Apostoliskt uppdrag, Intro

Apostoliskt uppdrag
Att bära bud från Gud – honom som korsfäst
Av Lars Widerberg

 

Introduktion

Apostlaskap – ett ord som bär på eviga värden, ett ord som kallar på Himlens mått. Apostlaskap – ett beskrivande ord, ett ord med stort djup, ett ord som innefattar Guds suveränitet i hans beredande av kärl till att bära helighet och barmhärtighet. Apostlaskap – ett sätt att leva, att föras fram i världen med förhållningssätt och budskap som båda bär ett fundamentets och grundsättandets innehåll. Den person som sänts av Gud står som en fundamentets människa, för att ”utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp”. Den apostoliska uppgiften består i att med stor arbetsinsats och uthållighet definiera den ordning och det protokoll som konstituerar Herrens församling – Kristi kropp, framlyft i denna värld som ”sanningens stödjepelare och grundfäste”.
Ef 4:12, 1 Tim 3:15

Den apostoliska människan lever och talar enligt befallning, därför väcker han förargelse och blir till en stötesten – hans sökande efter absoluta värden, efter trohet och autenticitet, oroar moderna människor mitt i deras strävan att vara toleranta för att därmed kunna ge allt tänkande all frihet. Hans bud om Himlens protokoll lämnar inget bifall till de många som hjälper sig själva till företräden och övertag, till gillande och erkännande – till alla dessa ting som så lätt går att skaffa på köttslighetens basis. Apostelns rutt är fastlagd och går på tvärs mot sammanblandandets och kompromissandets hållning. Hans rutiner är fixerade under Guds hand, liv och livshållning i stadig mognad inför det Ord som givits av Levande Gud.
Joh 12:49-50

Den apostoliska människan står sänd efter Guds eget val, ”sänd enligt det löfte som gavs oss om liv, livet i Kristus Jesus”. Han bor i tält, med sinnet vänt till de ting som ligger bortom. Han gör sig aldrig bofast, hans är pilgrimens sinne – han söker sig ständigt vidare, han försöker gripa fatt om de ting som han redan har gripits av, Kristus och Kristi mått. ”Inte som om jag redan har gripit det eller redan har nått det målet, men jag jagar efter att gripa det, eftersom jag själv har blivit gripen av Kristus Jesus.” Hans färd leder honom in till, in i Guds eget hjärta. De första apostlarna beskrev sin syssla med dessa ord: ”Själva skall vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.” Det apostoliska tjänandet består i att söka efter ord, efter ett språk som förmår omfatta Himlens värden, ord för de ting som finns där bortom det ordinära, för de företeelser som hör till Andens värld – dessa ting som inte enkelt låter sig fångas och förklaras. Den apostoliska människan förs genom ständigt återkommande inlärningsfaser ”för att med eftertryck kunna bemöta och vederlägga både judar och hedningar, när han utifrån Skrifterna offentligt visar att Jesus är Messias – konungarnas Konung och herrarnas Herre”.
2 Tim 1:1, Fil 3:12, Apg 6:4, Apg 18:28

Återigen, den apostoliska människan lär sig att se och förstå verkligheten så som Gud ser den. Gradvis mottar han ett språk, en verbal duglighet, vilken ofta inte tilltalar det ytliga sinnet. Han låter detta ske för att kunna överföra Himlens protokoll och en känsla för det som hör det eviga till – hans ord lyfter lyssnaren bort ur trivialitet och ytlighet, in bland de ting som aldrig lånar sig till lättvindighet eller som tillåter sig att definieras med billiga plattityder. Han blir därför till besvär och skapar idel irritation, hans närvaro ses som en stötesten bland dessa som nöjer sig med religiositet – han står som en befriande markör, som ett vittne för autenticitet, bland män och kvinnor som söker sannfärdighet och ödmjukhet.

