Vad gör fåren utan herde?

Vad gör fåren utan herde?

Att göra bruk för liknelser är ofta till hjälp för tanken. Som pedagogisk metod står den sig gott mot många andra sätt att förmedla tankestoff. Drivs den för långt, blir den sin egen bane. Att kalla de heliga ”får” och ge Herren Jesus titeln ”fåraherde” passar för lärjungasituationer. Om vi betraktar oss vara hjälplösa krakar utan herdar, har vi kanhända tappat bort vårt eget ansvar i den process som leder till andlig mognad.

Det är nödvändigt att först göra en notering om det förlopp som förvandlar både jude och hedning till att passa som får i Herrens hjordar. Det ord som först möter oss på vägen till fållan heter ”metanoia” – omvändelse – en helomvändning till att låta Herren vara herre. Det kors som vi omedelbart stöter på då Guds Ande guidar oss fram genom denna omvändandets process, låter oss förstå att vi alls icke skulle passa för Himlen om det, detta Kristi kors, inte får förmedla sin särskilda nåd till ett bortdöende från de ting som hör det jordebundna livet till för att sedan ge nytt hjärta och ny ande enligt det nya förbundet. Omvändelsen öppnar i sin tur för den nya födelsen. I Johannesevangeliet kallar Herren denna omvälvning ett ”födande från ovan”.

Redan på detta plan uppstår närmast fatala svårigheter. Vittnesbördet om omvändelsens och pånyttfödelsens absoluta nödvändighet, den predikan som skulle bära på Andens överbevisning om synd, rättfärdighet och dom, har beskäftigt bytts ut mot bilder av och utfästelser om det bekväma, ansvarsbefriade livet som benådad syndare på väg till en romantiserad, men blek, himmel. Än värre, upprättandet till att kunna vara en mognande varelse till gagn för Herrens sak, har bytts ut mot en party-kristendom, en underhållnings-andlighet som direkt säger emot Himlens intention. Våra kyrkolokaler hamstrar kristna som inte har genomgått pånyttfödelsens djupgående under. Och, herdeskapet står radikalt skyldiga.

Pånyttfödelsen leder till djupaste samhörighet med Herren. Den leder, bland så många andra ting, till en förmåga att välja bort oduglig föda – får känner sin herdes röst, de vet att skilja mellan de ting som hör Himlen till och dessa odugligheter som en lejd herde presenterar. Andlig hunger bekräftar pånyttfödelsen, sensationslystnad avslöjar dessa många som endast söker en ”brödkonung” – Joh 6. Får klarar att värja sig mot vargflocken – vi är redan tvungna att göra våld på liknelsen. Får känner sig alls icke tillfreds där herdeskapet inte står sant och rent. Sakarja gavs en bild som speglar dessa dagars församlingssituation. Herren lovar att göra sina får till ”en stolt stridshäst åt sig”. Får, dessa de pånyttfödda, tar ansvar under Herrens hand för sitt vittnesbörd, sin mognad och den gemenskap som hjorden är ämnad kunna erbjuda.

Dessa, de kringspridda som Hesekiel kallar dem, kan av Herren vänta ett återsamlande, ett återsamlande under omständigheter och regel som inte liknar något av detta som vi hittills vant oss vid. De ord som vi här, till sist, använder som liknelsematerial ska i första hand appliceras på det judiska kollektivets situation i ändens dagar, men är samtidigt tillämpbara bland de hednakristna – och detta som ett förebådande av de dagar då Herden, Herren, kommer för att leda sitt samlade folk till källor med renaste vatten och till rofyllda betesplatser. Dessa de pånyttfödda längtar med största iver och intensitet efter dessa kommande dagar. Denna längtan håller dem andligen levande, och är i sig en betesplats – en böneplats.

