Där kan vi samtala, 09

Böneplatsen, lejonets rytande

Amos, herden, hade valt sin flock ur en fårras som var känd för sitt oattraktiva utseende men också för den förnämliga ull som dessa fula djur kunde producera. Han var, likt David, van vid naturens växlingar, vid djurens rofyllda rutiner men var också bekant med de faror som herdelivet förde med sig. Rytandet från en lejonflock klarade att jaga kalla kårar genom hans varelse, men han hade noggrant övat de rutiner som bäst skulle freda flocken. Herren tog honom från hjorden för att vänja honom vid att gensvara till ett rytande som ägde annorlunda kraft. Herren tog honom från hjorden för att vänja honom vid att lyssna, för att sedan kunna tala till folket. Am 7:15.

Herrens rytande, de maktord som den mognande profeten med hela sin varelse gjordes medveten om, hade sitt ursprung i Sion, Am 1:2. Detta rytande skulle höras vida omkring, men det hade följdriktigt sitt epicentrum på den plats vilken Herren, Israels helige, hade valt som uppenbarelseplats. Detta maktvrål, denna Himlens indignation, var ämnat att höras och ha direktverkan i de nationer som omgav Israel och Juda. Än mer, Herrens tal och hans rytande riktades med hela sitt allvar till gudsfolket för dess omvändelses och upprättelses skull.

Herren riktade sitt maktord till staden på andra sidan Gennesaret och Golanhöjderna, till Damaskus, den stad vars namn säger något om de vävare som tillverkade säckväv. Deras vävstolars dunkande hade upphört, liksom förmågan att höra samvetets röst och att känna skam över orättfärdigt handlande. Amos samlade detta maktcentras handlande med koncisa ord – man hade tröskat Gilead med järntaggade tröskdon. Denna ort, varifrån man skulle ha kunnat hämta balsam och som med sitt egennamn så väl motsvarade den kristna församlingens syfte – samlat och samstämmigt vittnesbörd till liv– detta vittnesbördets sammanhang hade slagits i spillror och reducerats till en grushög. Så hade Damaskus förbrutit sig, både tre- och fyrfaldigt.

Nehemja, före detta munskänk i Susans borg, sedermera murbyggare, tog sig hjälpligt fram över grushögarna invid den fördärvade muren kring Jerusalem, Guds Sion. Hans företag var buret av förtvivlan över Sions tillstånd, av djup sorg inför det faktum att Israels Helige tvingats skaka sin egen stad till spillror på grund av folkets avfall. Guds dom hade fallit över ett vittnesbörd som inte längre ägde relevans, över ett folk som skulle kunna ha varit förmedlare av Himlens goda till var nation men som valt att sitta ned med ogudaktigheten i dess rådslag.

Den blivande murbyggaren kunde på plats konstatera att rapporterna rörande folkets elände och vanära utifrån vittnesbördets sammanbrott inte på något sätt överdrivits. Han såg med egna ögon och gjorde egna erfarenheter av hur främmande makter övade välde över detta samhälle som skulle bära vittnesbörd om Guds välde. Amos hade förts undan från sina fridfulla rutiner för att föras ens med Herrens indignation. Nehemja, den praktiskt lagde organisatören, hade rörts till att dela Herrens tårar och vånda. Båda lärde sig höra Herren och se så som Gud ser. Båda hade förts till insikt om mötesplatsens och vittnesbördets nödvändighet. Båda hade rörts av nödvändigheten att föra fram Herrens tilltal och skapa förutsättningar för vittnesbördets återupprättelse.

Dessa dagars avfällighet står konfronterat av lejonvrål – av maktord från Lejonet av Juda. Den moderna församlingen måste gå i lära hos de vävare som framställer grov säckväv – den ljuva bildvävens tid är gången, omvändelsen är ett odiskutabelt måste. Vittnesbördet, gudfruktighetens vittnesbörd kommer att stå i kraft mot dessa som driver med Guds Helige Andes väsen och i festyra, med partyinramning, ’släpper lös’ något som de fräckt benämner ’Guds ande’. Am 5:21. Det är tid för vittnesbördets återetablering, den samfällda lydnaden gentemot Herrens befallningar. Det är tid för helig sammankomst. Det är tid för bedjare att ta spjärntag samman med den Helige mot varje företeelse som söker erövra Guds Sion.

Vi kallar till sammankomst, vi ropar på ett gudfruktighetens folk till sakligt agerande i Guds sak, vi manar till ett vandrande bland ruinhögarna, till klarsyn, till gråt och vånda över tingens tillstånd. Det räcker inte med ”lagom”, det går inte att nöja sig med ett ”halvvägs” eller ”halva murens höjd”- Neh 4:6, 10. Det ”villiga folket” måste tillåtas ett sammanförande i denna Guds tid, Ps 110:3. Det villiga folket, väckelsefolket, sammankomstens folk klär sig i den helighet som hör Herren till. Den tiden har kommit, det klädandet pågår. De dagarna då Herren manar till sammankomst, till bygge och till avslutande konfrontation har kommit.