Den som bär bud om Guds korsfästelse kommer att ses som intolerant och klassas som fundamentalist, detta genom att insistera på ett återvändande till Himlens mått, till sådant som med nödvändighet bär på de syften och mål som konstituerar Guds församling. Sändandet, den apostoliska människans uppdrag, består i att hävda och kalla på ett återställande av absoluta värden för vittnesbördets, Kristi vittnesbörds, skull. Grundsättandets värden, andligt liv i gemenskap och med Kristi fullhet som mål, sannfärdighet uttryckt och levd i ödmjukhet – dessa ting sammanförs i apostoliska kategorier. Att stå klädd i helig skrud, att vara vackert klädd, skönt klädd i helighetens välbehag – det sublimt härliga, ett främsta uttryck för heligheten – häri samlas apostelns egenart. Förmåga till att urskilja och särskilja, till att bedöma och döma för vittnesbördets skull, tillhör också uttrycket för Guds sändande. Det sublimt tilltalande så väl som bedömandet och ordnandet placerar den kallade och sända människan i konflikt med den moderna människan.
Ps 96:9

Människors behov, männens behov – i dessa dagar, täcks inte av begrepp som auktoritet och prestige eller med förmåga till att med pondus och klarhet forma sin närmaste verklighet – vi gagnas alla så mycket mer av det ödmjuka sinnelaget. Kvinnor är inte betjänta av att skaffa sig auktoritet, Herrens ordning ger dem en beskyddandets trygga plats. I dessa dagar leds både män och kvinnor att säkra eviga värden med hjälp av trosutsagor och genom att hävda sin rätt i högljudda deklarationer – allt detta ger endast vitnande knogar och gnisslande tänder mitt i självlivets kraftansamling och positivismens fåfänga. Den apostoliska människan konfronterar dessa falska bilder och återskaffar sant andligt innehåll. Kristi kors annullerar människans köttsliga föreställningar och hennes ansträngningar för att sedan kunna introducera livet i Gud, med dithörande Kristi fullhet. Det apostoliska frambärandet av korsets budskap innehåller ett deklarerande av nödvändigheten av köttslighetens korsfästelse, av bortdöendet från de ting och den väg som världen pråligt och påkostat erbjuder. Apostolisk metod, korsets metod, ligger dold i Kristus, Den korsfästa människans liv vilar väntande på upptäckt som en hemlighet att sökas – apostlaskapet, Guds sändande, placerar sändebudet i avskiljt utrymme för ett förvaltande av denna evangeliets hemlighet – Kristi hemlighet.

Ett apostoliskt återintroducerande av Kristi kors står som dagens verkliga behov i utrustandet av de heliga till att utföra sitt uppdrag. Allt vårt ordande och vårt verkande måste föras in under korset för att återskaffa den autenticitet som är ämnad att prägla Guds församling. Våra liv och vår samvaro måste läggas under korsets välde för att kunna bära frukt. Liv och samverkan måste ställas under Kristi suveräna välde till ett utgestaltande av gudsrikets verkligheter. Våra liv och vårt agerande måste skiljas från, frälsas och befrias från nödvändigheten att verka och producera, från vår önskan att bli sedda, från vår önskan att ses och uppskattas för våra ansträngningar och ambitioner. Människan, sådan hon nu är, gillar att kunna associeras med sådant som bär namn, sådant som innebär framgång. Hon söker erkännande och uppskattning, hon arbetar ofta hårt för position och identitet. Hon avhåller sig inte alltid från att skaffa sig rätt och ställning med hjälp av metoder som motsäger Guds väg. Hon har ringa förmåga att dröja stilla, hon avvisar lyssnandets och lydnadens ensamma arbete. Man går hellre på rutin och program – och avvisar därmed Himlens protokoll.

Ett apostoliskt återintroducerande av Kristi kors står som en nödvändighet i förhållande till människans ytliga väsen. Ett apostoliskt återintroducerande av Kristi kors står som en nödvändighet för kyrkan, sådan hon nu blivit. Ett apostoliskt återintroducerande av Kristi kors reser sig som en nödvändighet för att klara ett återställande av Kristi vittnesbörd.
Vår plikt består i att säkra sändandets uttryck.
Vår utmaning består i att skaffa ett vittnesbörd, Kristi vittnesbörd, i dess fullhet.
Vårt mål består i att bistå i denna process, i utvecklingen, hän mot sändandets särart.
Vårt uppdrag innefattar – efter Guds vilja och i hans kraft – att leva, för att sedan kunna tala och skriva sant apostoliskt ”enligt det löfte som gavs oss om liv, livet i Kristus Jesus”.