Lars Widerberg

Läsning: Jer 31:31-33, Joh 3:6-7, Joh 10:1-3, Sak 10:3, Hes 34:2-6

”Mot herdarna är min vrede upptänd och bockarna skall jag hemsöka. Ja, HERREN Sebaot skall vårda sig om sin hjord, Juda hus, och skall så göra den till en stolt stridshäst åt sig.”
Sak 10:3

Du människobarn, profetera mot Israels herdar, profetera och säg till dem: Så säger Herren, HERREN: Ve er, ni Israels herdar, som bara tagit hand om er själva! Skulle inte herdarna ta hand om hjorden? I stället åt ni upp det feta, ni klädde er med ullen och slaktade de gödda djuren. Men ni tog inte hand om hjorden. De svaga stärkte ni inte, de sjuka botade ni inte, de sårade förband ni inte, de som drivit vilse förde ni inte tillbaka, de förlorade sökte ni inte upp, utan med hårdhet och grymhet härskade ni över dem. De skingrades, eftersom de inte hade någon herde. De blev till mat åt alla markens djur när de skingrades. Mina får irrar nu omkring på alla berg och alla höga kullar. Över hela landet är mina får kringspridda utan att någon frågar efter dem eller söker upp dem.
Hes 34:2-6

— — —

Vad gör fåren

Vad gör fåren när deras herdar har upphört att skaffa bete?

Predikandets ärende består i att visa Kristus. Predikandets ärende består i att ordna för ett andligt mognande. Predikandets ärende består i att stänga för världens krafter, så strängt upptagna med att föra var individ på villovägar. Vad gör den kristne när dessa som ställts som beskydd och ledarskap inte längre bryr sig om Himlens dimension i denna sin kallelse?

Man leds av tradition och bestående modeller att tro att tingens ordning är just ordningen sådan den ska vara. Söndagens kyrksamhet, menar man, är den situation som ordnar plats bland de saliga och heliga – men den bär förbluffande ofta endast sken av gudsfruktan… Den nikolaitermodell som följt oss i århundraden ses bland oss som normalaste normalitet – men, Herren klassar den strikt annorlunda. Detta passiviserande styre som delar skaran församlade i en bänknötarkategori och i ett upphöjt och bildat styresmannaskap, för oss endast till det av svält fördärvade vittnesbördet.

Joel lämnade mönster utifrån en situation då svälten var som värst – ett mönster att tillämpa i de tider då man kan ana att Herrens dag står för dörren. ”Det som blev kvar efter gräsgnagarna åt gräshopporna upp, det som blev kvar efter gräshopporna åt gräsbitarna upp, och det som blev kvar efter gräsbitarna åt gräsätarna upp.” ”Berätta om detta för ett kommande släkte”, som underlag till strategi i de dagar som föregår vedergällandets dag – Herrens dag.

Låt blåsa i horn bland gudsfolket, kalla dem till Helig Sammankomst – samla dessa som hungrar efter Andens verkligheter. Låt dem föras samman för att gemensamt bära Guds vånda – till det rop som är ämnat att i ändens tid höras från altaret. Herdar manas att ta sig an den tjänst som i sanning skaffar både bete och utsäde: ”Må prästerna, Herrens tjänare, gråta mellan förhuset och altaret och säga: ’HERRE, skona ditt folk och låt inte din arvedel hånas och bli till en nidvisa bland hednafolken’”.

Denna vår söndagskultur visar sin skeva välvillighet i det att den söker skydda oss från all slags smärta och all slags vånda – allt detta som vållar minsta besvär måste ju höra fienden till och måste därför avvisas på det bestämdaste. Herren för den mognande kristne till ansvar och delar sin börda med dessa som har ett mjukt hjärta. Det verkliga bedjandet, det bedjande som öppnar för Himlen att verka sitt verk, detta bedjande avvisar inte de bördor som förmedlar uppenbarelse av Guds eget hjärta. Paradoxen, Andens paradox, består i att ge av Guds eget hjärta till oss – och detta förmedlande leder till korsbärandets smärta. Det leder oss bort från söndagskultur och glättighet – det leder oss till bete. De får som vågar de svåra passagerna finner gott bete…

Lars Widerberg

Läsning: Upp2:6, Joel 1:3-4, Upp 6:9-11, Joel 2:17

Apostolicity@gmail.com

Inte längre din egen

Inte längre din egen – söker vi utrymme för samvarons teologi?