Lars Widerberg

Målbeskrivning:
Ett sammankallande, ett sammanförande av gudfruktiga män och kvinnor på var ort med syfte att uttrycka oreserverad överlåtelse och formulera precisa överenskommelser för bedjandet och förebedjandet med övergripande syfte att förbereda ett ovedersägligt vittnesbörd om Herren Jesus Kristus. 1 Tim 2:8, Matt 18:19-20.

Vilken är din roll och uppgift i förhållande till ett sådant sammanförande? Vilket kommer ditt gensvar att bli till en sådan kallelse? Skulle du ge dig till ett bedjande vilket kan ingå i ett mobiliserande av sådana gemenskaper, överlåten till att verka fram dessa uttryckliga överenskommelser rörande avsättandet av tid, definierandet av målsättningar och förfinandet av vår gemensamma gudfruktighet?

En plats sällan bemannad

Guds synsätt är profetiskt till sin karaktär, dess mått är Kristus. Guds ståndpunkt bärs av prästsinne, den bjuder försoning i Jesus Kristus.

En man kallad att stå med Gud, vakande under det att tid och värld följer sitt spår, ibland förd till att erfara och förnimma Himlens sällsamma väsen, finner sig inklämd mellan två väsensskiljda landskap. Det ena har förlorat sin skönhet och attraktionskraft – det är bara smutsigt. Det andra är annorlunda, bortom ord och försök till beskrivning. Den människa som kallats att stå med Gud befinner sig mitt i ett gap, mitt i ett spänningsfält där krafterna överväldigar. Han har sett Himlen, därför gläds han med bävan. Han har gjorts medveten om frånvaron av himmel, därför bär han en börda som hotar att bryta honom sönder och samman. Denna plats är sällan bemannad. Och Gud söker. . .

Denna människa har sett Faderns ansikte, sett ljuset i dennes ansikte – ”himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring äger rum och ingen växling av ljus och mörker”. Kristallhavet har intagit hans horisont – oskuld och helighet, sanning och mjukhet sammanflätade. Beskrivandet och skrivandet faller samman – hans sökande efter orden upphör inte. Lammet, slaktat och uppståndet, har invaderat hans dagar, fyller hans tid till brädden – det har omgestaltat hans utblick och hållning efter prästfolkets sätt. Hans anblick för med sig en hälsning om heligheten, dess väldoft ger sig tillkänna i enkelhet och oskuld.

Utsikten till och löftet om ett seende, en utblick, av denna kvalité fyller en människas hjärta med bävan. De som sökt det och som funnit väg till det har hjälpligt beskrivit sina iakttagelser i enkla dagböcker, i prosans varianter och poesins alla rytmer, i storslagen teologi – allt ligger redo att sporra oss till stilla vandring så väl som till stordåd. Ändå söker Gud sin man – en enda. . . Varför, varför tvekar man att ta sig in i Guds närhet? Är den frälsning som Herren har berett defekt, det beskydd som ligger till reds otillräckligt? Är spänningen i gapet för svår att hantera, är Guds börda för tung att bära? Är Guds Andes resurser för magert tilltagna? Varför måste Gud ge sig ut för att söka efter en man att ställa i gapet till försvar för landet? Se på saken ur Herrens perspektiv – ingen att placera där det skulle göra mest nytta.

Den som ställts i gap, i revor och rämnor, brottas med verkligheten – i detta avseende är han redan på väg att bli profetisk.  Den människa som står i begrepp att ta sådan position brottas med den utblick som gudsordet förmedlar – i detta avseende är han redan på väg att bli profetisk. Mannen i gapet måste lära sig att se som Gud ser. Människan i gapet låter sig identifieras med sitt folk, med sin omgivning i sanning och i kärlek – för att han därigenom ska kunna låta ord följa som sammanflätar sanning och kärlek. Sådana ord är aldrig sentimentala eller klemande, heller aldrig hårda och okänsliga – alltid vägda efter Himlens mått. Hans ord väjer för efesierdilemmat, vilket uttrycker sig i förmåga att avslöja det som står falskt, men som står tomt på omsorg och mjukhet mitt i denna sin nödvändiga begåvning. Himlen, dess ljus och kristall manövrerar bort bristen på autenticitet. Mannen i gapet kämpar det mjuka kriget – hans vapen tillhör inte världen.

Mannen i gapet är en person som redan smakat döden, en korsfäst människa. Vad skulle spänningen i gapet kunna kosta utöver detta? Han har begynt att formas av Kristus. Vad skulle världen kunna ställa upp emot honom? Hans tjänande har Kristus, den korsfäste, som grund. Vad slags fiender skulle kunna skaffa makt över honom? Mannen i gapet har sett och satt namn på den plats han är på färd mot – den himmelska staden. De platser han lämnat bakom sig återser honom inte, om inte Gud sänder honom som budbärare. Därför har han frihet att tjäna med fullt fokus på den uppgift som ligger framför honom. Han delar aposteln Paulus synsätt: Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet. Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt. 2 Kor 4:17-18.