Lars Widerberg

Annonser

Vittnesbörd i Ändens tid

Vittnesbörd i Ändens tid

Efter att ha lagt grund för både tanke och intention, genom att ha ordnat och skrivit fyra böcker – ”Apostlatro”, ”Skola för Ändtid”, ”Sållandet” och ”Sista Hornet” – finner jag stadga och ro till att skriva kors och tvärs i de ämnen som hör det apokalyptiska synsättet och vittnesbördet till.
Vi kommer att använda samtliga våra bloggar till att posta material, både böcker och artiklar, så mycket som vi förmår – då ämnet är ett av de hetaste för dessa våra dagar.

Till detta synsätt hör ett rikt vittnesbörd om riket, ett varmt inträngande bland de gamla profeternas ord, ett synande och ordnande av de markörer som angetts för Herrens återkomst vilket ger praktisk grund för det apokalyptiska synsättet och, sedan, en uppgörelse med de teorier som leder vilse och som nu bedrar de många som har hjärta för Herrens Israel.

I dessa ting finner vi en rad konfliktzoner, men vår hållning är allt annan än aggressionens och disputerandets. Vi leds att föra ”det mjuka kriget” – den hållning som heter fridsstiftande och varmt tröstande, ett tröstebudskap som kommer att hålla hela Vedermödan igenom och ut på andra sidan om Herrens vedergällning och in i det rike som kommer att ledas med Messias, Jesus Kristus, återkommen och hälsad med allt det jubel som det varma gudsfolket kan mobilisera.

Ni hör alla, allaredan, att jag inte låter mig hindras från att vidröra denna ljuvliga nya begynnelse, då allt görs nytt under Herrens händer. Följ mig på denna skrivandets och bedjandets resa i väntan på Herrens återkomst som är vårt hopp och vår löftesgrund.
Lars W.

Fyra böcker av Lars Widerberg:
Apostoliskt uppdrag, (engelska, svenska)
Församling skolad för Ändens Tid, (svenska)
Jakobs nöd, en sista sållning, (engelska, svenska)
Det sista hornets dagar, (svenska)

Den enda av dessa fyra som har nått pappersform heter ”Jakobs nöd, en sista sållning”.
Den andra, som är på väg just nu heter ”Det sista hornets dagar”
Du kan beställa den första och ställa frågor om alla dessa på följande e-postadress: Apostolicity@gmail.com

Lämna kommentarer, frågor eller beskriv dina intryck direkt här på bloggen,
eller sänd dem till Apostolicity@gmail.com

 

 

Blås i horn på Sion

Blås i horn på Sion

Vi lever i hornblåsandets dagar, i de dagar då många sammanhang kallar till strid mot sina opponenter och då det mångkulturella samhället faller sönder. Vi lever i de dagar då en urgammal bild tas fram som fullt ut giltig till beskrivandet av vår gemensamma värld. Profeten Daniel leddes att tolka en världshärskares dröm, vilken innehöll en nyckel till förståelsen av framtida händelser. En bildstod hade rests, världsriken hade etablerats – men de stod på sönderfallets lerfötter för att omsider krossas av ett rike som ingen kan rå på.
Dan 2:41, 44-45

I de dagarna, då det riket kommer med både hämnd och upprättelse, ordnas ett hornblåsande på Sion och i Guds församling. Gudsfolket manas till att låta sig föras samman till heliga sammankomster inför Herren till förmån för Herrens land och folk – Eretz Yisrael. Dessa som så förs samman leds till radikalt förändrade prioriteringar. Familjer måste omprioritera för att klara Herrens sak. Samhällsplanerare måste begynna ge sitt stöd åt Sions sak. Dessa sammankomster är ämnade att bärga den ”kvarleva som Herren kallar”.
Joel 2:1, 2:16, 2:32

