen kallnar, tider då man inte längre känner igen lögnen och inte bryr sig om den dynamik som driver män och kvinnor att föredra bedrägeriets kortsiktiga fördelar. Under och mirakler binder mottagare och åskådare till mirakelkällan. Falskundren binder var man till lögnaren. Dessa lögnens helande motsäger omsorgen och kärleken kallnar därför. Man klarar till sist inte att skilja på heligt och oheligt – och världens väsen blir församlingens. Uppmaningen ljuder distinkt från dessa som bedrar – bedöm inte, var inte kritisk, ni hindrar därmed ”andens verk”. De säger därmed rent ut att det kristna sinnelaget – renhet och rättfärdighet – står i vägen för deras bedrägliga konster.

Herrens löften är dyrbara klenoder, vart och ett av dem borde vila i renhet i var troendes hjärta. Herrens nåd är verkligen ny, en verklig nyhet var morgon i varje kristens liv. Herrens benägenhet att vilja göra väl och hjälpa all står klart lysande genom alla tider. Hans avoghet mot synd och elände har sitt fokus i Jesu Kristi kors. Alla dessa aspekter av hans kärlek till oss alla speglas aldrig av fåfängans profeter, oavsett deras propsande på att ha förmåga att hela, göra under och åstadkomma mirakler. Håll rågången klar, håll skiljet distinkt, bevara kärleken till sanningen – Herrens under kommer att följa de troende.

Lars Widerberg

Läsning: Matt 24:4-5 Matt 24:24, Joh 6:26, Matt 24:12, Matt 7:15-20, 1 Tess 5:21-22, 2 Tess 2:10, Gal 5:19-21, Ef 4:14.

Older Posts »

Silver is the New Black-temat Blogga med WordPress.com.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.