Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. 1 Pet 2:9.
Herren Jesus bygger sin församling för vittnesbörd och tillbedjan. Han sammanför ett folk för att stå som prästfolk med Davids löften och likvärdigt ansvar i ett tjänande inför Gud, Fadern. Män och kvinnor förs samman för enklaste och märkvärdigaste uppgift – att vistas inför Herrens ansikte. Män och kvinnor förs samman för att höra hans röst. Tillbedjan öppnar hjärtan till att föras nära Hans hjärta – en helgandets invasion mitt under det gemensamma lyssnandet. Tillbedjandet öppnar sinnen för Guds tankar – för insikt, tillförd av den Helige, där man gjort i ordning för stillhet. Sann tillbedjan fordrar neddragen ljudvolym, få instrument, ingen ritual – sann tillbedjan begynner då man vågar hålla tyst, begynner då det uppmärksamma lyssnandet prioriteras.
Ett seende, ett samfällt seende, iordninggjort av Herren för sitt folk, och det intensiva lyssnandet som mobiliseras i de heligas gemenskap skapar tillräckligt fundament för ett mandat, för ett auktoritativt ord att verka över sammanhang och situationer till vilka det har sänts. För formandet av en sådan gemenskap, en sådan församling, måste altare och offer göras i ordning. Begynnelsen till en sådan gemenskap och dess tjänande inför Herren vilar i dess gemensamma offervillighet.
Se på staden, ta en grundlig titt på dess främsta särmärken. Se på de gamla städerna, såväl som på deras moderna motsvarigheter – alltid likadana. Ställ upp några ord på rad och stadens ihärdiga ljus skapar genast sin egen definition. Extravagant, hämningslös, förljugen, övermodig och stolt, anspråksfull och skrikig, fantasterier och dumhet, bisarr och pervers. Dårskapen växer med hennes omfång – ju större stad, ju mera inbilskhet. En kär kristen filosof angav boktitel, som fångar helheten med bittersmak: ”Death in the City”.
“Babylon is everywhere”, Babylon finns överallt slog en arkitekt fast i en annan boktitel. Dess hängande trädgårdar ansågs tillhöra världens sju underverk. Lättsinnig, överdådig, tygellös – ta fatt fler ord i samma genre och du finner hennes väsen. Ur, Abrahams stad, hade ett altare i varje gathörn. Med hjälp av alla dessa altare formar man stadskultur och sedan landets mönster. Den moderna staden hyser marknad för varje tanke och trend. Som trons fader kallades Abraham att lösgöra sig från staden med dess många altaren, för att påbörja resa till den stad som Gud gjort i ordning – till Sion.
Tillbedjan bryter mönster, tillbedjan bryter sig loss. Tron bryter sig loss. Tro och tillbedjan reser sina egna heliga altaren längs vägen till den himmelska staden. Tron vänder sig bort från städernas altaren, från trendernas och tankebyggenas altaren för att göra sig redo att bygga altaren till Guds ära, för att bygga vittnesbörd som pekar på helgd och gudfruktighet. Lösgörandet är ett måste, en nödvändighet för helighetens skull och för det prästerliga tjänande som pilgrimen så småningom leds in i. Prästtjänst kan inte utföras utan denna grundliga uppgörelse och detta övergivande, av den enkla anledningen att Gud inte lämnar sitt bifall till prästtjänst som står besmittad av främmande protokoll.
Se på Jerusalem. Denna stad förvandlades till ett imiterandets sammanhang i stället för att vara en vittnesbördets plats. ”I alla gathörn byggde du höga altaren åt dig, och du lät din skönhet smutsas ner”, Hes 16. Så fördes hon till Babel, till den plats där man dyrkade all slags ohelighet vid altaren uppställda i varje gathörn. Jeremia hade ett ord till Jerusalems män: ”Gå omkring på gatorna i Jerusalem och lägg märke till vad ni ser, sök på torgen om ni finner någon, om det finns någon enda som gör det som är rätt, och som frågar efter trohet. Då skall jag förlåta staden.” Jer 5:1-2.
Församlingen, ekklesia, består av män och kvinnor som allvarsamt tagit till sig kallelsen att ta sig ut ur stadsväsendet, ut ur de många altarnas grepp och inflytande, för att söka den stad som Gud har berett. För att kunna vara församling, för att kunna vara ett omisskännligt och helgat vittnesbörd inför dessa städer, inför dess många altaren, måste hon göra sig loss, låta sig skiljas bort från dess väsen och dess mönster. En led, en riktning leder henne in i Guds syften, in i sant tjänande – den leden för omedelbart ut ur och bort från stadens väsen, bort ur dess död, då den står i direkt opposition och fiendskap mot Gud med alla sina förfärliga altaren. Sedan, efter detta grundliga lösgörande, kanhända det kommer en tid då dessa som så renats och avskiljts, får stå i rättfärdighetens tjänst, i ett sökande efter tillfällen till ödmjukt tjänande – en återlösningens och fridens tjänst, ett planterande av rättsinne och gudfruktighet i ett samhälles mylla, vilken beretts genom extraordinärt bedjande.
Det tjänande som behagar Gud består i att bygga altaren, som får stå rena och fria från Babylons mönster – hon som alltid dyker upp med sina mångfärgade erbjudanden i alla sammanhang för att leda till kompromiss, där helgandet och gudfruktigheten räknas som värden med evighetskvalité. Hon är inställsam, hon vill så gärna vara med och hjälpa till med frälsningen och församlingsbygget – men, med sina erbjudanden motsäger hon frälsningens fullhet och motsäger försoningens alltillräcklighet.
Församlingen förs samman till att tillbe vid altaren där vittnesbördet om Jesu Kristi fullständiga välde och styre står odelat. Detta samfällda tjänande får inte vara annat än ett helighetens tjänande inför Gud, Fadern, enligt hans syften i Jesus Kristus. Resandet av dessa altaren är ämnat för att bereda ett sökande av Faderns ansikte, för det seende som ett sådant sökande förmedlar, för Faderns beröring av de heligas hjärtan. Resandet av dessa altaren är ämnat för att åstadkomma ett gemensamt hörande av Herrens röst – för att sedan föra hans ord till en sargad värld. Ett seende och ett hörande efter detta sätt förmedlar mandat – ett mandat som måste stå rent och odelat.
Lars Widerberg
Hämtat från anteckningar använda i en församling i Bronx, New York.
Hemma i Husen 