I återkomstens dagar, då Herren vänder åter till Sion för att göra slut på ”Judas och Jerusalems fångenskap”, väntar han sig att gudsfolket ska stå med honom i bönekamp för att barmhärtigheten ska få utrymme mitt under vedergällandet. I de dagar då Herren kommer att ”samla alla hednafolk och föra dem ner till Josafats dal” för att hämnas deras delningsplaner och förödande terrorverk, hörs hornens samlingssignaler med intensivaste maning till att föras ut ur konventioner och traditionella synsätt till att mogna till gagn för Herren i hans slutförande av återlösningens innebörd och syften.
Joel 3:2, Hab 3:2

”På Sions berg och i Jerusalem skall det finnas en räddad skara så som HERREN har sagt, en kvarleva som HERREN har kallat.” Joel 2:32

Över denna skara låter han sin Helige Ande falla för att utföra det märkvärdigaste verk i det att de alla grips av omvändelsens vånda för att därigenom kunna motta de nya hjärtan som de gamla profeterna utlovade i det nya förbundet. Det är vid detta enastående tillfälle ”som solen skall vändas i mörker och månen i blod” – således just då ”HERRENS dag kommer, den stora och fruktansvärda”. Det är vid detta enastående tillfälle som ”Herren skall utplåna deras blodskulder, dem som han inte redan har utplånat.” Det är vid detta det märkvärdigaste av historiska förlopp, som man äntligen kommer att kunna säga att ”HERREN bor på Sion”.
Sak 12:10, Jer 31:31-33, Hes 36:24-28, Joel 2:31, 3:21

Texterna klargör i allra tydligaste ordalag att varje del av dessa ändtidens händelser har sitt orubbliga fundament i Herrens nya förbund och det försoningsverk som Guds Son, Jesus Kristus, utförde på Golgata kors. På denna bas låter sig gudsfolket föras samman under Himlens hornsignal, till ett innerligt och verksamt bönearbete i heliga sammankomster.

Apostoliskt uppdrag 03 e

Apostoliskt uppdrag

Att bära bud från Gud – honom som korsfäst

Kapitel 03, e

Sion – apostoliskt klimat och förväntan

Brevet till Galaterna innehåller en väckande sats: ”Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig.” Den personliga korsfästelsen med Kristus är aldrig ett tillval; den person som vänder sig till Himlen, för att färdas dit, bär med sig en grundlig och pågående erfarenhet av korsfästelsen med Kristus. Korsfästelsen med Kristus är aldrig ett tillval – den man som sänts från Himlen är sänd på basis av en sådan erfarenhet.

Korset är ingen lyxartikel, en företeelse att upplevas som ett stycke estetik eller som ett religiöst tillbehör. Korset är istället en påtagligt hård verklighet i den andliga människans erfarenhet. Genom dess närvaro och dess praktiska uttryck i personliga omständigheter, kan den andliga människan ta del av och stå i Kristi rättfärdighet. Det skriver om människors erfarenheter enligt försoning och rättfärdighet. Korset åstadkommer mer; det skriver Livets Andes lag i lärjungen, det skriver in ett nytt beteende. Dess nyskrivande av individens konstitution innebär ett omstrukturerande av hennes intentioner och det formulerar villighet uttryckt i praktisk lydnad allteftersom Guds syften uppenbaras och förklaras. Det första brevet till korintierförsamlingen ger kortast möjliga sammanfattning: ”Ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning”. Korset ger oss möjlighet att så stå i dessa ting – i praktisk verklighet och praktiskt uttryck.

Korset kan man inte välja in eller välja bort. Genom dess återlösande verkan ”har ni kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental, till en högtidsskara, en församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himlen, till en domare som är allas Gud och till andarna hos de rättfärdiga som nått fullkomningen. Ni har kommit till det nya förbundets medlare, Jesus, och till det renande blodet som talar starkare än Abels blod.”