Men, varför är dessa män så få, så svåra att finna när de bäst behövs? Denna plats är sällan bemannad. Och Gud söker. . .

Lars Widerberg

Läsning: Hes 22:30, Jak 1:17.

 

Hämtat från anteckningar använda i en församling i Bronx, New York.

En uppgörelse för att bli församling

Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. 1 Pet 2:9.

Herren Jesus bygger sin församling för vittnesbörd och tillbedjan. Han sammanför ett folk för att stå som prästfolk med Davids löften och likvärdigt ansvar i ett tjänande inför Gud, Fadern. Män och kvinnor förs samman för enklaste och märkvärdigaste uppgift – att vistas inför Herrens ansikte. Män och kvinnor förs samman för att höra hans röst. Tillbedjan öppnar hjärtan till att föras nära Hans hjärta – en helgandets invasion mitt under det gemensamma lyssnandet. Tillbedjandet öppnar sinnen för Guds tankar – för insikt, tillförd av den Helige, där man gjort i ordning för stillhet. Sann tillbedjan fordrar neddragen ljudvolym, få instrument, ingen ritual – sann tillbedjan begynner då man vågar hålla tyst, begynner då det uppmärksamma lyssnandet prioriteras.

Ett seende, ett samfällt seende, iordninggjort av Herren för sitt folk, och det intensiva lyssnandet som mobiliseras i de heligas gemenskap skapar tillräckligt fundament för ett mandat, för ett auktoritativt ord att verka över sammanhang och situationer till vilka det har sänts. För formandet av en sådan gemenskap, en sådan församling, måste altare och offer göras i ordning. Begynnelsen till en sådan gemenskap och dess tjänande inför Herren vilar i dess gemensamma offervillighet.

Se på staden, ta en grundlig titt på dess främsta särmärken. Se på de gamla städerna, såväl som på deras moderna motsvarigheter – alltid likadana. Ställ upp några ord på rad och stadens ihärdiga ljus skapar genast sin egen definition. Extravagant, hämningslös, förljugen, övermodig och stolt, anspråksfull och skrikig, fantasterier och dumhet, bisarr och pervers. Dårskapen växer med hennes omfång – ju större stad, ju mera inbilskhet. En kär kristen filosof angav boktitel, som fångar helheten med bittersmak: ”Death in the City”.

“Babylon is everywhere”, Babylon finns överallt slog en arkitekt fast i en annan boktitel. Dess hängande trädgårdar ansågs tillhöra världens sju underverk. Lättsinnig, överdådig, tygellös – ta fatt fler ord i samma genre och du finner hennes väsen. Ur, Abrahams stad, hade ett altare i varje gathörn. Med hjälp av alla dessa altare formar man stadskultur och sedan landets mönster. Den moderna staden hyser marknad för varje tanke och trend. Som trons fader kallades Abraham att lösgöra sig från staden med dess många altaren, för att påbörja resa till den stad som Gud gjort i ordning – till Sion.

Tillbedjan bryter mönster, tillbedjan bryter sig loss. Tron bryter sig loss. Tro och tillbedjan reser sina egna heliga altaren längs vägen till den himmelska staden. Tron vänder sig bort från städernas altaren, från trendernas och tankebyggenas altaren för att göra sig redo att bygga altaren till Guds ära, för att bygga vittnesbörd som pekar på helgd och gudfruktighet. Lösgörandet är ett måste, en nödvändighet för helighetens skull och för det prästerliga tjänande som pilgrimen så småningom leds in i. Prästtjänst kan inte utföras utan denna grundliga uppgörelse och detta övergivande, av den enkla anledningen att Gud inte lämnar sitt bifall till prästtjänst som står besmittad av främmande protokoll.

Se på Jerusalem. Denna stad förvandlades till ett imiterandets sammanhang i stället för att vara en vittnesbördets plats. ”I alla gathörn byggde du höga altaren åt dig, och du lät din skönhet smutsas ner”, Hes 16. Så fördes hon till Babel, till den plats där man dyrkade all slags ohelighet vid altaren uppställda i varje gathörn. Jeremia hade ett ord till Jerusalems män: ”Gå omkring på gatorna i Jerusalem och lägg märke till vad ni ser, sök på torgen om ni finner någon, om det finns någon enda som gör det som är rätt, och som frågar efter trohet. Då skall jag förlåta staden.” Jer 5:1-2.