Läsning: 1 Kor 6:19, Kol 1:13, Gal 4:9, Kol 1:14

Ordet återlösning står som ett förlorat ord i församlingens vokabulär. Man finner i bibelgrekiskan en liten grupp begrepp som alla syftar till att beskriva en betydelsefull del av Herrens handlande med oss människor. Köpta, betalningen ordnad. . . Att säkra frihet medelst lösepenning. Att trygga position och framtid genom att presentera fullgod lösen. Att föra en individ från en maktsfär till en annan – på lösköpandets grund. Men, detta återlösningens och lösepengens perspektiv tycks ha förflyktigats och upphört att äga någon praktisk betydelse bland oss.

Herrens ordval är distinkt och drastiskt. Hans Ande verkade samman med evangelisterna och apostlarna för att skapa de klaraste och mest preciserade uttryck, vilka i alla stycken – icke minst de praktiska – ska motsvara den andliga verkligheten och ge uttryck för Herrens syften. När våra teologer, våra förkunnare och också vi själva läser de texter som är ämnade att verka som svärd över ande och själ förfaller vi alla till en allt mer uttalad reduktionism. Istället för att låta texterna tala med sitt fulla värde och sin fulla kraft, låter vi orden hellre betyda mindre än vad de egentligen är avsedda att innehålla och verka bland oss. Med vår hållning och vår tanke reducerar vi frälsningen till ett minimum och vi hjälper därmed tjuven att stjäla de bästa styckena av frälsningsupplevelsen och låter denne lede fi torka ut och krympa vår andliga erfarenhet.

Ni tillhör inte er själva. Du är inte längre din egen. Du har förts från mörkrets välde till Kristi styre. Korset säger upp din rätt att själv ordna din framtid. Korset befriar dig från självlivets fruktlöshet. Korset friar dig till vilan i Kristus. Alla dessa självriken faller samman inför återlösningens verklighet. Istället för att på nytt och på nytt jaga efter bekräftelse eller att på ena eller andra sättet söka framstå som det bättre valet i den allt hårdare konkurrensen skaffar återlösandet oss den enda gångbara positionen: Saliga de ödmjuka. . . Lösköpta ur ekorrhjulet, friade från dessa svaga och ynkliga stadgar, mönster och makter. . .

Köpta till gemenskap med Levande Gud – så låter återlösningen definiera sig, så låter församlingsgemenskapen definiera sig. Återköpta med full betalning, Lammets blod täcker varje kostnad. Guds Ande, denne evige Ande, garanterar köpets fullständighet och absoluta kvalité. Återlösningen lägger evighetsdimension över församlingens existens och dess samvaro. Gudsfolket sammanförs för att demonstrera lösepenningens funktion – från mörker till ljus, från bundenhet till frihet, från aggression till fridsstiftande, från prestige och positionsjakt till ro i Kristus, från egenintressen till självutgivande. Men, vi låter frälsningen reduceras till förbrukningsvara att spillas över alla dessa egenintressen. Återlösningen, detta att inte längre kunna vara sin egen har gjorts om intet.

Återlösningen definierar samvarons teologi. Den som inte längre är sin egen har både råd och duglighet att vända sig till de andra för att ge av sig själv, av allt det goda som Guds Ande berett. De som väljer att ställa sig under återköpandets regel saknar aldrig möjlighet att spegla de ting och den hållning som hör evighet och Himmel till. Häri finner församlingen både tillblivelse, existensberättigande och fortbestånd.

Lars Widerberg

Motsvarar vår verklighet vår kallelse?