Den apostoliska verkligheten är samlad i dess fullhet i begreppet ”Sion”. I Davids psalmer står Sion som fokus för Guds välbehag, i Sion har han sin boning, denna plats utgör utrymme för hans tron och hans styre för alla tider. Sion håller apokalyptiskt mått, ”från Sion skall lag utgå, och Herrens ord från Jerusalem”. Genom korsets verklighet över en lärjunges liv har en sådan redan anlänt och denne skyddas och befästs av Sions verkligheter. Sion bär med sig ett fullt mått av Himlen. Dess verklighet begynner med ett bröllop och en stad – samvaro med Gud i dess fullhet och sedan ett styre samman med Herren enligt Guds syften. Styret anländer aldrig utan samvaro och intimitet, styret står aldrig självständigt. Den apostoliska verkligheten heter Sion, den plats där Herren Kristus styr med Himlens suveränitet. Sant apostlaskap är ovillkorligt korsfäst gentemot självhävdelsens försök till styre och till sökandet efter positioner och auktoritet.

Den man som bär med sig ett Himlens mandat ropar och våndas samman med David, han söker efter återlösandets mönster, han våndas med förväntan att Himlens protokoll ska tillämpas i korsfäst liv och vittnesbörd inför världen. Den utsände våndas och ropar i delaktighet i kung Davids börda: ”O, att det från Sion kom frälsning för Israel!” Ps 14:7. Vem gör sig redo att ta sig upp på Herrens berg, Sions heliga berg, för att så småningom återkomma med ord i Kristus och ett tillämpande av Himlens protokoll?

”Återlösaren skall komma till Sion och till dem i Jakob som vänder om från sin överträdelse, säger Herren.” Jes 59:20

Herrens syften är uppställda i klara och osvikliga satser. Här är hans vilja, detta är hans eviga syfte framställt och uppfyllt i Kristus Jesus, i korset och i den uppståndelse som utan dröjsmål följde.

”Från Sion skall Frälsaren komma och skaffa bort all ogudaktighet från Jakob. Och detta skall vara mitt förbund med dem, när jag tar bort deras synder.” Rom 11:26-27

Återlösarens ankomst till Sion – en apostolisk händelse, sändandet av Sonen. Sedan, frälsarens framträdande i, och ut ur Sion – en apostolisk händelse inkluderande sändandet av män som beretts att kungöra Kristi suveräna herravälde, och hans personliga samvaro med dessa män som så färdas med återlösandets budskap.

Sion – apostolisk miljö. Sion – återlösningens miljö. Sion – återlösning uttryckt i en gemenskap av heliga, bland dem som söker sannfärdighet och ödmjukhet till att bli praktisk substans i daglig samvaro. Korset skaffar ordning, korset ger saklighet åt tron. En gemenskap buren av korset är i sanning till Guds välbehag. Och han sänder män till att kungöra dess kommande. Herren sänder män till att kungöra Återlösarens snara ankomst. Han sänder män att ordna gemenskap efter Himlens mönster. Sändandet konstituerar i sig självt Himlens förkunnande. Sändandet konstituerar den apostoliska miljön. Det som kommer ner ovanifrån, från nådens tron, konstituerar apostolisk miljö.

Apostoliskt uppdrag 03d

Apostoliskt uppdrag
Att bära bud från Gud – honom som korsfäst

Kapitel 03, d

Ödmjukhet konfronterar
Vad händer när Himlen anländer? Vad händer när sanningen är verksam? Vad händer när Sonens ord och tilltal rör vid ett hjärta?
”Jag har satt dig att pröva mitt folk och gjort dig till en fast borg, för att du skall lära känna och pröva deras vandel.”

Ett ord, sänt från Himlen, äger kraft nog att upplysa och uppenbara. Ett sådant ord talar verklighet. Det innehåller ett gott mått av Herrens återlösande intention. Ett sant Herrens tilltal för in ett sönderbrytande och en nödvändig förkrosselse – en förberedelse för Guds ödmjukhet att penetrera och slå rot i hjärtegrund. Apostlasinnet bär med sig ett stort mått nitälskan för den uppenbarandets process som förklarar vad som finns i en människa, för den process som förändrar hennes status. Apostlaskapet vakar över sannfärdigheten, över de ting som sänts från Himlen. Mandatets män är grundläggandets och stadfästandets män, män som alltid söker efter ett fördjupande av förståelsen av det som är verkligt sant. De vet instinktivt att det inte finns några nya sanningar – sannfärdighetens värden är konstanta, dess innehåll kan inte förändras, uppenbarandet av dess natur är ett uppenbarande av Jesus Kristus.