Församlingen, ekklesia, består av män och kvinnor som allvarsamt tagit till sig kallelsen att ta sig ut ur stadsväsendet, ut ur de många altarnas grepp och inflytande, för att söka den stad som Gud har berett. För att kunna vara församling, för att kunna vara ett omisskännligt och helgat vittnesbörd inför dessa städer, inför dess många altaren, måste hon göra sig loss, låta sig skiljas bort från dess väsen och dess mönster. En led, en riktning leder henne in i Guds syften, in i sant tjänande – den leden för omedelbart ut ur och bort från stadens väsen, bort ur dess död, då den står i direkt opposition och fiendskap mot Gud med alla sina förfärliga altaren. Sedan, efter detta grundliga lösgörande, kanhända det kommer en tid då dessa som så renats och avskiljts, får stå i rättfärdighetens tjänst, i ett sökande efter tillfällen till ödmjukt tjänande – en återlösningens och fridens tjänst, ett planterande av rättsinne och gudfruktighet i ett samhälles mylla, vilken beretts genom extraordinärt bedjande.

Det tjänande som behagar Gud består i att bygga altaren, som får stå rena och fria från Babylons mönster – hon som alltid dyker upp med sina mångfärgade erbjudanden i alla sammanhang för att leda till kompromiss, där helgandet och gudfruktigheten räknas som värden med evighetskvalité. Hon är inställsam, hon vill så gärna vara med och hjälpa till med frälsningen och församlingsbygget – men, med sina erbjudanden motsäger hon frälsningens fullhet och motsäger försoningens alltillräcklighet.

Församlingen förs samman till att tillbe vid altaren där vittnesbördet om Jesu Kristi fullständiga välde och styre står odelat. Detta samfällda tjänande får inte vara annat än ett helighetens tjänande inför Gud, Fadern, enligt hans syften i Jesus Kristus. Resandet av dessa altaren är ämnat för att bereda ett sökande av Faderns ansikte, för det seende som ett sådant sökande förmedlar, för Faderns beröring av de heligas hjärtan. Resandet av dessa altaren är ämnat för att åstadkomma ett gemensamt hörande av Herrens röst – för att sedan föra hans ord till en sargad värld. Ett seende och ett hörande efter detta sätt förmedlar mandat – ett mandat som måste stå rent och odelat.

Lars Widerberg

Hämtat från anteckningar använda i en församling i Bronx, New York.

Församling befäst för Guds syfte

Jesus Kristus förklarar sin intention, han avgränsar sitt syfte såväl som metod med ett klart och otvetydigt: ”Jag ska bygga”. ”Jag ska bygga min församling.” Matt 16:18.
Fadern lyfter fram något om form och slutgiltighet: ”Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.” Matt 3:17.
Dessa två satser förs samman i det följande. ”En hemlighet, som från evighet har varit dold i Gud, alltings Skapare. Så skulle Guds vishet i sin mångfald nu genom församlingen göras känd för härskarna och väldigheterna i den himmelska världen. Ef 3:9-10.

Gud bygger för syfte – hans bygge håller mått och utseende vilka är honom värdiga, mått och fason som klarar att representera honom, representera de syften som bestämts i Kristus. Utväljandet och insamlandet av material, sammanfogandet av detta som ska bära värden och vittnesbörd, uppförandets processer, allt detta detaljerade samspel i denna struktur, allt detta hålls samman av Herren själv – vem annars skulle räcka till för detta?

Erkännandet av Jesu suveräna herradöme, omfattandet och uttryckandet av hans välde i ett gemensamt och grundligt disciplinerat församlingsliv finner endast sitt mått och omfång i Kristus själv. Han är och bär evighetens mått, Himlens egen måttstock. Församlingen, var del och vart segment, var och en individ har sin plats i helheten, håller sin position endast för att lyfta fram och visa upp Kristi välde. Män och kvinnor, unga såväl som gamla har förts till Kristus för att böja knä – alla ska böja knä, vart och ett namn ska knäböja, Fil 2:10.

Med den mjukhet, med den ödmjukhet som följer erkännandet och bejakandet av Kristi välde som en verklighet i den inre människan och den gudfruktighet som följer i det yttre, formas prästhållning och ett mandat till att med rättsinne tjäna syndare i både församling och samhälle. Detta blir i sanning ett ”Kristus i oss, härlighetens hopp” – Kristi hemlighet framförd till hedningar som återlösning och befrielse i dess mest praktiska, fredsmäklande och fridsstiftande kategorier. Församlingen är ämnad att vara en prästsamling som förstår att förkunna och synliggöra Herrens död, i vart skede, till dess att han kommer.

Herren Jesus beskriver sitt bygge av församlingen som ett formande av en prästsammankomst, en återlösandets sammankomst och lägger omedelbart till att den ska vara en konungslig samling. Upp 1:6. Återlösandets verk i dess fullhet innehåller ett förberedande för Konungens återkomst. Församlingens återlösande arbete har sin fullbordan i ett rikesuttryck – ”då allt ska upprättas igen”, Apg 15:16-17. Men, församlingen finner redan denna dag davidsaspekter att låta sig engageras i. Hon är ämnad att låta ”Guds vishet i sin mångfald nu göras känd för härskarna och väldigheterna i den himmelska världen.” Ef 3:10. Detta davidsmandat, detta konungsliga mandat ligger ankrat hos församlingen som helhet – enskilda räder och högröstade individualistiska initiativ kommenderande makterna att vika, skapar endast oreda, en oro och oreda som inte drabbar något annat än församlingen. Allt sådant måste stävjas med apostolisk kraft, för det konungsliga vittnesbördets skull.