Läsestycke: Hebr 3:1, Joh 15:15, Hebr 2:3

Himlen kallar till gemenskap. Herren formar folk till delaktighet i uppdrag. Himlen kallar till gemenskap – tydligt uttryckt gemenskap och väldefinierad vänskap, umgängelse mellan Skapare och skapelse med löfte om återupprättad skapelseordning. Herren ordnar för delaktighet i en himmelsk kallelse, vilken äger ett strikt personligt element. Sina första lärjungar kallade Herren vänner, till en så stor frälsning kallar han var lärjunge, varje grupp av lärjungar genom tiderna. Sådan var skapelsen tänkt och ordnad, sådan ser kallelsen ut, kallade att vara Guds följeslagare.

Himlen kallar till gemenskap – gemenskap på korsets grund. Korset både bestämmer och ordnar förutsättningarna för församlingens tillblivelse och fortbestånd. Där korset står centralt, där står Herrens hus. Distans och främlingskap elimineras med hjälp av korsets praktiska närvaro. Endast korset, Kristi kors, förmår lägga tillrätta för den gemenskap som hör Himlens kallelse till. Korsets skola, Kristi skola, gör dess elever lämpade för denna särskilda kallelse. Men, den moderna församlingens dilemma består främst i att denna särskilda skolning undviks – den uppfattas som alltför krävande.

Herrens följeslagare; kallelsens innebörd: närhet till honom i hans arbete, efterliknelse i sinnelag och hållning, drag av honom nedlagda i den enskilde lärjungen och i den gemenskap som står på korsets grund. Kallelsens innebörd: ett ”ansikte mot ansikte”. På samma sätt som i det gamla tabernaklets inre – en nådastol, en uppenbarelseplats mellan keruberna, ett ”där ska jag uppenbara mig för dig”. Kallelsens innebörd: samtal och samvaro, umgängelse och uppenbarelse. Fostran i tabernaklets anda, ett inskrivande i hjärtats inre, en skolning i de ting som hör Herren till i Kristi skola. Kallelse till att förberedas för Himlen, skolas i Himlens sätt, skolas för att kunna representera och presentera Herren och hans sak.

Lars Widerberg

Vad vill Herren ha?

Läsestycken: Jes 56:4, Jes 58:6, Hebr 13:21.

Församling, instrument i Guds hand, verktyg för hans syften. . .

Härligheten, Lammets härlighet, återlösandets härighet leder hjärta och tanke på väg mot en djupnande insikt om församlandets syfte. Dessa som låter sig omfattas av lösepenningens och lösköpandets dynamik förs och leds åter till ursprung och skapelsesyfte. Vad vill Herren åstadkomma? Vad vill Herren ha? Vad finner hans hjärta behag i?

Kung David hade namn om sig att vara en man efter Guds hjärta – 1 Sam 13:14. De löften som gavs åt denne man står fasta som referenspunkt och garanti för varje individ och vart sammanhang som ger sig åt sökandet efter frälsningens fullhet – men detta prästsinnes element har gått förlorat. Hebréerbrevet utfärdar varning: ingen flyktväg finns att tillgå om man inte tar vara på ”en så stor frälsning” – Hebr 2:3. Församlingens återupprättelse vilar med återkomsten av en skara som förmår att ge Herren det han önskar.

Dessa som väljer det som Herren finner glädje i, bär en särskild kvalité. De har valt att värna det som hör Herren till på bekostnad av möjligheten att i varje del värna det som tillhör dem själva. De låter var del av egenlivets produktivitet gå om intet för att ge allt utrymme för Herrens sak. Altaret, korset, står så centralt med all förödande och upprättande effektivitet i det sammanhang som söker utgestaltning av de ting som Herren kan finna behag i. Paulus formar ett fundamentalt uttryck för denna ståndpunkt: Vem räcker till för detta, räcker till i uppgiften att forma detta som Herren söker – 2 Kor 2:15-17.

Vad önskar Herren få tag på? Vari ligger församlingens upprättelse?
Utgestaltandet av ett svar ligger fördolt i den mognadsprocess som aposteln formulerar i 2 Kor 3:4-6.
Vårt sökande, vårt frågande måste präglas av tålamod, uthållighet och tillit.

Lars Widerberg