Verkligt apostlaskap, den apostoliska förkunnelsen av Kristi kors innebär ett uppenbarande av Guds syften, ett uppenbarande och uppvisande av Faderns vilja att återlösa och återupprätta. Jesus definierade sin uppgift i uppenbarelsetermer – ett uppenbarande av Fadern och hans hjärta: ”Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit ut ur världen och gett mig. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har hållit fast vid ditt ord.” Han hade talat om sin uppgift vid ett tidigare tillfälle, och sagt: ”Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” Tabernaklets nådastol talar Kristus i samma termer: ”Där skall jag uppenbara mig för er och tala med dig”, där kommer jag att konfrontera er med det som är verkligt sant för att föra er till sann mognad. Den barmhärtighet som man möter där är – efter det hebreiska språkets ”Chesed” – en innerlighetens barmhärtighet, en barmhärtighet som överflödar av korsets verklighet.

Ett sannfärdigt uppfattande av Himlens verklighet för fram Guds härlighet till främsta position. Det apostoliska seendet finner Lammet stående mitt framför tronen. Lammet slaktat, Sonen korsfäst – detta är uppenbarelsen av Himlens eviga härlighet, den som ska förkunnas och prisas bland alla folk och folkslag och som förblir genom alla dess eviga dagar. Nu, när de heliga äter av förbundsmåltiden, Herrens måltid, hans offerdöds måltid, förkunnar de hans död. ”Till dess att han kommer.” – ”Fröjda dig storligen, du Sions dotter! Höj jubelrop, du Jerusalems dotter! Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna, på en åsninnas föl.” Fröjda dig storligen, du församling, han återvänder, återkommer i härlighet, i rättfärdighet och ödmjukhet.

I det apostoliska seendet uppenbaras Guds härlighet – det fulländade sammanförandet av heligheten och ödmjukheten. Apostlasinnet finner dessa ytterligheter samlande till förnämligaste samspel vid Guds nådastol – där Gud talar i Kristus. Människor gör heligheten skarp och kärv och sanning blandas med präktighet och högmod. Människor förvandlar ödmjukheten till klagolåt och initiativlöshet. Barmhärtigheten görs selektiv i människors händer och frambringar filantropins inte särskilt nobla konst och ställer den på barmhärtighetens plats. Apostlaskap uppenbaras i Kristus och måste därför uppenbara Kristus. Apostlasinnet för in ödmjukheten på skådebanan, det uppenbara det kors som för alla tider bor i Faderns hjärta. Dess uppfattning av Gud är hög och upphöjd. Dess uppfattning av Herrens härlighet är i allt hög och upphöjd. Dess mission består i att bär bud om Lammet, bud om Lammet som slaktats för att föra in förkrosselse, grundlig förkrosselse bland människors barn.

Husförsamlingen – korsets närgemenskap

Husförsamlingen – korsets närgemenskap

Efter Herrens sätt att ställa upp regel, räknas de små sammanhangen – hemmen och husförsamlingarna, som de gemenskaper där korset och försoningen kan göras tillgängliga i sina mest direkta former. Gudssamvaron formuleras och uttrycks i ömsesidighet, i liv i gemenskap.

Våra hem borde präglas av Herrens sätt och sinnelag, hans regel och hållning – sådan familjesammanhållning, sådan innerlighet och värme vore väckande vittnesbörd. Där Kristi liv uttrycks med praktisk inriktning behöver ingen söka efter samvaro uttryckt i verksamhetskategorier, i terminsprojekt eller i underhållningstermer.

Att samlas hemma i husen, att komma samman som husförsamling har blivit till trend. Att bryta sig loss från mönster och traditionalism för att söka nya former och uttryck för gemenskap har visst egenvärde – detta som ett sökande efter sådant som hör Herrens sak till. Men, att byta ut en form mot en annan hjälper föga då det gäller att presentera evangelium. Nya läglar, nya kärl, nya former för samvaro saknar relevans, om det kors- och försoningsliv som utgör kärnbudskapet i detta Guds evangelium saknas.

”Denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss.”
Den kristne är annorlunda. Dessa kristna är annorlunda. Det liv de lever och den gemenskap som är deras är annorlunda. Det liv som givits dem är av en annan art. Av detta skäl klarar de att leva öppet och tydligt – de övar detta liv och denna försoningshållning i sina hem för att sedan kunna ge av sig själva i allt större sammanhang.

Den sant kristna samfälligheten är redo till att ”pröva vad som är Herren kärt”. När allt står rätt till söker ingen av de heliga ”sitt eget”. Det liv som blivit dem givet ovanifrån för dem bort från världens sätt att förhålla sig till liv och ägodelar. Den sant kristna samfälligheten är ett bräckligt kärl, ett krossbart kärl för att innehållet – Kristi eget liv – ska kunna ses i all dess tydlighet.

Husförsamlingen är i sanning ett nytestamentligt koncept – egentligen det enda sättet att bygga församling. Husförsamlandet är korsets närgemenskap – och det i alla tänkbara avseenden. I husförsamlingen hörs den apostoliska förkunnelsen om korset allra tydligast, av den enkla anledningen att det finns så få tillfällen att smita undan dess praktiska tillämpning. Den apostoliska förkunnelsen av korset är husförsamlingens särmärke – i all synnerhet som den där, och endast där, omvandlas till apostolisk realitet, i verkligt kristusliv…
Lars Widerberg

Läsning: Matt 9:17, 2 Kor 4:7, Ef 5:10, Fil 2:21, Joh 3:6-7

I förförelsens dagar, ett återvändande till korset

I förförelsens dagar, ett återvändande till korset

Herren Jesus ger klara direktiv för de dagar som just föregår hans återkomst, och begynner sin oljebergslektion med att varna för alla dessa bedrägeriets konster som klarar att villa bort så många av dem som kallar sig kristna. Aposteln Paulus gör på samma sätt i sitt brev till församlingen i Tessalonika. I förförelsens värsta dagar är Herren sysselsatt med att utskilja och utrusta ett villighetens folk, vilket är ämnat att bevara ”den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga”. Krigshärdar och alla dessa rykten om krig och elände är av betydligt mindre betydelse, jämfört med den fiende som slagit läger mitt bland gudsfolket.
Matt 24:3-5, 2 Tess 2:3, Jud v. 3

Den mobilisering som hör till Herrens sak i de sista dagarna gäller ett villighetens folk. Konung David engageras i sann profetism för att skriva Psalm 110, i vilken han leds att tala på följande sätt om Konungens, Herren Jesu, återkomst: ”Din makts spira skall Herren sträcka ut från Sion, du skall härska mitt ibland dina fiender. Villigt kommer ditt folk när du samlar din här, i helig skrud kommer din unga skara inför dig, som daggen kommer ur morgonrodnadens sköte.” Ändtidsförsamlingen kommer att präglas av villighet till efterföljelse. Den kommer att träda fram i ”helig skrud”, bärande helighetens välbehag. Dess väsen kommer att bestå dels av stillhet och eftertänksamhet, dels av den sannfärdighet som endast Himlen kan delge.
Ps 110:2-3

Allt detta som hör till Herrens frälsning och återupprättelse står förankrat mitt i och medelst korsets verk. All den Himlens bekräftelse, varje del av det vittnesbörd som församlingen är ämnad att bära, står i oavvislig relation till korset. Aposteln sa, ”Jag vill inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst”. Apostlar säger samma sak – ”Jag vill inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst”. Det apostoliska förkunnandet klingar med detta grundackord. Bedömandet av och gensvaret till förkunnandet måste ställas på denna grund – annars stängs helighetens välbehag ute, och skaran vilseförda utökas. Herrens folk, villighetens folk går rätt klädda – i helig skrud, i helighetens välbehag.
1 Kor 2:2