Församlingen är ämnad att stå som profetisk sammankomst. Dess roll består i att visa Fadern, Skaparen. Dess roll består i att visa hans syften i skapelsen, hans rättfärdighet och kommande dom. Dess fundamentala roll består i att definiera heligheten och samtidigt föra talan mot orättfärdighet och orenhet, föra talan mot var företeelse som inte låter sig fogas efter Guds evighetssyften. Den profetiska församlingen far inte efter sensationer, den värjer sig kraftfullt mot det bisarra. Sannfärdighet och ödmjukhet sammanförda till en verksam helhet står som markör för det som tillhör Gud. Himlen är närvarande med henne som överensstämmelse – hennes bön är ”Såsom i Himlen, så ock på jord”. Det som hon har sett där i fråga om syfte och profil, söker hon intill desperation att ankra här. Hennes profetroll bär inte med sig många ord, men mycket av det liv och den hållning som hon funnit i Himlen.

Församlingen är en kollektiv företeelse, hon nämns att vara Kristi kropp. I denna sin prästroll, så väl som i sin konungsliga uppgift är hon ämnad att vara ett korrektiv. Hon är ”ekklesia” – dessa som är utkallade ur samhällen och sammanhang för att dugliggöras att tjäna dem som hon fördes ut från. Hon ska vara en korrigerande funktion, hon bär försoningens ämbete, hon har gjorts redo att verka och gripa in med försoningens och fridsstiftandets resurser i Kristus. Hon är en korrigerandets företeelse – genom den samfällda lydnad och ödmjukhet som mognat hos henne är hon kapabel att bära vittnesbörd och vara en gudfruktighetens kraftresurs i helighet inför alla dessa härskare och väldigheter. Hon är ett återlösandets maktfokus mobiliserat av Himlen – ett konungsligt prästerskap.

Vem förmår att bygga något sådant? Vem vågar försöka bygga? Om Kristus bygger – vem kan då stå emot? Om vi tillåter honom att bygga enligt sin modell och sina syften – vad blir då resultatet?
Vilken kommer din främsta bön vara efter att ha läst denna text?
Kommer Jesus Kristus, Herren, att kunna finna något som överensstämmer med sina syften och som därmed är värdigt honom själv i din stad, i de sammanhang där ditt bedjande når?

Lars Widerberg

Hämtat från anteckningar använda i en församling i Bronx, New York.

 

Ett mandats begynnelse

Somliga personer attraheras av bönekriget och finner spänning däri. De söker efter den laddning och den känsla av makt som följer då man använder maktord mot en Farao, eller då man söker tilltala en stads maktkoncentration. Men, få är de som har fått verkligt mandat från den Evige att göra så. Det profetiska mandatet är en sällsynt företeelse – men likafullt en nödvändig företeelse när nu både värld och kyrka håller på att falla sönder.

Guds mandat, Guds sändande står fast grundat på hans egna val. Om någon människa skulle kunna tillföra något till sändandets process skulle det vara villigheten att vänta, villigheten att i grunden reduceras i fråga om vinning och fördelar, i fråga om ambition och åsikter. Att vänta innebär att låta sig reduceras i fråga om självtillräcklighet och position. Det dröjande som accepteras inför Gud är direkt relaterat till ett altare, till korsets pågående verk. Ett mandat kräver sina fyrtio år av isolering i öknen. Endast Gud klarar att tända eld på en törnbuske, och hålla den brinnande.

Sammanförandet med Gud, och den törnbuske som inte förtärs av eld, leder till förkrosselse. Då man upptäcker och förstår att ens mun och läppar i vart läge är orena, då man finner sig stående vid ett altare med glödande kol ordnat särskilt för denne ene orene då befinner man sig också vid början av den apostoliska förkrosselsen – utan vilken sändandet aldrig kommer på fråga. De erfarenheter som Mose och Jesaja gjorde står som absolut normerande för formandet av en apostolisk människa. Sändandet är en icke-upplevelse utan altarets reducerande. Att ha begynt att se, så som dessa män såg, är begynnelsen till sändandet. Och en sådan upplevelse kan man inte ta sig i tro – den måste äga rum som en enskild, avskild händelse mitt i tidens flöde. Den är en ”skorna-av”-verklighet, den reducerar kostym-och-slips-killen till existerandets minsta minimum – slips i bästa silke och lackskor har ingen mening i en sådan situation, eller ens efteråt. Ett seende – och en reningsprocedur – av detta sällsamma slag är det samma som ett sändande.

Apostlar och profeter är grundens och fundamentets män, de står överväldigade av Guds helighet. ”Jag skådar ner till den som är betryckt och har en förkrossad ande, och till den som fruktar mitt ord.” Jes 66:2. Den apostoliska förkrosselsen har sin motsvarighet i den apostoliska fruktan för Guds ord. Den apostoliska människan kvalificeras till att tala utifrån sin fruktan för ordet, utifrån den nitälskan han bär i rättfärdighetens sak. ”Gud är fruktansvärd i de heligas råd, mycket fruktansvärd är han för alla omkring honom.” Ps 89:8. ”Rättfärdighet och rätt är din trons fäste, nåd och sanning står inför ditt ansikte.” Ps 89:15. Den apostoliska människan bär på ett annorlundaskapets märke, denna olikhet gentemot allt annat, vilken han har berörts av i Guds närhet – Joh 3:31-34.

Den profetiska människan har låtit sig fostras till lydnad. Han har låtit sig formas av tabernaklets verklighet – ”Från släkte till släkte skall detta vara ert dagliga brännoffer inför HERRENS ansikte vid ingången till uppenbarelsetältet. Där skall jag uppenbara mig för er och tala med dig. Där skall jag uppenbara mig för Israels barn och den platsen skall bli helgad genom min härlighet.” 2 Mos 29:42-43. Ett sådant tilltal ger den profetiska människan djup och substans. Sådan fostran, sådant tilltal ger mandat. Och återigen, denna erfarenhet kan man inte tillskansa sig genom tro – den måste vara en verklig och daglig företeelse, en daglig samvaro med honom som kunde bo i en buske.

”Vem får gå upp på HERRENS berg? Vem får träda in i hans helgedom?” Ps 24:3. Den människa som kommer med anspråk bryr sig inte om sådana erfarenheter. Den ytlige finner lätt sådant som verkar som förenklad ersättning för helgedomens samvaro – och vågar kalla det härlighet. Den inbilska människan följer sina egna infall – och gör sig gärna till profet, men profeterar fåfänga. Ett Guds mandat begynner vid altaret, mandatet begynner med helig eld och glödande kol. Det som satts i brand inombords kommer att synas i det yttre. Begärets och fåfängans eld klarar inte att bära heligheten. Personlig ambition och agenda har inget att säga till dem som hungrar efter rättfärdighet. Ytlighet och inbillning förmår naturligtvis inte att representera Guds verklighet. Endast det hjärta som rörts av hans ord till gudsfruktan klarar att bära ett profetiskt vittnesbörd, ett profetiskt mandat inför utvalda segment av våra städer och kyrkor.

Lars Widerberg

Hämtat från anteckningar använda i en församling i Bronx, New York.

Jakten på rättsinne, jakten på klokhet

Andens roll består i att föra våra hjärtan till Kristus.
Det hjärta som på detta sätt rörts av Guds Ande bär på ständig oro, bär på iver och intensitet som endast finner tillfredställelse i återseendet av honom – Kristus.
Andens uppgift består i att värma våra hjärtan för Kristus.
Det hjärta som satts i brand av denne Helige Ande söker, söker och finner helig gemenskap.
Andens uppdrag består i att leda oss att skolas i Kristus.
Det hjärta som rörts av denne Ande söker beständigt honom som är sanning och som bär rättsinne och klokhet.

Höga visan förmedlar till oss bilder att använda som referenspunkter för vårt sökande, för vårt umgänge med honom som vår själ har kär. I korta sekvenser tecknas flickan, bruden, församlingen. Hon tål inte att vara still, hon kommer inte till ro utan dessa upprepade och omedelbara möten med denne ene som förmår att ge mättnad där hungern efter rättsinne och visdom ständigt växer. Hon tål inte att vara still, hennes kärlek till honom som är sann allt igenom, driver henne att söka allt som är sant och heligt, allt detta som representerar hans närvaro och väsen. Också om natten söker hon, när mörkret tätnat söker hon. Hennes kärlek driver på. Då hon möter väktare, profetiskt sinnade män, bedjande män och kvinnor, frågar hon om råd och väg. Ständigt sökande, alltid frågande. . . Och hon finner honom. H.V. 3:1-5.

Guds Ande orsakar detta sökande. All kärlek, all den rena kärleken har sin begynnelse hos Fadern. Anden väcker denna längtan efter renheten, efter oskuldsfullheten. Det är den Helige Ande som leder till kritisk hållning och lär oss ställa frågor inför de ting som inte håller måttet – Kristi andes mått. Denne Ande skolar sinnet i Kristus – Ef 4:20-21. Anden lär oss att upprepat fråga var han, Kristus, håller hus. Han leder oss att be om insikt och förståelse – Ef 1:9-21, 3:16-19. Han är den som för oss alla till mognad, till rättsinne och klokhet. Den förmåga till urskiljning, den andebedömandets begåvning som han lägger ned i församlingen står i all soliditet på kärlekens grund. Den som väger och mäter, bedömer och fäller omdöme gör så därför att han har lärt sig något om kärleken, om den renhet som hör därtill.