Väldiga apostlar och fåfängans profeter
De varningens ord som Herren lät bevaras till våra tider beskriver en fiende som är intensivt sysselsatt mitt bland gudsfolket, en fiende som främst verkar med hjälp av bedräglighet och förförelse. Denne fiende tar fasta på och använder sig av församlingens svaghet, dess brist på förankring i gudsordet och dess ovana vid andliga realiteter. Tack vare detta allmäntillstånd ser församlingsfolk sig i behov av stöd och bekräftelse och tar gärna emot varje slags manifestation av det övernaturliga som ett Himlens bifall. Man klarar inte att bedöma, man bryr sig inte om att ta reda på vem som ligger bakom tilltal och manifestationer. Och det i det bedrövligaste scenariot fråntas man rätten att bedöma – bedömandet sägs vara hinder för ”smörjelsen”.

Herren beskrev redan på gammaltestamentlig tid de fåfängans profeter, som profeterar sin egen inbillning. ”Sina egna hjärtans syner talar de, inte vad som kommer från Herrens mun.” Herren säger om dessa fåfängans budbärare: ”Jag sände inte dessa profeter, ändå rusar de i väg. Jag talade inte till dem, ändå profeterar de.” Och Herren lägger till att detta ska bli särskilt uppenbart i ändens tid – ”I den yttersta tiden skall ni inse och förstå det.” Hesekiel ger oss liknande ord att ta fatt i och begrunda: ”Ve över de dåraktiga profeter som följer sin egen ande utan att ha skådat någonting!” Paulus skiljer mellan apostlar och apostlar, och beskriver dem som inte står förankrade med korsets budskap som ”övermåttan höga apostlar”
Jer 23:16, 21, 20, Hes 13:3, 2 Kor 12:11

Villighetens folk, dessa som klätts i helighetens välbehag, förmår att skilja bort och dra gräns mot dessa som profeterar sitt eget hjärtas inbillning. Herrens folk lär sig hålla rent och stänga ute dessa apostlar som dräller omkring med sina allt mer bisarra budskap och sina låtsasverk. Bedrövligheten ligger, i all dess förfärlighet, i att man tror sig kunna dirigera den Helige Ande som om han endast vore ett kraftflöde vilket man kan engagera för sin egen sak. Profeterna, dessa fåfängans verktyg, menar att man med det talade ordet och den positiva bekännelsen kan forma sina kommande dagar – man menar sig vara sin egen lyckas smed. Alla dessa tekniker, vilka är avsedda att omvandla omständigheter. hör hemma på magins och spiritismens grund.

Ju mera sensation och spänning dessa förförelsens män och kvinnor orkar generera, ju djupare står deras falskhet. Ju mera du lovas, ju mera du tar till dig av dessa falska löften, ju hårdare står du bunden i avfallet. De som låter sig utrustas och sändas genom förförarnas handpåläggning och deras så kallade profetiska tal, engageras endas av de godhetens uttryck som ondskan använder – till förvillelse och till ett utraderande av den gräns som är evigt dragen mellan sannfärdighet och lögnaktighet.

Herrens verk i ändens tid består i att kalla samman ett villighetens folk som låter sig klädas i helighetens välbehag. Deras roll återfinns i ett gemensamt vittnesbörd om försoningens möjlighet, om den förlossning som står att finna hos Herren Jesus – Återlösaren. De väntar gemensamt på den återvändande Konungen och hans styre – det mjuka styret i Sion. I denna förväntan vilar dessa trygga, med klar insikt om vad som hör Herren till och vad som endast förs fram för att föra dem ur kurs. Den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga att förvalta, bjuder inte in övermodets apostlar. Den tro som låtit sig förankras i korsets försoningsverklighet vände sig med hela sin varelse och sitt engagemang till Sion och den upprättelse och den trygghet som där erbjuds.
Jes 59:20, 52:8

Lars Widerberg

När nu allt fler sammanhang vänder sig för att söka hjälp hos fåfängans profeter och den apostoliska reformationen, måste vi signalera i de skarpa ordens termer till radikal omvändelse och till en vaksamhet som vågar stå upp för att freda folket och hävda Herrens sak. Det är mot bakgrund av kommande besök från landet i väster av fåfängans profetissor och apostlar, vilka representerar allt annat än korsets goda budskap som vi nu skriver…