Guds Helige Ande skapar i lärjungen en känsla för det som är äkta, för det som hör Herren till. Han lägger hos lärjungen en förmåga att kunna se och urskilja och ger därtill frimodighet att bedöma och fälla utslag. Samvetet är verksam faktor i dessa ting, det renade samvetet står som Guds samspelspartner vid alla dessa tillfällen då avgöranden måste komma – Hebr 9:24. Den står utfattig som saknar denna känsla för det äkta och rena. Den står utfattig som inte fördrar korrektion och som därvid lyfter fingret och yttrar sitt återkommande ”Döm inte”, ”Bibeln säger att man inte ska döma”. Den står fattigast av alla som söker fly undan klokheten och mognaden med hjälp av vantolkandet av gudsordet. Ur sådan fattigdom söker Herrens Ande att rädda oss genom att vinna våra hjärtan för Kristus.

I jakten på klokhet och rättsinne utgör frågan om huruvida man ska döma eller ej, ett blindspår. Den som bestämt sig för att vara lärjunge tar sig an den uppgift som sammanfattas i Herrens tilltal, nedtecknat i Joh 7:24: ”Döm inte efter skenet, utan fäll en rätt dom!”. Herren kunde kanske ha sagt: ”Låt er inte luras av det som flyter planlöst på ytan, gör inte era bedömningar efter det som glimtar till vid en flyktig blick, låt er inte bedras av ytligheten. Se in i varandras hjärtan, gå till roten, låt åsikterna tystna för att söka insikt och visdom. Bedöm med kärlek och rättsinne som mätverktyg.” Styrordet, det styrande ordet i allt som rör bedömandet och dömandet finner vi i detta johannesord – ”fäll en rätt dom”, fäll dom grundad i rättsinne och klokhet. Dess sidoord, dess följeslagare finner vi i Gal 6:1, ”Visa varandra tillrätta, men gör det i ödmjukhet”. Således, den församling som har gett sig till jakten på klokhet och rättsinne tar ansvar i ett ömsesidigt tillrättavisande och upprättande till andlig mognad.

Johannes ger oss flera styrord av samma karaktär i sitt evangelium. Jesus påpekar att får lyssnar till och känner igen herdens röst – Joh 10:3-4. Han slår fast att den som älskar honom håller fast vid hans bud – Joh 14:15, 21. Den pånyttfödda människan ges förmåga att känna igen herden Kristus, tillika med förmåga att rymma fältet då vargen kommer. Den pånyttfödda människan ges förmåga under Andens ledning att bete sig efter Kristi rättsinne, tillika med styrka att stå på den onda dagen. Och kärleken driver på för att kunna upprätthålla denna standard.

Men Herren klagar över sitt folks ovilja att ta sig an det rättfärdighetspatos och den domsfunktion som det är ämnat att bära: ”För ni verkligen rättfärdighetens talan, när ni tiger? Dömer ni rätta domar, ni människors barn?” Ps 58:2. ”Anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.” Rom 12:2. Skiljet mellan det som hör rättsinnet till och den värld som finns omkring oss går inte att överbrygga. Detta skilje kvarstår för alla tider i kraft av Kristi kors. Och kärleken driver på i sökandet efter det som är rent och rätt.

Döm inte, säger de många. ”Om du dömer börjar vi leta bjälke i ditt öga, om du dömer kan vi säkert hitta något hos dig som fråntar dig rätten att alls säga något om oss. Om du försöker kvadda oss med den rättfärdighet du tycker att du har plattar vi till dig med vår.” Prövandet, bedömandet ska bäras och näras av kärleken. Dömandet vilar inte på någon individens rätt att hävda rättfärdighet. Och dömandet kan, naturligtvis, aldrig baseras på godtycke – detta är den stora bjälken. Den som tror sig ha rätt – och kanske verkligen har rätt, ser sin sak falla just därför att han menar sig stå rätt. Om du dömer, måste det ske mjukt – vårt krig är ett mjukt krig, våra vapen är inte lika dem som används i världen. Men, döma måste vi, för att frälsningen ska få rum.

Förmanandets ändamål, prövandets mål är en kärlek som växer allt mer i omfång och intensitet. Andens mål är att vinna våra hjärtan för Kristus. Vad all förmaning syftar till är kärlek av ett rent hjärta, av ett gott samvete och av en uppriktig tro. 1Tim 1:5.

Andens arbete består i att forma våra hjärtan till att passa i Kristi närhet, där allt är rent och styrt av rättsinne och klokhet. Den fasta födan är till för vuxna, för dem som genom övning har fått sinnet skärpt till att skilja mellan gott och ont. Hebr 5:14.

Anden manar oss, Ande förmanar oss för att vi ska kunna stå med Paulus i helig uppgift: Honom predikar vi genom att förmana varje människa och undervisa varje människa med all vishet, för att ställa fram varje människa som fullkomlig i Kristus. Kol 1:28.

Lars Widerberg

Sök reda på ansvarets män

Läsning 1 Tim 1:3-5, Judas v 3, Upp 2:1-7

Korset för den troende till en ansvarsställning i Kristus.
Döendet leder den kristne till ett uppståndelseliv, som klarar att ge liv och beskydd.
Mognandet i Kristus ger efterföljaren möjlighet att ta sig an konungsligt uppdrag.

Den unge Timoteus fick i uppdrag att fara till Efesus för att skydda efesierförsamlingen mot villfarelsernas härjningar. Han visste redan att uppdraget innebar att förmana, att undervisa, att bedja och freda. Han visste redan att ”all förmaning syftar till kärlek av ett rent hjärta, av ett gott samvete och av en uppriktig tro.” Hans mandat vilade i själva syftet med uppgiften – det rena och sveklösa hjärtat. Mognandet hade fört honom till ansvarsposition och himmelskt uppdrag.

Efesierförsamlingen blev så grundligt skolade att de inte gav efter för någon falskhetens strömning. De kunde avslöja varje falsk apostel eller profet som kom farande med sina påfund, alltsammans variationer på samma tema: återerövrad frihet för köttet att verka inom religiositetens ram.

Timoteus stod med uppdrag, inte för att han såg en utmaning i varje ny krissituation men därför att han förmådde urskilja och lyda uppdragsgivarens maning. Han hade övat sig i äldsteuppgiften, förtrogen med undervisandets situation, med den apostoliska traditionen, med herdehjärta, med den djärvhet och fasthet som krävs för konfronterandets slutprodukt.

Olyckligtvis tappade efesierna bort den nödvändigaste komponenten i dessa processer mot alla dessa falskhetens företeelser – de förlorade sin första kärlek. Och Herren talade med dem i denna sak med skarpa ord – ljusstake och mandat att alls representera honom i hans sak skulle tas ifrån dem om de inte gjorde bättring, om omvändelsen uteblev.

Mitt i sin dogmatiska renhetsiver förlorade de sin ställning som ekklesia, som samlad skara med mandat att beskydda och bevara tron som en gång för alla meddelats de heliga. De försökte att reparera skadan genom att välja in en företeelse som de tidigare radikalt stängt dörren för och därigenom inhöstat beröm. Herren hade ju i sitt sändebrev till församlingen i Efesus sagt: ”Men det berömmer jag dig för, att du hatar nikolaiternas gärningar, som också jag hatar.”

Ett av uttrycken för denna lära som de nu anammade bestod i att ledarskapet skaffade sig välde bland folket för att, bland annat, i någon mån hålla stånd mot villfarelserna. Niko, första leden i namnet Nikolaos – efter vilken denna lära har sitt namn – betyder ”att övervinna” eller ”ta makt över”. Laos betyder ”folk”. Således, dessa män skaffade sig vägar att styra och regera över folket, ett maktutövande som motsäger äldsteuppdragets inre väsen.

Under sådana män som Ignatius, som var församlingsledare i Antiokia, och Clemens i Rom, förändrades apostlarnas tradition rörande församlingarnas sammankomster och ledning. Ignatius skrev i sitt brev till Magnesierna att ” de alltid skulle verka i gudfruktig överensstämmelse med biskoparna, som presiderar som Guds företrädare och de äldste vars roll motsvarar apostlarnas. . . Tillåt inte att något görs utan att rådfråga biskopen och de äldste”

Man tolkade redan i de apostoliska fädernas tid – det tidsavsnitt som följer just på apostlatiden – begreppet biskop på ett nytt och annorlunda sätt. Apostlarna använde ordet biskop som en term bland flera för att beskriva de äldstes roll som väktare och skydd för fåren, men dessa lärjungar till apostlarna tillät en allt kraftigare glidning som bestämde begreppet som ett högt rankat religiöst ämbete i en organiserad prästerlig hierarki.

Korset för den troende till en ansvarsställning i Kristus.
Döendet leder den kristne till ett uppståndelseliv, som klarar att ge liv och beskydd.
Mognandet i Kristus ger efterföljaren möjlighet att ta sig an konungsligt uppdrag.

Herren söker sammanhang där den apostoliska traditionen får nytt utrymme.
Herren väntar på att kunna verka fram återupprättelse och skriva sammanhang med davidssinnets typsnitt. De sammankomster som kan bära sådant står som begynnelser till Davids hydda – Kristi regerande återetablerat. De sammanhang där denna mognad äger rum, ges rätt att använda Davids nycklar – att binda och att lösa, ett mandat att hävda Himlens rättfärdighet och etablera bergspredikans etik.

Låt oss söka återerövra församlingens mandat, återföra Konungen, återta initiativet i vredens tid.

Lars Widerberg